Höganäs tidning torsdag 1 november 1928Hur man gör en silverskedUr ett radioföredrag av direktör Josef Anér återge vi följande intressanta skildring över tillkomsten av en sked:Då detta föredrag rubricerats ”Hur man gör en silversked”, skyndar jag mig att redan från början framhålla, att jag huvudsakligast kommer att tala om tillverkningen av en nysilversked, men en nysilversked är det ju, som vi i det dagliga livet ofta hedra med att kalla silversked. Fabrikationen är också till väsentliga delar identisk, men tillverkningen av en nysilversked torde kunna påräkna ett vida större allmänt intresse. Innan nysilvret ännu uppfunnits, använde man i synnerhet skedar av horn och trä, endast i förmögnare hem sådana av kontrollerat silver. De gamla silverskedarna tillverkades övervägande genom handarbete, d. v. s. smiddes, och endast mycket ofullkomliga verktyg kommo därvid till användning. Som så ofta eljest var det den ekonomiska nödvändigheten, som framtvang den rationella tillverknignen i maskiner med fulländade verktyg. Det gällde nämligen att få fram en nysilvervara, som var så mycket billigare än det kontrollerade silvret, att prisreduktionen icke kunde uppnås endast med hjälp av det billigare materialet, utan det blev också en nödvändighet att genom en rationellare tillverkningsmetod väsentligt nedbringa själva arbetskostnaden. En nysilversked består dels av den s. k. undermetallen, dels av ytbeläggningen Undermetallen är en koppar-zink-nickellegering och dess kvalitet bestämmes till övervägande grad av nickelhalten. På grund av att speciellt nickel under kriget togs i anspråk för krigsändamål, var det då omöjligt att anskaffa de för tillverkningen av nysilverplåt nödvändiga nickelkvantiteterna och nysilvret fick som undermetall ersättas av mässing. Då man ju som bekant först värdesätter en sak först då man saknar den, har det efter denna tid mer än förut talats om s. k. vit undermetall eller alpacca. Med alpacca i samband med nysilver menas ingenting annat än en nysilver-undermetall, vars nickelhalt är så hög, att metallen blir reltivt vit. Det är emellertid en missuppfattning att tro, att man icke behöver taga i betraktande silverbeläggningens tjocklek, därför att en sked har vit undermetall. Bortnötes silverbeläggningen framträder nämligen efter någon tids användning, hur vit undermetallen än är, en märkbar skillnad mellan den försilvrade ytan och de partier där försilvringen bortnötts. Nysilvret blir alltid utsatt för en svag oxidering, som ger en gulaktig färgton även åt en ursprungligen vit yta. Den huvudsakliga förtjänsten hos den vita undermetallen ligger i den större grad av hårdhet och hållbarhet som den medför. Ett skedskaft till exempel eller en gaffelklo böjes eller brytes mindre lätt om skeden är gjord av ett vitt material. Därtill kommer vidare den omständigheten, att nysilver med en nickelhalt av mellan 12–20 proc. är en synnerligen dålig värmeledare. Sedan den nysilversked, av vilken vi skola tillverka vår sked, gjutits, valsats och klippts i avpassande remsor, utstansas ur plåten i en kraftig press det s. k. ämnet,som endast ofullständigt anger skedens form. Sedan ämnet utstansats, glödgas det först upp till 7 à 800 grader. Denna glödning bör så vitt möjligt ske utan att luften äger tillträde, d. v. s. utan att ytan får tillfälle att oxidera. Efter denna och eventuellt andra därpå följande glödgningar undergår skeden de nyss nämnda valsningarna på tvären och på längden; tills den slutligen får den s. k. façonvalsningen eller façonhejningen. Själva mönstret kan nämligen inbringas antingen genom valsning eller pressning. Av vad jag nu sagt om skedens tillverkning torde framgå, att man därvid är beroende av dels flera större och mindre antal specialverktyg. Dessa specialverktyg kunna så gott som aldrig användas för olika mönster eller som vi kalla det, modeller, och därför blir uppläggningen av en ny matsilvermodell alltid både en arbetsam och dyrbar historia. Man inser detta utan vidare om man får veta, att varje matsilvermodell omfattar c:a 30 pjäser och att varje pjäs kräver från 10 till 15 à 20 olika verktyg. Här i Sverige ha vi också länge