Kyrkoherde Johannes Sundius, Allerum Johannes (Johan) Nicolaus Sundius föddes i Helsingborg den 3 mars 1699 och var kyrkoherde i Allerum och Fleninge från 1729 tills han avled i Allerum den 27 juni 1774. Han var gift två gånger; första gången med Catharina Dryselius och andra gången med Cecilia Blanxius. Det första äktenskapet var troligen barnlöst, men i det andra äktenskapet föddes nio barn: Anna Beata, född 1742, död 1809 Johannes, född 1 mars 1744, död 19 januari 1792 Ivar, född 3 maj 1745, död som student Brita Stina, född 28 januari 1747, död ogift Mathias, född 16 februari 1748, död 1786, hospitalsförståndare i Malmö och stamfader för en ännu levande gren av släkten Sundius. Helena Catharina, född 20 januari 1749, död 11 september 1798 (se nedan) Eva Maria, född 1750, död 1801 Maria Christina Christian, född 26 augusti 1754, död i London 2 mars 1835 (se nedan). I vissa källor står födelsedatum 24 augusti och i andra 28 augusti, men det är fel. Johannes far hette också Johannes Sundius, och även han var kyrkoherde, men i Norra Åsum, Skepparslöv och Helsingborg. Sedermera blev han prost över Luggude härad. Han föddes den 3 mars 1662 i Sund i Östergötland och avled i Helsingborg den 15 januari 1701, där han ligger begraven i den inre sakristian. Hans porträtt är uppsatt där och under det står det: ”Magister Johan Sundius Pastor et Præpositus Helsingburgensis natus Anno 1662, denatus d. 15 jan. 1701.” Modern var Catharina Oelreich, född omkring 1660 och död efter 1718. I Ernst Hilmers anteckningar i Kullabygdens släktforskares arkiv står följande om Johannes Sundius d.ä.: ”Sundius lämnade sitt hus i välstånd, efter bouppteckningen steg det till 800 Dlr smt, som svarar mot 4000 Rdr specie. Under kriget 1710 gick det mästa av denna egendom förlorat. Prostinnan bodde i Fjerrestad då danskarna föllo in i landet, där blev hon plundrad och till och med illa behandlad av danska strövande partier. Hennes vackra hus i staden, det hon borthyrt till tullinspektoren Appelberg, gjorde de till magasin och blev så illa medfaret att det i många år ej kunde bebos. Enkefru Sundius var annars ett kraftigt och äredrygt fruntimmer, samt hade flera processer. Prosten Sundius omtalades av allmogen i Wälluf och Raus socknar såsom en klok man, den där kunde tillrättaskaffa vad bortstulet var. Han brukade själv Wällufs prästgård. En gång hände att vid prästgården bortkommo ett par oxar: gårdsdrängen letade efter dem i tvänne dagar, men förgäves; gick så till Hälsingborg och beklagade sig för sin husbonde, att de bästa oxarna voro bortstulna. Prosten svarade honom genast: ”vänta litet så skall jag strax säga dig var oxarna äro”; gick så in i sin bokkammare och efter en liten stund kom ut, sägandes till drängen: ”gack till den byn Hjortshög eller Frillestad, i den gården, hos den bonden, där finner du dem, de stå uti hans fähus. Drängen gjorde så och fann oxarna. En annan gång stals en kalf ur en liten hage vid prästgården. Förgäves efterspanades den. Drängen gick till prosten gör på samma sätt som förra gången, säger drängen: kalfven har en husman i det och det huset stulet, men han är redan slaktad; du ska emellertid gå dit och när du kommer in i stugan, står en kalfstek på kakelugnen, den tager hustrun och bär ut i ett annat rum så snart du hälsat på henne; vilket allt hände som prosten sagt. Man begriper lätt att allt detta var prostens egen tillställning, och att han bedt mannen taga in oxarna, samt skänkt husmannen kalven, sägandes dem huru de skulle förhålla sig.” Åter till Johannes Sundius d.y. Hans andra hustrus, Cecilia Blanxius, mor var Helena Catharina Oelreich, som var gift med Ivar Blanxius. Helena Catharina var dotter till Johannes mors halvbror, Johan Oelreich, i dennes äktenskap med Lycka Rogge. Johannes var alltså kusin med sin svärmor. Johannes hade också många släktband med familjen