Familjenotiser      Lokalt från nordvästra Skåne      Mat och hushåll      Snapshots     
Intet nytt under solen...      Brott och olyckor      Från utlandet      Ospecificerat     

  Höganäs tidning lördag 3 november 1928

En resa till det heliga landet

I.

Det beskärdes undertecknad att under mars–april månader innevarande år, få vara med om en sällskapsresa till det heliga landet. Jag avreste från Engelholm den 29 febr. på morgonen. I Malmö träffade jag på tåget några av färddeltagarna. De hade alla den blågula rosetten på bröstet, det gemensamma märket. Vi voro 30 resenärer mellan 30–70 år, från skilda delar av landet, ända från Kiruna: två norska damer voro med, fem skåningar och fem smålänningar o. s. v. På färjan i Trelleborg samlades vi alla och bekantade oss.
Efter fyra timmar voro vi över Östersjön och sågo Rügens kritberg. I Sassnitz fingo vi en andra klassvagn, som var reserverad för vår räkning och kommo över ön Rügen till det gamla Stralsund. Nu gick färden över Tysklands stora slätter. Snart voro vi framme i Berlin.
Vår färdledare d:r Forsvall, Stockholm, höjde sin kommandostav, en egyptisk rörkrycka, och vi följde anvisningen. Vi togo in på hotell Nordland, där ett långt bord stod dukat för vår räkning med svenska flaggan mitt på bordet. Under det vi spisade spelades värmlandssånger och Björneborgarnas marsch för oss. Sedan vi spisat, satte vi oss i bilar, som väntade. Allt klart! Så bär det åstad genom de breda gatorna till en annan järnvägsstation, det var en god bit dit. Berlin är en storstad, vi fingo tyvärr inte se mycket av staden. Det var så till att gå på ett annat tåg, som skulle föra oss till München. Sovvagnar voro reserverade för de svenska österlandsfararna. Det blev att försöka sova bäst man kunde.
Så fort det dagades, gick jag upp och ut i korridoren för att njuta av det vackra landskapet. Vi rusade förbi en mängd kyrkor, kullar, dalar och floder. På morgonen ångade tåget in på den ännu för några år sedan största järnvägsstationen i Europé, den i München. Nu är Leipzig den största. Emellertid är den stor och imponerande genom det väldiga spännvalvet över stationens plattform. Vi fingo frukost på järnvägshotellet, där också ett långt bord stod dukat, med svenska flaggan på bordet. München är en konstens, maktens och rikedomens stad.
Vi fingo inte heller här tillfälle att se mycket av staden. Vi reste vidare genom ett bördigt landskap med byar och kyrkor. Det var det vackraste väder man kan önska sig, solen sken klart. Luften kändes lite kylig, det hade varit nattfrost.
En mycket intagande flod gjorde oss nu sällskap. När vi fingo syn på Alperna rusade vi till fönstren för att se dessa imponerande höjder, som resa sina snöhöljda hjässor mot skyn. ”Berg stego upp, dalar sjönko ned”. Det var det härliga Tyrolen, som vi foro igenom. Att beskriva denna naturens härlighet är omöjligt. Vilka dalar! Byar med kyrkor i mitten. De, som här bo, kunna sjunga: ”Min lilla vrå bland bergen”. En och annan gammal stolt riddarborg syntes ock djärvt uppkliven på något krön.
