Prosten Eric Sinius, Brunnby

Eric Sinius
Foto: Carin Olofsson

Eric Sinius, som var farfars farfars farmors far till f.d. statsminister Olof Palme, föddes i Karlshamn i mars 1669, Han gick i skolan i Kristianstad och Helsingborg, och blev student 1690. 1698 blev han rektor i Helsingborg. Den 21/12 1703 prästvigdes han och utnämndes till kyrkoherde i Brunnby 16/4 1704. Han dog den 18 december 1742, men begravdes inte förrän den 4 februari 1743.

Här följer ett sammandrag av uppgifterna om Eric Sinius i boken ”Släkten Palme intill år 1815”, skriven 1917 av Gunnar och Olof Palme (far respektive farbror till förre statsministern).

Eric Sinius' farfar var Ericus Magni Danmarchius. Av namnet att döma så kom han från Danmarks socken, söder om Uppsala. Han gifte sig med dottern till kyrkoherden i Enköpings Näs församling i Uppsala län, Laurentius Jonæ. Hon hette Brita Larsdotter, och efter svärfaderns död 1626 efterträdde Ericus Danmarchius honom som kyrkoherde, en tjänst som han hade till sin död 1661.

Ericus Danmarchius och Brita Larsdotter hade såvitt man vet endast två söner; Lars och Eric. Bägge sönerna tog namnet Sinius. Lars studerade vid universiteten i Uppsala och i Greifswald. Efter 1650 finns inga ytterligare uppgifter om honom, och det är troligt att han dog ung.

Eric kallade sig oftast enbart Ericsson Sinius. Han avbröt sina studier, troligtvis på grund av föräldrarnas dåliga ekonomiska ställning. År 1660, efter Roskilde–freden, fick han istället tjänsten som tullkontrollör i Karlshamn, och 1672 flyttade han till samma tjänst i Helsingborg. Han blev dock inte långvarig i Helsingborg, eftersom han avled samma år.

Eric Ericsson Sinius var gift med Brita Silentz, som på mödernet härstammade bl.a. från Skytte–släkten, och det var troligen genom hennes nära släktingar som han kallats till Skåne. Mer information om Silenz–släkten finns i Nyköping Oxelösunds Släktforskarförenings medlemstidning ”AnKnytningen” nr 2/2002; artikeln ”En flyktingfamilj från Holland kom till Sverige”.

Brita Silentz morfars två halvbröder var riksrådet Johan Skytte, bl.a. lärare till den blivande kungen Gustav II Adolf, och ståthållaren över Stockholms och Uppsala län Lars Bengtsson, adlad Skytte af Sätra. Morfadern, Nils Bengtsson, blev dock inte adlad. Däremot blev moderns, Karin Nilsdotter, tre bröder – Håkan, Bertil och Carl – alla adlade Skytte. 1658 blev morbrodern Håkan den förste svenske landshövdingen i Kristianstads och Blekinge län, och det är troligt att det var han som såg till att Eric Ericsson Sinius blev tullkontrollör i Karlshamn. Efter makens död 1672, flyttade Brita Silenz tillbaka till Karlshamn, där hon gifte sig med rådmannen och stadsnotarien Georg Wedege. Hon dog 1699.

Eric Sinius gifte sig med Catharina Maria Ingelotz, som även hon härstammade från flera förnäma gamla borgarsläkter, genom sin farfar, borgmästaren i Ystad, Simon Jacobsøn. Hennes far var kyrkoherden i Norra Åsum och Skepparslöv, Johan Simonsson Ingelotz, som under skånska kriget en gång lär ha räddat livet på Karl XI. Modern hette Catharina Oelreich, och tillhörde en gammal tysk släkt, möjligen av adligt ursprung.

