Pålsjö krigskyrkogård
Bakgrund
Commonwealth krigsgravar
Tyska krigsgravar
Andra gravstenar
Kullabygdens släktforskare
Copyright © 2010,
Carin Olofsson
Senast uppdaterad:
3 april 2010
Kopparverkshamnen, Helsingborg, torsdag 26 september 1940
Strax innan midnatt natten till fredag kom ett plan flygande söderifrån över Helsingborg. Vid Kopparverket vände det ut mot Sundet och efter ca 300 meters flygning störtade det i vattnet med ett väldigt brak. Motorn hade arbetat oregelbundet och tydligen hade piloten sökt efter en landningsplats med hjälp av flygplanets strålkastare. Enligt vissa vittnen så var orsaken till kraschen att planet kolliderade med en påle till ett ålbottengarn, medan andra vittnen inte såg någon kollision. Skadorna på flygplanet visade sig senare vara rätt små, även om en motor var bortsliten. Flera båtar sattes i sjön för att undsätta besättningen. När de kom fram till olycksplatsen hittade de dock ingenting merän en stor oljefläck.På grund av det hårda vädret kunde planet inte bärgas förrän söndagen efter kraschen. Man misstänkte också att planet kunde vara lastat med explosiva saker, så man skickade först ner en dykare för att undersöka planet. Det fanns dock inga explosiva saker ombord. Planet var ett tvåmotorigt, engelskt bombplan av typen Hampden, troligen byggt i Kanada. Det var inte möjligt att få upp det på land nere i Råå, utan det bogserades av en vedettbåt till Helsingborgs hamn, där det med hjälp av två kranar lyftes upp vid oceankajen. Ena motorn var, som tidigare nämnts, bortsliten och detta trodde man var anledningen till haveriet, eftersom vingen i övrigt var hel.
Senare återfanns de fyra besättningsmedlemmarna drunknade på olika ställen. De hade troligen lämnat flygplanet efter landningen, eftersom fallskärmar, huvor och syrgasmasker fanns kvar i planet. Det rådde full storm den kvällen, och de drunknade i den höga sjön. Räddningsmanskapet fann en fallskärm, en gummibåt, en päls, tre stövlar gjorda i Canada, en läderhuva med väska samt några andra småsaker.
På onsdagen, veckan efter kraschen, hittades den förste av besättningsmännen. Det var under arbetet med att finna fler spår som man hittade en man flytande under vattnet på platsen där flygplanet sjönk. Han var iklädd flygareuniform, saknade huvudbonad samt stövel och strumpa på vänstra foten. Vid ena tinningen hade han ett blåmärke, men i övrigt fanns inga tecken till yttre skador. Enligt HD hette han Hermion, vilket var nästan rätt; han hette Hermon.
Efter att flottans fartyg hade draggat hela förmiddagen på fredagen, två dagar senare, hittades ytterligare två av besättningsmännen omkring middagstid. De påträffades inte långt från platsen för olyckan. Man kunde fastställa att deras namn var Sinclair och Williams, och i fickan på en av dem hittades en liten bibel.
Draggningarna efter den återstående besättningsmedlemmen fortsatte under lördagen. Detta var piloten Raymond Patrick Earl, som dock flöt iland ända uppe på Onsala Sandö, i norra Halland, långt från landningsplatsen. Han begravdes därför på Onsala kyrkogård, men flyttades sedan till Kvibergs kyrkogård.
De tre flygarna (Piloten Officer William Duncan Hermon, RAF (Sydafrika), Sergeant Donald Sinclair, RAF och Sergeant James Clough Williams, RAF) begravdes på Pålsjö kyrkogård, klockan tre på eftermiddagen måndagen den 7 oktober 1940, under militära hedersbetygelser. HD skrev bland annat så här om begravningen:
Akten ägde rum i kapellet på Pålsjö kyrkogård. Kyrkorummet var vackert smyckat med blommor och ljus. Framför altaret stod de tre kistorna, svepta i den engelska flaggan.
Sedan K. 2:s musikkår under ledning av musikdirektör G. Nordgren spelat Karl XV:s sorgmarsch, marcherade en hedersvakt av flottister in och ställde sig i givakt vid kistorna, sex vid varje.
Utanför kapellet stod en hederspluton ur landstormen uppställd. Med musikkåren i spetsen och med hedersplutonen närmast därefter skred processionen till gravplatsen.
Ett stort antal helsingborgare hade mött upp på kyrkogården, trots att regnet föll i strida strömmar. Kistorna fördes på vagnar, med hedersvakten marscherande vid sidorna. Kistorna bars en och en fram till graven, där de sänktes under salut från den femtio man starka hedersplutonen och under musik.
Officiant vid jordfästningen var engelska legationspastorn, reverend G. H. Thompson, Stockholm. Han sa bland annat detta:
”Vi tänker också på dessa unga mäns familjer i England, där man nu begråter sin förlust. Vår medkänsla skall vara med dem i deras sorg. Men i allt detta dystra finns det en glimt av hopp. Jag är säker på att detta blir till en ny länk i den kedja av världsomspännande broderskap som vi alla så innerligt längtar efter. Dessa våra bröder skall nu vila i svensk jord; namnet Sverige kommer i dag att få ett nytt innehåll i fyra engelska hem. Man skall inte tänka på det som ett främmande land, utan med tillgivenhet såsom den plats på jorden, där deras kära fick en sista fristad.”
Från jordfästningsakten i kapellet. I koret, delvis skymda av ljuskronan, synas till vänster rev. Thompson och till höger pastor Sundin.
En kista sänkes.
Hedersplutonen ger salut.
upp