Palm(e), men även med familjen Sinius. Modern, Catharina Oelreich, var i sitt första äktenskap gift med kyrkoherden i Norra Åsum, Johan Simonsøn Ingelotz, vars syster Margrete var gift med Johan Bertilsøn Aquilonius. Deras dotter Margareta var gift med Simon Palm och alltså mor till Rutger Palm. Johannes var svåger dubbelt upp med Rutger Palm, genom att brodern Mathias Sundius var gift med Rutgers syster Inger Palm och systern Brita Sundius var gift med Rutgers bror Olof Palm. 1731 flyttade Rutger Palm till Johannes Sundius i Allerum, efter att året innan ha tvingats avbryta sina studier av ekonomiska skäl. I Allerum skulle han hjälpa till med att predika. Samtidigt fick han möjlighet att, med stöd av Johannes Sundius, fortsätta sina studier. Dottern Helena Catharina gifte sig med Rutger Palms och Catharina Sinius son Erik. Från Helena Catharina och Eric härstammar hela den nu levande släkten Palme. Se även Olof Palmes släktskap med Eric Sinius. Catharina Sinius var dotter till Catharina Maria Ingelotz och kyrkoherden i Brunnby, Eric Sinius. Modern var dotter till Catharina Oelreich och Johan Simonsøn Ingelotz, vilket innebär att hon alltså var Johannes halvsyster. Dottern Maria Christina gifte sig med kyrkoherden Anders Forsell, och om deras son, kopparstickaren och professorn Christian Didrik Forssell, kan man läsa i Kullens hembygdsförenings årsskrift Kullabygd. I 1939 års utgåva finns en artikel om honom. Sonen Christian levde länge i London, och när han dog skrev prästen i Ulrika Eleonora församling en tre sidor lång berättelse om hans liv. Så här står det: Christian Sundius, f.d. Capitain wid Kongl. Swenska Flottan, sedermera Volontair Officer i Engeska Flottan. En af Svenska Kyrkans Äldste medlemmar och dess äldste Trustee. Här i landet kallades han Christoffer, men hans rätta dopnamn war som ofwan. Han war Son af Prosten och kyrkoherden i Allerum och Flenninge af Lunds Stift, Johan Sundius, och född i Allerums Prestgård den 28de Augusti 1754. Efter ärhållen privat information hemma, skickades han tidigt till Lunds Universitet, där han tilbrakte trenne års tid med berömlig flit i sine studier. Som han walde att ingå i Flottan, blef han, efter fulländade Academiska studier inskrifwen uti Cadet-Skolan i Carlskrona, och efter ett års förlopp tog han sin första Officers-Examen, samt befordrades till second-Lieutenant wid Flottan. Hans första tjenstgöring war om bord på Fregatten Swarta Örnen, med hwilken han gjorde flera Krysningar, och därunder för första gången besökte England år 1775. Då Engelska Regeringen under den pågående kampen med Nord America af de Nordiska Hofwen begärade ett antal Sjö-officerare för sin Flotta, war Sundius en af de fem, som från Swerige skickades till England. Detta war år 1777. Men när befallning kom, att nämde Officerare skulle åter lämna England och träda i Fransysk tjenst, begärade han och fick sitt afsked ur Swenska Sjötjensten, såsom Capitain; samt engagerade sig såsom Volontaire Officer wid Engelska Flottan, i hwilken han med stor distinction tjenade till krigets slut. Han hedrades med Konung George III egen Sign Manual såsom en ärkänsla och utmärkning för de betydliga tjenster han gjort Engelska Kronan. Efter kriget idkade han handel och war en lång tid en af de förmögnaste och mäst respektabla handlande. Genom en bedräglig Companion, led han förlusten af ett ganska stort Capital, hwilken omständighet bragte honom på obestånd och gjorde att han afgaf handeln, samt sedermera för flere år employerade sig såsom Translateur för Admiralitetet. Han fortfor i detta yrke till omkring 1828 då han för ålders skull aldeles upgaf det och drog sig i stillhet. Från späda barndomen hade han, underwisad och upmuntrad af sin gudfrugtige Fader, blifvit förd till en rätt Kunskap om sitt förhållande till Gud, och sitt behof af delaktighet i Nåden och förlossningen