nöjt oss med att fullt industriellt framställa endast två modeller, den gammalfranska och den gammalsvenska eller enkelrefflade modellen. Denna senare hör man ofta, fastän med orätt, även benämnas Mariamodellen. Först på senare år har det tillkommit ytterligare en allmänt gängse modell, Vasamodellen, tillverkad i Sverige. Sedan skeden genomgått samtliga procedurer i maskiner och verktyg, är den färdig för slipning. Slipningen är ett arbete, som kräver stor omsorg, då även de allra minsta ojämnheter i ytan, vad man på fackspråket kallar speglingar, även sådana som knappast kunna skönjas med blotta ögat innan varan blivit försilvrad och polerad, framträda efter poleringen mycket utpräglat och göra att varan måste kasseras. Efter slipningen genomgår den nu färdiga fastän oförsilvrade skeden en rad reningsprocedurer, dels mekaniska, dels kemiska, som avse att avlägsna alla främmande ämnen fr. ytan, speciellt fett. Redan den minsta förorening är nämligen tillräcklig för att fel skall uppstå vid försilvringen. Då skeden sålunda är rengjord, nedhänges den i försilvringsbadet. Det är den elektrolytiska försilvringsmetoden som främst möjligjort tillverkning av matsilver i nysilver. Då skeden upptages ur försilvringsbadet har den en mjölkvit färg och betraktar man den genom ett starkt förstoringsglas ser man att ytan ter sig porös som en svamp, i det att silvret utfällts i små partiklar. Ju smärre dessa partiklar äro, desto bättre är försilvringen och desto tätare är ytan. Silverpolering utföres med hjälp av olika formade polerstål och blodstenar, vilka äro fastsatta i en metallfattning på ett träskaft. Genom polering med stål sammanpressas det vid försilvringen utlösta, relativt porösa silverlagret, så att det ger en högglansig slitstark yta. Eftersom silverpolering för hand är ett ganska mödosamt arbete, som kräver stor yrkesskicklighet och drar en betydande kostnad, har man länge varit inriktad på att söka få arbetet utfört på maskin. Man kan säga att hittills har detta problem trotsat uppfinnarnas alla ansträngningar, om man avser att arbetet skall utföras i maskin helt efter samma principer och med samma omsorg, som då det sker för hand.Man har dock åstadkommit vissa hjälpmaskiner, som underlätta arbetet. När man numera talar om maskinpolerat matsilver förstår man återigen ett matsilver, som är polerat icke med stål och blodstenar, i maskin, utan där glansen erhållits genom gnidning mot en på maskin roterande bomullstrissa. Sedan skeden sålunda polerats och noga rengjorts är den färdig för användning. För att beteckna nysilver måste varan givetvis vara stämplad alpacca nysilver eller ev. förkortat alpacca ns. Beteckningen alpacca hänför sig nämligen uteslutande till undermetallen och ofta förekomma i marknaden oförsilvrade alpaccaskedar. Vad jag här sagt om nysilvrets tillverkning fram till försilvringen gäller även om kontrollerat silver och likaledes äger vad som sagts om poleringen tillämpning på skedar av detta ädlare material. Av kostnadsskäl äro emellertid dessa skedar icke så tunga, även om de numera tillverkas väsentligt tyngre än de gamla ofta lövtunna skedarna från en tid då materialet var ojämförligt mycket dyrbarare i förhållande till arbetet med dåvarande låga arbetslöner. Kvaliteten hos en kontrollerad silversked har man ju delvis garanti för genom kontrollstämpeln. Som bekant skall ju allt i Sverige tillverkat eller dit importerat silver hålla en halt av lägst 830/000 silver och att denna halt hålles kontrolleras genom Kungl. Mynt- och Justeringsverket, som åsätter varan sin kontrollstämpel. Kontrollstämpeln har olika utseende för i Sverige tillverkad och för dit importerad vara. Det här tillverkade silvret stämplas tre kronor, omramade av en på trenne ställen inskuren oval, den s. k. kattfoten. Det importerade silvret stämplas likaledes med tre kronor, men är omramat av en obruten oval linje. Naturlitvis beror kvaliteten icke blott av silverhalten och vikten, utan även på den omsorg som i övrigt nedlgts på skedens tekniska utförande. Denna kvalitetsfråga låter sig ju emellertid tämligen lätt bedömas även av ett icke fakkunnigt öga. Tillbaka |