Eric och Catharina fick nio barn, som överlevde till vuxen ålder (och några som dog späda):

Brita Catharina, gift med Rutger Palms bror Gilius Palm, frälseinspektor på Svaneholm. Hon blev dock änka efter endast två veckors äktenskap, och flyttade sedan till Fränninge prästgård, där hon bodde till sin död.
Beata Magdalena, gift med Rutger Palms bror Peter Palm, kyrkoherde i Lövestad och Fågeltofta.
Catharina, var omkring 21 år gammal när Rutger Palm kom till Brunnby 1733, och de gifte sig två år senare.
Emerentia, dog ogift i Norra Åsum, efter att först ha bott en tid i Barkåkra, dit hon flyttat efter faderns död.
Antoinetta Sophia, dog ogift i Fränninge, dit hon flyttat efter faderns död.
Christina (Stina) Margareta, ”adopterades” av Olof Palm och Brita Sundius i Fränninge, och gifte sig senare med Johan Gadd, kyrkoherde i Västra Kärrstorp.
Charlotta (Lotta), dog ogift i Barkåkra, dit hon flyttat efter faderns död.
Jeanna Maria, ”adopterades” av Peter Palm i Lövestad och systern Beata, dog ogift i Fränninge, dit hon flyttat efter systerns död.
Samuel, kyrkoherde i Norra Åsum, gift med Anna Maria Östman. De fick en son och tre döttrar. Sonen Nils, kyrkoherde i Ravlunda, gifte sig med Sigrid Katarina Areschoug. De fick en son och en dotter. Sonen Samuel Jacob dog dock ogift, endast 17 år gammal, och släktnamnet Sinius dog, av allt att döma, ut med honom.

Eric Sinius var en sträng herre, som ville sköta allting själv, på sitt eget sätt. Han tålde inga motsägelser. Både mot sina motståndare och sina medhjälpare och vänner var han högdragen och häftig. Han reste mycket, både i sitt eget ämbete och på domkapitlets vägnar. Under de visitationer han gjorde lät han oftast inte de präster han skulle förhöra, tala till punkt. Ibland fick de inte ens börja tala. Dock var han mycket betrodd av sina överordnade, och han var nog mer härsklysten än grälsjuk. Eftersom han skrev mycket, så finns det mer bevarat av hans skrivelser, än från de flesta andra präster under samma tid.

När Rutger Palm kom till Brunnby var Eric Sinius redan 64 år gammal, men han var vid mycket god hälsa, såväl kroppsligen som själsligen, och förblev så ända tills sin död vid nära 74 års ålder. I december 1737 anhöll han hos domkapitlet om att bliva prost, vilket bifölls, och till dem skrev han: ”Jag har orsak at tacka min Gud för god hälsa. Hufwud, hand och foot äre än så friske, at de sine syslor kunna ricktigt och wäl bestyra”. I december 1742 blev han hastigt sjuk och under natten mellan den 17 och 18 december dog han ”effter en kort, men dock mycket plågosam siukdom”, som sonen Samuel skrev till domkapitlet.

-----------------------------------

I Kullabygdens släktforskares arkiv finns bl.a. ett stort antal pärmar med kopior av Ernst Hilmers, i Ekeby, noteringar om olika familjer. Anteckning nummer 929 handlar om prosten Eric Sinius. Så här skriver Ernst Hilmer:

Över södra flygelbyggnadens dörr i Brunnby kyrka hänger en tavla över Erik Sinius. Tavlan framställer prostfar med fru samt 8 fullvuxna döttrar och en minderårig son. Gift 1700 med Katarina Maria Ingelots, dotter av kyrkoherde Joh. Simonsson i Åsum och styvdotter till prosten Sundius i Hälsingborg. Erik Sinius är på sitt sätt Brunnby församlings märkvärdigaste prestman. Han kom 1703 såsom medhjälpare till Brunnby, sedan han föregående år sökt men ej erhållit Wäsby pastorat, och blev utnämnd till kyrkoherde i Brunnby 1704.

Han gjorde sig känd som en stor grälmakare och framstår såsom sådan i domkapitlets handlingar och i häradets tingsprotokoller. På våren 1705 var han instämd inför häradsrätten för flera mål. Först och främst angavs han att hava vanvördat Göta hofrätt, som dömt en hustru, vilken Sinius påstod hava genom mannens förvållande ljutit döden, skulle på vanligt sätt begravas. Sinius hade svurit på att han icke skulle förrätta jordfästningen. Då begravning begärdes till en söndag, förklarade Sinius att den skulle ske på lördagen, då han emellertid rest bort, men föranstaltade att pastor i Wäsby förrättade begravningen, varvid dock ingen ringning eller sång blev av, emedan Sinius låtit tillstänga kyrkan och bortskicka klockaren.