som är i Jesu Christo. Den Helige Ande gjorde denna Kunskap lefwande i hans själ. Redan ett barn mellan 10-13 år kände han nödwändigheten af Böne-umgänge med Gud och war i wana att ofta i stillhet nedkasta sig för Frälsaren och åt honom anförtro sin själs angelägenheter. Ehuru under wistelsen wid Universitetet, wid Cadet-Scholan och sedan wid inträdet på den militairiska banan, de tidigare intryckens liflighet mycket förswagades, och den goda ifren minskades, samt månget felsteg togs, kostade dock sådant honom mången swår inre kamp, och många bittra tårar. Jesus, den gode herden, lämnade honom dock icke. Genom hans nåd blef wår Sundius istånd att bibehålla den samwetsömhet, och den djupa känsla af Guds oföränderliga helighet och de Eviga tingens ojämförliga wigtighet, hwilka bidraga att fästa hans hjerta wid Biblens och i synnerhet Evangelii dyrbara Sanningar, dem han öfwer alt annat mäst wärderade. Sedan han kommit till England, ingick han en nära förbindelse med John Wesley's folk, och hämtade däraf stor nytta och upbyggelse. Hans fortgång och framsteg i det Andeliga lifwet war synbar för alla, och fortforo ända till hans lefnads sista ögonblick. Biblen war hans ständige följeslagare, hwilkens oförlikneliga wärde han wäl kände, och Bönen war för honom ej en öfning, utan ett trängande behof. Han öfwerflödade i Bön. En man af denna sinnes och själsstälning kunde ej annat än wara utmärkt nyttig, och en wälsignelse för sin tid och omgifning. Detta war ock fallet. Hans wälgörenhet så långt hans tilgångar tilläto, kände nästan inga gränsor, och då medlen minskades, war detta ett ibland hans största lidander, att han ej war istånd att göra så mycket godt som han önskade. Han war en af Londonska Missions Sällskapets förste Directeurer, som med stor angelägenhet, frikostighet och omsorg besörjde utrustandet af Skeppet Duff, Capt. Wilson, hwilket 10 Aug:st 1796, förde de första 30 Missionairerna till Tahiti och andra Söderhafwets Öar. Han war en af de sexton, hwilka år 1804 först förenade sig till stiftandet af det nuwarande Brittiska och Utländska Bibel Sällskapet. Under den stora nöd, som i wårt kära Fädernesland upkom, i följe af det sista olyckliga kriget med Ryssland, 1808, war han outtröttlig, och bidrog med stora egna uppoffringar, att skaffa all möjlig undsättning för de lidande. Han deltog äfwen i samma menniskowänliga bemödanden för afhjelpandet af den uselhet, som genom Frankrikes blodiga krig drabbat Tyskland. Och utom dessa offentliga wedermälen af menniskokärlek, gjorde han godt på tusende andra sätt, hwilka en gång då alt kommer i ljuset, först blifva uppenbara. Han war 2ne gånger gift. Första gången i July 1782, med Ann Richardson. Hon dog i May 1796. Med henne hade han 9 barn, af hwilka endast en Son Johan, öfwerlefwer. Andra gången gifte han Jane Vozelle Smith, d. 4 July 1797. Hon är hans nu efterlämnade Enka. Med henne hade han ock 9 barn, af hwilka endast 3ne döttrar Mary, Laura och Jane nu lefwa. Han afsomnade genom en stilla och salig död, som timade i Stoke Newington d. 2 Mars kl. litet före 11 om aftonen, och begrofs uti famille-grafwen wid City-Road Chapel d. 10 följande. Swenska Församlingens Pastor, som i flere år warit hedrad med hans wänskap, predikade likpredikan efter den aflidne, på Engelska Språket, i Newington Road Chapel, Söndags-afton d. 22dre Mars, från Upp.Bok. 7 Capitel, 14-17 vr. I Fleninge kyrka finns en minnestavla över Johannes Sundius. Den hänger precis till höger innanför dörren när man kommer in från vapenhuset. Mer om Johannes Sundius kan man läsa i Kullens hembygdsförenings årsskrift Kullabygd. I 1953 års utgåva finns en artikel om honom. Källor: Lunds stifts herdaminnen Kullabygdens släktforskares arkiv Släkten Palme intill år 1815 Ulrika Eleonora församling (London) (Ut) FI:1 (1798-1895) Bild 400 / sid 71 (AID: v787772.b400.s71). Tillbaka