Pålsjö krigskyrkogård
Bakgrund
Commonwealth krigsgravar
Tyska krigsgravar
Andra gravstenar
Kullabygdens släktforskare
Copyright © 2010,
Carin Olofsson
Senast uppdaterad:
3 april 2010
Vikingstrand, Helsingborg, fredag 2 mars 1945
På kvällen den 1 mars rådde det full storm, upp till 23 sekundmeter, i Helsingborg. En tysk minsvepare på ca 525 ton, var då på väg från Köpenhamn till Ålborg. På grund av stormen hade fartyget ankrat någonstans mellan Kullen och Danmark, och man bestämde sig sedan för att vända för att försöka gå in till Helsingörs hamn. Vid halvsjutiden på kvällen kom plötsligt en störtsjö, troligen när fartyget befann sig mellan Hornbæk och Viken. Fartyget kantrade då och sjönk, och ett tjugotal man, inklusive befälhavaren följde med fartyget i djupet. Omkring tio av dem var instängda i maskinrummet. Endast sex personer överlevde förlisningen. I förhör med dem framkom det att den troliga anledningen till olyckan var att luckorna på fartyget slagits sönder av vågorna, vilket gjorde att vattnet strömmade in i båten, som då fick slagsida och kantrade. Olyckan inträffade ungefär två sjömil från svenska sidan.Strax nedanför Vikingsstrands café låg en man, som lyckats ta sig upp på den 3–4 meter branta, steniga avsatsen. Han hade klamrat sig fast vid stenarna och låg och ropade högt på hjälp. Vågorna slog upp över honom och hotade dra ner honom i vattnet igen. Till råga på allt började det hagla våldsamt. Räddningsarbetet försvårades av den branta slänten och taggtråden ovanför den, men till slut lyckades man få upp mannen och föra in honom i ett närbeläget hus. I huset bodde fiskare Erik Lindkvist och hans hustru, som då redan hade gått och lagt sig. Fiskare Lindkvist berättade att de hörde någon knacka på fönstret, så han steg upp och gick fram till fönstret. När han såg den skadade så öppnade han dörren och bad honom stiga in, och redan när mannen kommit över tröskeln föll han ihop. Genom tecken och svaga viskningar kunde han dock förklara att det fanns ytterligare en nödställd därute. När ambulanspersonalen anlände fann de denna person, medtagen men vid liv och han fördes genast till lasarettet.
Chauffören Karl O. Hjelm, fiskare Olof Thuvesson, hans dotter Signe samt Henning Salomonsson hjälpte också till i räddningsarbetet. De tre sistnämnda bodde i ett hus vid Gravarliden och när de hörde ett rop från sjön rusade de ut och drog upp två svårt medtagna, samt gav dem första hjälpen.
I Helsingborg hittades några ilandflutna även vid Kopparverkshamnen, i Rydebäck, vid Hamnpaviljongen, i Fortuna och vid Strandpromenaden. Det var dock inte bara i Helsingborg det flöt iland döda besättningsmän. De flesta hittades faktiskt i Landskrona med omgivningar, där 25 döda återfanns. Även så långt ner som vid Barsebäck, samt vid råttfällan och strax utanför Ribersborg utanför Malmö, hittades ett antal döda besättningsmän.
HD beskrev de överlevande som ”unga sympatiska män i 20–årsåldern”. Äldst av dem var den 23–årige flaggstyrmannen Forte, den ende av befälet som räddats.
Han berättade att fartyget tillhörde en typ av minsvepare som byggts redan under första världskriget. Av allt att döma tillhörde den sjunkna minsveparen en fartygsklass som kallades M–klassen. Flaggstyrman Forte berättade vidare:
”Den västnordvästliga stormen förhindrade ankring, varför chefen beslöt att gå in till Helsingör efter att förut ha haft nordlig kurs. I själva vändningen kom en mycket svår sjö, som bragte båten i 60 graders krängning. Man förmodar, att fartygets kolförråd därvid har förskjutit sig och bidragit till kantringen.” Han påpekade, att fartyget var gammalt och i egenskap av minsvepare var det mycket grundgående, och hade därför svårt att motstå en så hård sjö.
Han sa även att:
”Livbåtarna spolades genast över bord, men de fyra flottarna låg kvar vid fartyget och kunde användas av en del av de nödställda. Av fartygets besättning på 68 man befann sig många under däck och torde ha följt med i djupet. Själv befann jag mig på kommandobryggan och spolades över bord tillsammans med de andra. Olycksplatsen låg närmare Danmark än Sverige och vi hade tänkt att kunna ta oss över på flottarna till Danmark, men detta var omöjligt på grund av stormens riktning, varför vi som bekant räddades på den svenska stranden.”
