Höganäs Tidning måndag 16 juli 1928Bankir Löwensteins led av modernt Cäsaren-Wahnsinn.”Förklarligt mot bakgrunden av den hets, vari han levde”.Den belgiske finansmannen Löwensteins tragiska slut – någon annan tolkning har man, alla sensationella rykten till trots, icke kunnat ge försvinnandet över Kanalen – har väckt uppmärksamhet även i våra nordliga luftstreck, ehuru vår svenska börs lyckligt undgått de skakningar, som på de stora europeiska börserna varit förbundna med den tragiska händelsen, skriver Svensk Finanstidning i sitt senaste nummer. Det är ju icke var dag, som en av den internationella finansvärlsdens centralfigurer på detta sätt tar ett steg ut i det okända och sätter den obevekliga slutpunkten på en bana, som väl närmast kan jämföras med meteorens. Man har beträffande Löwenstein gjort gällande, att en hypokondri, som tilltagit med åren och som på ett makabert sätt omväxlat med anfall av vulgär prunksjuka och begär att till varje pris som helst väcka uppseende, förmått honom att taga steget. Hur det i verkligeheten må förhålla sig härmed är ej lätt att vinna klarhet över. Så mycket är dock säkert, att den belgiske mångmiljonärens praktlystnad och oberäknelighet sedan avsevärd tid tillbaka av dem, som kommo i närmare beröringe med honom, betraktats som utslag av ett slags modernt Cäsaren-Wahnsinn, förklarligt mot bakgrunden av den hets i vilken han sedan åratal levde. Löwensteins kapplöpningshästar, hans racerautomobiler, hans aeroplan, de snabbaste som stodo att uppbringa, ständigt jagande över kontinenten från den ena kontraktuppgörelsen till den andra, från ett knappast avslutat bolagssammanträde till ett nytt, torde kunna betraktas som symboliska för en tid, vars fart drivits upp till ett tempo, vilket är på väg att upphäva sina egna verkningar, och för en företagsförstoring, vilken tenderar att sluta som sin egen karikatyr. Den vid sitt försvinnande 52-årige Löwensteins härkomst och uppfostran erbjuda en slående likhet med Hugo Stinnes', och han tyckes också ha haft ej så lite av dennes primitiva instinkt att utnyttja den moderna finansvärldens yppiga djungel för jakt på allt slags storvilt, som där kan erbjuda sig. Men Alfred Löwenstein var på det hela taget lika litet som Hugo Stinnes någon konstruktiv ande, och spåren av hans verksamhet torde därför vara nästan lika fort utplånade som spåren i kanalens böljor efter honom själv. Tydligt är emellertid, att, vilken än orsaken till hans död kan ha varit, det oerhört krävande arbetet med att sammanhålla hans vidsträckta intressen givit upphov till en förslitning av hans krafter, vilka från början synes ha varit långt ifrån små. Det vill onekligen synas, som om vår tids stordrifts- och koncentrationsproblem ej blott vore ett ekonomiskt och organisatoriskt sådant, utan i lika hög grad ett personligt och psykologiskt. Men man får å andra sidan ej glömma, att koncernbildningar sådana som Löwensteins och Stinnes', åstadkomna genom slumpens eller snarare spekulationens makt, i sig själv icke representera någon modern rationell princip, utan i många avseenden ha prägeln av en anakronism. Mer än om Rockefeller eller Sir Henry Deterding erinrar en man som Alfred Löwenstein om 1500-talets praktälskande ”påvebankir”, Agostino Chigi. En planmässigt och rationellt uppbyggd stordriftsorganisation, även om denna skulle spänna sig om jordklotet, ställer säkerligen icke på långt när så stora anspråk på sin ledare som en av ett stort antal vitt skilda, med varandra i intet som helst logiskt eller ekonomiskt samband stående intressen uppbyggd tillfällig koncern av Stinnestypen. Dock finnes naturligtvis för allt ekonomiskt ledarskap en prestationsgräns, som i vår tid kanske snarare över- än underskattas; man vill gärna se bort ifrån att den hårda farten i det moderna livets cirkulation också alstrar en motsvarande friktion. Det är emellertid endast i myten, som jordklotet vilar på skuldrorna av en Atlas. Tillbaka |