Vidare var han anklagad att hava från altaret bortvisat två pigor, då de framträdde för att undfå nattvarden; han hade likväl vid skriftermålet ”både lagt handen på deras huvud och tagit dem i hand”.

Ytterligare förekom att Sinius i en likpredikan beskyllt tvänne makar för att hava varit vållande till den enes faders och svärfaders död, med anledning varav de av länsmannen blevo stämda inför rätta. På första söndagen s.å. hade en student predikat i ottesången, men högmässan, som var utlyst till kl. 10, hade först blivit hållen fram på eftermiddagen, emedan Sinius hade rest till Wäsby och först på eftermiddagen hemkommit. Under den långa väntan hade en del av folket gått in i klockaregården och där fått sig mat. Sinius lät därefter anklaga flere personer jämte klockaren, därför att starka drycker skulle hava utdelats, och avhöll tvänne drängar från nattvarden; påstående dem hava supit och skojat i klockaregården. Som Sinius i anledning av kyrkoherde Owanii sjukdomsfall predikat i Wäsby, så ursäktades hans dröjsmål med predikan i Brunnby. Häradsrätten frikände såväl klockaren som alla de, vilka fått sig mat hos honom, enär i allmänhet endast mat och vin, voro ”äldre män och kunde behöva det, helst de i den kalla väderleken hela dagen måst vänta på gudstjänstens början”.

Vid nästa ting 5/10 s.å. företedde Sinius en skrivelse från domkapitlet, innehållande att han besvärat sig över att hava blivit till tinget citerad i ärenden, som hans embetsförrättningar angingo, varföre domkapitlet anhöll att dessa ärenders upptagande och avgörande måtte uppskjutas, tills domkapitlet blivit underrättat om sakernas tillstånd. Rätten resolverade att Sinius, ”oafsedt domkapitlets skrivelse skulle sig ovägerligen inställa i de instämda målen och för övrigt ville rätten observera, likmätigt K. M:s kyrkolag, att lämna under högv. domkapitlets granskning och dom hvad som herr kyrkoherdens embetsförrättningar angår i lära och lefverne”. Härefter anmälde Sinius sig vilja klaga i hovrätten. ”Häradshövding P. Tolsten anförde även der klagomål däröver, att flera prester, särdeles pastor Sinius i Brunnby, tillvällade sig makt och myndighet över domareämbetet, särdeles tingsrätten, såsom skulle det dependera av prestens godtycke vilka saker han ville tillåta att dragas för rätta eller själv avgöra och förlika, vilket myndiga och alldeles olaga påstående vidhängde det, de ansågo sig skyldige ingen annan rätt än konsistorium”. Domkapitlet avgav med anledning härav yttrande till hofrätten 27/10 1706, förklarade sig intet veta rättens obehindrade lopp vara hämmadt på så sätt som Tolsten anfört, och anhållande dels att denna måtte närmare angiva personerna och deras felaktiga förhållande, dels att prester enligt kgl. res. 17/12 1697 icke måtte anses såsom actores, då de någon förargelse angåvo för verltalig (?) myndighet.

Vid vintertinget 1706 uppträdde Sinius ånyo och anmälde, att några bönder sistförliden lördag kommit till prestgården och utan att uppvisa ordres uppslagit hans dörrar samt borttagit en del lösören och spannemål. Domaren svarade, att saken skulle kommuniceras med kronofogden. Sinius förklarade vid samma tillfälle, att han icke ville underkasta sig någon ransakning och dom av häradshövding Tolsten, varom han ock gjort påstående i hofrätten, och yrkade att behandlingen av alla mål, vilka på något sätt rörde honom, skulle uppskjutas tills vidare. Domaren ville lämna Sinius tid att återtaga sina ord och föreställde honom följderna därav att han velat ”domaren ur sitt säte vräka”. Sinius förklarade sig vilja stå vid sina ord, varefter han följande dagen dömdes till 20 dal. smt böter därför att han skymfat domare.

1713 5/10 uppträdde Sinius inför häradsrätten med anledning av, att han stämt en piga med yrkande att hon skulle, såsom av honom lagligen stadd, inställa sig i tjänsten. Men då hon bevisade, det hon, då Sinius 2/6 s. å. bjöd henne städjepenningar, varit i laga ordning kvarstadd för kommande året på det ställe, där hon då tjänade, så kunde på Sinii yrkande intet avseende fästas.