Äntligen voro vi då i turisternas sagolika Venedig. Det var skönt att lämna tåget. Så fördes vi genast över i en färja från stationen till vårt hotell: Cavaletto. På morgonen väcktes vi av vacker klockringning. Sedan vi spisat, gingo vi ut för att bese staden. På marknadsplatsen flaxade tusentals duvor omkring. Där står det 99 meter höga klocktornet, Campanilen, därifrån man har den härligaste utsikt över staden och det omgivande havet med dess många öar och praktfulla byggnader. Så är det Markuskyrkan med de fyra eldiga hästarna vända utåt den öppna platsen och stående i språngställning ovan den stora portalen. Runt omkring torget ligga stora byggnader. Markuskyrkan med dogepalatset utgör den ena sidan. Ett kungligt slott, där kungen bor, när han är i Venedig, ligger mitt emot. De väldiga portarna till Markuskyrkan äro indelade i fält med listverk av brons och silver. De sägas vara tagna från Konstantinopel för 1,000 år sedan. Baldakinen över predikstolen avspetsas med världens största ädelsten, vägande sju kilogram. Altaren och biktstolar finns överallt. De vackraste och dyrbaraste mosaikarbeten i guld och ädelsten framställande Kristus, madonnan och Venedigs skyddshelgon Markus med lejonet. Det var gudstjänst därinne, en präst stod framför ett altare och mässade.
Vi kommo så till dogepalatset, och bestego den gigantiska trappan. Vi gingo stolta uppför den gyllene trappan, uppför vilken på Venedigs storhetstid ingen fick gå, som icke var adelsman. Vi gingo genom den ena salen härligare än den andra och fingo en överblick av målningarna, en del av Tintoretto, och några av hans son, bland andra den hela fondväggen i parlamentsalen, upptagande tavlan över paradiset, som de båda, fader och son, arbetat på i sju år. Så gingo vi ut att se Suckarnas bro, som går över kanalen mellan fängelset och avrättningsavdelningen i dogepalatset. Runt omkring Markustorget, som väl kan vara 200 meter långt och nära 100 meter brett, löper en pelargång i förening med affärspalatsen, där de härligaste konstföremål utställas. Det är spetsar, pärlor, skulpturer målningar och andra saker. Venedig har 200,000 invånare, 157 kanaler göra tjänst som gator. Canalgrande är huvudgatan – utmed den ligga 120 palats.
Vi togo så farväl av Venedig, och stego ned i gondolerna, som förde oss ut till den på redden väntande ångaren ”Aventino”. Vi foro över Adriatiska havet. Det var nästan lugnt och nästa morgon ankrade vi i Fiumes hamn, Ungerns enda av betydelse. På natten foro vi därifrån och kryssade tvärs över havet igen. Söndagen den 4 mars på morgonen kommo vi till Ancona i Italien. Vi klevo upp i de en à två meter trånga klyftorna mellan husen. Vilken bild av människoboningar och vilka människor! Smutsiga och trasiga, hopträngda här och där i små gömslen i de urgamla hålen i de gamla stenrucklen. Barnen följde oss skockvis. Vi voro också här inne i en gammal grekisk-katolsk kyrka.
Den 8 mars anlände vi till Pireus, Athéns hamnstad. Här landsattes vi och foro i bilar till Athén, besökte bl. a. muséet, där världens största antika bildhuggerisamling är förvarad. Det är en härlig park utanför med blommor, apelsinträd, pepparträd och palmer, stora kaktusbuskar finns också. Så kommo vi till den nya, ståtliga vetenskapsakademien. Den är nyuppförd i äkta gammal grekisk stil. På båda sidor stå på mycket höga obelisker Pallas, Atene och Jupiter. Zeustemplet var nära 200 meter långt. Platsen är en naken och upphöjd ruin. Strax intill står den gamla triumbågen, som skilde gamla och nya Athén åt. Vi passerade ”Vindarnas torn”, romerska torget och grekiska torget. Så bar det vidare till den antika världens stolthet, Akropolis, som ligger 60 meter högre än den övriga staden. Vi besågo zeustemplet, som användes en tid av de kristna i de första århundradena som kyrka, men nu är det endast pelarna utomkring och den mäktiga frisen med delvis bevarade hedniska reliefer. Hela det flera meter vida bergpartiet är inmurat och påbyggt. Ett stycke uppåt se vi Dionysos eller Bachus teatrar, med den hästskoformiga rundelns säten inhuggna i klippan. I terrasser höja och vidga ringarna sig. Teaterna rymde 17,000 personer. Strax intill är Askopoli tempel och Sokrates fängelse, där han tömde giftbägaren, martyr för sin förkunnelse om själens odödlighet.