Flaggstyrman Forte tackade slutligen för den hjälp och vård han och hans kamrater fått i Helsingborg, och sa att de nu skulle återvända för att slåss för sitt land, men han hoppades, att de skulle kunna få återse Hälsingborg under fredliga tider.
Av de sex räddade besättningmännen hade en av dem skador i ena benet, men övriga fem var oskadda. Eftersom de enligt de gällande bestämmelserna var att betrakta som skeppsbrutna sjömän så internerades de inte. De deltog i begravningen på Pålsjö kyrkogård, och dagen efter ledsagades de till Helsingör av den tyske konsuln Ivar P:son Henning, för att stanna i Danmark tills vidare.
Dagen innan begravningen så fördes, under militära hedersbevisningar, 25 kistor med omkomna från bårhuset vid Landskrona lasarett till Helsingborg. På flaggstängerna vajade flaggorna på halv stång. Väl framme i Helsingborg fördes kistorna till Pålsjö kyrkogård, där de placerades i kapellet. Förutom dessa 25 fanns där även kistorna för 10 personer som flutit iland i Hälsingborg, 2 i Ålabodarna och 3 i Barsebäck.
Den flotte, på vilken fem man togo sig in vid Gravarliden.
Fiskare Erik Lindqvist och hans hustru, utanför sitt hem vid Vikingstrand.
De sex överlevande tyska sjömännen. Närmast till vänster flaggstyrman Forte.
Tysk minsvepare av M–klassen.
En del av processionen lämnar Landskrona för färden till Helsingborg.
HD skrev bl.a. följande om begravningen:
”I går jordfästes i Hälsingborg under sällsynt högtidliga former de 40 tyska marinsoldater, som omkom under stormen i Öresund den 1 mars, och vilkas stoft sedan bärgats vid olika ställen av kusten. Begravningsakten försiggick på Pålsjö kyrkogård i närvaro av omkring tre tusen människor, representanter för svenska och tyska myndigheter samt militär hedersvakt ur armé och flotta.
När den högtidliga akten på slaget kl. 14 inleddes med att P 2:s musikkår spelade pilgrimskören ur Wagners Tannhäuser, var begravningsplatsen, som förlagts till norra delen av kyrkogården, kantad av flerdubbla led av åskådare. De 40 kistorna, vilka stod uppradade längs en av huvudgångarna, var försedda med kransar från tyska myndigheterna samt svenska försvarsmakten. Flertalet kistor var även insvepta i tyska flaggor. Bakom kistorna bildade en avdelning manskap ur Öresunds marindistrikt hedersvakt, och längs angränsande gångar paraderade soldater ur Hälsingborgs fo–trupper.
Ett gripande inslag var då sju personer av fiskarbefolkningen i Gravarna nedlade en krans och chaufför Karl O. Hjelm uttalade en sista hälsning till de omkomna samt försäkrade att han och hans kamrater gjort sitt yttersta för att rädda deras liv under den ödesdigra stormnatten.”
Fo–pastor Sundin förrättade den evangelisk–protestantisk jordfästningen och han var betydligt mer ”politisk” vid den här begravningen, än vid de tidigare, engelska begravningarna. Han sade bl. a.:
”Vid den hårda förårsstormen, som för några dagar sedan härjade vårt land gick ett främmande krigsskepp i kvav ute i Sundet. Dess besättning kämpade en hopplös kamp under nattmörkret ute på havet. Denna storm upprörde hav och land. Och skakade allt, lik den storm, som under de sista åren rått ute i världen, upprört våra sinnen. Det finns alltså starkare makter än krigsguden – var en reflektion, som kom över mångens läppar, efter denna storm. Vår moderna teknik kom alltså till korta. Vi måste medge att vi hunnit långt, då det gäller bemästrandet av det materiella, både då det gäller fred som krig. Vi ha med fasa upptäckt detta under de gångna åren, och vi ha med oro frågat oss vart hän det hela bär.”
Efter begravningen framförde Konsul Theodor Muth ett tack till alla som hedrat de avlidnas minne. Sedan sjöngs Du gamla du fria samt Deutschland über alles och Horst Wessel–sången. P 2:s musikkår spelade som avslutning Karl XV:s sorgmarsch av Nordqvist.
Kistorna med hedersvakt ur Öresunds marindistrikt.
Kyrkoherde H. Kühn i tyska församlingen i Malmö talar. T. h. Om honom står fältpastor R. Sundin samt t. v. monsignore B. D. Assarsson och en korgosse.
I förgrunden de sex överlevande tyska marinsoldaterna från fartygskatastrofen.
En bild från det gripande ögonblick då några personer från Gravarnas fiskeläge, de första som deltog i räddningsarbetet efter fartygsolyckan, nedlade sin krans. Längst t. v. framför kransarna står chaufför Karl Hjelm samt längst t. h. Den gamle fiskaren Olof Thuvesson.
upp