1720 var Sinius anklagad för ek– och betehygge. Det bevisades, att 6 ostämplade träd på hans egor blivit huggna, med anledning varav han erhöll tillrättavisning av rätten men slapp att böta. Under behandlingen av ett annat mål vid samma ting nyttjade han mot sin motpart ”kränkande ord och tillmälen, dem han dömdes att återkalla och därföre om ursäkt bedja”.

1725 blev han förvunnen att hava författat en klagoskrift för några bönder, för vilken de blevo pliktfällda. Med anledning härav tilldelade domaren honom en allvarsam tillrättavisning, förehållande honom att han enligt 19 kap. 22 § kyrkolagen icke borde inmänga sig i världsliga mål, som honom icke vidkommo; en då det var första gången, som han till sådan förseelse blivit förvunnen, ville domstolen intet särskilt straff mot honom tillämpa.

1733 blev Sinius av studenten Fastberg anklagad därför, att han, oaktat med Fastberg uppgjord skriftlig överenskommelse om bestridandet av klockaretjänsten vilken innehades av Sinii son, dels i förtid uppsagt honom från tjänstgöringen, dels icke uppfyllt åtagna förbindelser. Sinius ville till en början icke uppvisa kontraktet, men måste slutligen fram med det. Han nekade i början till Fastbergs uppgift, att, ehuru fri kost i prestgården blivit honom lovad, hade det sedan blivit pålyst, att han skulle gå omkring i socknen och erhålla sin föda; men sanningsenligheten härav styrktes. Även bevisades det att Sinii son behållit det offer, som enligt överenskommelse borde tillkomma Fastberg. Sinius dömdes att betala till Fastberg ersättning för offret och rättegångskostnaderna. Ofta uppträdde Sinius inför häradsrätten med mycken trotsighet, och ofta uteblev han vid honom angående måls behandling, ehuru han var närvarande vid tingstället.

Han anklagade 1727 hustrun Boel i Elishult för att hava rest till Blåkulla sista skärtorsdagen. Sedan ransakning skett vid häradsrätten, överlämnades handlingarna till hovrätten och därvid blev det. Märkvärdigt är att han synes hava egt sina förmäns förtroende och aktning.

-----------------------------------

I boken ”Brunnby kyrka i Kullen” (finns att köpa i kyrkan), av Carl–Axel Malmberg, kan man läsa mer om anklagelsen mot hustrun Boel i Elishult. Han nämner bl.a. att Boel av kyrkoherde Sinius instämdes inför häradsrätten, misstänkt för att ha gjort en blåkullafärd natten till skärtorsdag år 1726. Hon ska på morgonen ha anträffats, i ett förvirrat tillstånd, på Kullagårdens gårdsplan, dit hon förflyttat sig från Stubbarp där hon vakat vid en barnsbörd. Anmälan behandlades av Häradsdomaren Henrik Hammarberg, känd som Stenbocks kurir. Han ansåg att Boel mycket väl kunnat gå de ¾ milen mellan Stubbarp och Kullagården, och ett bevis för detta var att Boels kläder och skor var våta. Dock vågade inte häradsrätten slutföra målet, utan lät hovrätten avgöra. Denna frikände Boel från alla anklagelser.

Carl–Axel Malmberg berättar vidare att kyrkoherde Sinius såg till att hans nioårige son Samuel utsågs till klockare, för att på så sätt kunna komma över klockaregården och dess inkomster. Eftersom sonen inte kunde sköta klockaresysslorna så anställdes en ställföreträdare. Både lönen och bemötandet från Sinius var dock så dåligt, att saken drogs inför rätta. Sinius lät även sin svärson, komministern Rutger Palm, bo på klockaregården, för egen vinnings skull. Vid Sinius död fick dock inte svärsonen efterträda honom, trots att han arbetat i församlingen i 10 år. Kapten Peter Gotthard von Kochen, såsom ägare till Krapperups gods, utnyttjade nämligen sina många hemmansröster till att få Magister Johannes Klerck vald.


Källor:
Släkten Palme intill år 1815
Kullabygdens släktforskares arkiv
Boken ”Brunnby kyrka i Kullen” av Carl–Axel Malmberg.

Tillbaka