Det är omöjligt beskriva de känslor vi erforo på Areopagen. Därifrån blickade aposteln upp mot den mäktiga gudinnans väldiga tempel. Och med en gest åt härligheten utropade han: Atenare! – – Gud bor icke i tempel, som äro gjorda med händer – – –. I bören icke mena att gudomen är lik guld eller silver. Nej, i honom, som gjort himmel och jord, leva vi, röra oss och äro till – – –. Athén är en storstad, har en miljon invånare. Så bila vi därifrån och säga farväl till Athén.
Så bär det åter ut på sjön och komma ut i Egeiska havet och se en sista skymt av Akropolis och Athén, badande i strålande sol. Vi gynnas av det allra bästa väder, sommaren har mött oss på allvar. Nästa landningsplats är ön Rodus. Fartyget kastar ankar ute på redden och vi få gå i småbåtar för att kommo i land. Rodus är en gammal stad, som anlades 408 år före Kristus och har en rik och växlande historia. Ett av världens sju underverk, kolossen på Rodus, stod här på huvudporten till staden, som var byggd ute i sjön. Det utgjorde med sin väldiga kropp portens valv i det att den stod med en fot på vardera sidans portpelare. Skeppen kunde segla in och ut genom porten. Det var solguden Apollo, som sålunda framställts i dyrbar brons. Kolossen föll ned vid en jordbävning på 200-talet före Kristus. Medeltidens korsfarare och Jorsalafarare hade här på ön sin stödjepunkt. Under sin sista Jerusalemsresa var den heliga Birgitta här och på Cypern. Åt hamnsidan bekransas havsbukten av de väldiga befästningarna med uråldriga murar, innanför murarna äro oerhörda befästningsverk. Rymliga labyrinter och valv ligga djupt underjordiskt, i vilka en del kämpar vilade sig, medan andra voro uppe i fästningen och genom skottgluggarna nedsköto fienderna, turkarna.
Rodus har erhållit många namn för sin skönhet och sitt goda klimat: Rosornas ö, Solens och Vindarnas stjärna. Här växa dadlar, fikon, bananer, citron och apelsiner. Här var det riktig sommar, vi plockade alla slags blommor. En modern badort för 4,000 personer ha italiernarna anlagt här, den vi sågo ute från havet. Här som på de andra platserna hade vi en ciceron tolkad av vår färdledare.
Omsider anlände vi till staden Limasol på ön Cypern. En del av sällskapet begav sig i land för att per bil fara igenom den s. k. ”smaragden”, men vad vi från fartyget kunde se, tycktes det endast vara ofruktbara vidder längre inåt ön. Men i varje fall har den fått sin plats i ett hav av ”turkos”. Havet är här genomskinligt blått. Underbart skönt. Vi andra sitta i lugn och ro på däcket och följa med fartyget till staden Lamaka på andra sidan ön, där vi träffade sällskapet. Vi gingo in i en grekisk-katolsk kyrka, där nyss hade varit begravning, vi fingo var sitt brinnande vaxljus i händerna. Kyrkan var den s. k. Lazarikyrkan. Lazarus var särskilt föremål för judarnas vrede, sedan Jesus uppväckt honom från de döda. Efter legenden skulle judarna velat dränka honom i Medelhavet. Han flöt i land just på Öcypern. Här blev han biskop för den första kristna församlingen. Hans grav förevisas här, men hans lekamen fördes av turkarna till Konstantinopel. På Pauli första missionsresa var Cypern en av de första platserna, som han i sällskap med Barnabas besökte.
Frida Gullberg.


Tillbaka

 

Webmaster
Senast uppdaterad:
1 maj 2006