Höganäs tidning lördag 3 november 1928Per Hases domare.En makaber historia från Hallandsåsen.Av ELFKARLEN. På hösten anno 1766 rådde det allmän och djup bedrövelse bland Hallandsåsens alla skojarefamiljer, ty den unge Per Hase i Simontorp hade för ett i närheten av Laholm begånget mord blivit dömd till döden av Tjerby häradsrätt och skulle halshuggas den 12 oktober. Det var nu evinnerlig synd och skam att nacka en sådan karl, tyckte alla hans släktingar och vänner på åsen, för vilka han rent av varit en föresyn i fråga om rackarstreck och skälmstycken. Men hela orten i övrigt drog däremot en lättnadens suck, då det blev bekantgjort att Sinomtorparen skulle mista livet, ty så ung han var hade han redan flera brott på sitt samvete och hans namn utgjorde en skräck för alla fredliga vägfarare. Så spred sig en vacker dag det ryktet över bygden att den 20-åriget kronprins Gustaf (sedermera Gustaf III) med sin tillkommande gemål prinsessan Sofia Magdalena av Danmark den 11 okt. eller dagen före avrättningen på väg från Helsingborg till Halmstad skulle passera åsen och då fick den gamle knekten Ola Skott i Mittarehultet en lysande idé. Han skickade genast bud runt kring i stugorna på åsen och utlyste en sammankomst hemma hos sig och när så en hel välta slödder infunnit sig omtalade han den stora nyheten och föreslog att de skulle passa på utmed vägen, när de kungliga foro förbi och utverka nåd för Per Hase. – För sen I, mente Skotten, nu är den höge herren ute i giljarefärd och då är man alltid munter och glad till sinnet och vill gärna göra gott mot var man, så att ett bättre tillfälle än nu finns inte. Och jag ska föra er talan, begriper ni för högheten och jag känna varandra granneligen. Åj, för alla de gånger den stora sjuglasvagnen av guld och ädla stenar kom till kasernen och hämta mig upp till slottet, den tiden jag låg i Stockholm. Ih god dag, god dag, Ola Skott, sa då alltid kungen och vifta på långt håll med brännvinsflaskan emot mig, vi rent tråka efter dig, sa han och pojkarna mina tala om dig från morgon till kväll. Och jag gjorde muntrationer för prinsarna, ska ni veta och han, kronprinsen här, satt många gånger i mitt knä, fast det förstås inte passar sig att minna honom om det, nu när han är giftasvuxna karlen, så I mån tro jag räddar Hasen från stupstocken så säkert som aldrig det. Och där blev stor fröjd bland åsens ljungbackar och man hade kvickt ett skickebud till Östra Karup efter brännvin och en så rar fylla som Ola Skott fick den dagen hade han inte känt sedan midsommarafton. Följande dag voro de alla i tidiga morgonstunden endräkteligen församlade i Simontorp, där landsvägen den tiden strök tätt förbi. Främst var där förstås deras ordförande, som sträckt upp sig i sin gamla uniform och nu satt överst vid brodet bredvid brännvinsdunken och höll långa tal om de många bravader han och kungen utfört tillsammans Vidare syntes Nisse pipare från Nidingstorp med käring och ungar, en överdängare i att slakta svin och stjäla småkräk, Kalv-Lars från Brammarp och hans bror Bibel-Petter, den sistnämnde en inpiskad kanalje, men gudelig och söt i åthävor, Bengt rapare från Krämarebygget och hans son Sone med lyktan, så kallad för sin skinande röda näsa, Mätta från Hönalt, Pella från Tjuvhult och Malla från Vråkärr, tre slynor av allra värsta slag jämte åtskilliga fler av åsens rackarpack den tiden. Man hade särskild kunskapare ute för att varsko när högheterna syntes. Så framåt middagstiden kom äntligen budet löpande med underrättelse att en fin herrskapsvagn var i antågande. Nu fick sällskapet brått att skynda ner till vägkanten och Ola instruerade dem hur de på hans tecken skulle falla på knä allesammans. Genom det täta höstregnet dök så ett åkdon upp på backens krön. Utom kusken fanns där bara en person, väl insvept i en stor reskappa. – Men tyckte Kalv-Lars misstroget, inte kommer väl en kronprins så där simpelt! Och var är hela hovstassen? – Efteråt, begriper du. Han reser naturligtvis hemligt, hin-kom-på-tå som det heter på hovspråk. – Men prinsessan då? – Också efteråt förstås. Inte skulle det passa sig, att de två foro ensamma ihop, då de inte äro gifta än. Jojo, jag känner den fina världens seder. – Putsa nu upp er, kvinnfolk – dra inte upp kjoln och snyt dig i, Malla, när du inte har nå'nting inunder! – Så ja! Ett två tre! Ner med er! Plask, där lågo de allihop på knä i lervällingen, utom Bengt rapare, som tagit några för styva supar och därför nu för säkerhets skull lade sig på alla fyra, under det han fyrade av några kraftiga salvor av det slag som givit honom hans binamn. Vagnen stannade och den resande tittade ut. Den uppdragna kappkragen dolde en god del av ansiktet. Dock kunde man se att det var en ung man med ett par muntert spelande ögon. – Vad vill ni, gott folk? – Ack, ers höga höghet, sade Skotten, som stod i honnörställning och styv som en pinne, det är en djupt olycklig familj som här ropar – kan du inte hålla käften rapare! – som här ropar till ert förbarmande hjärta. En son, vår stolthet, våra dagars hopp har i ungdomlig obetänksamhet råkat bryta emot lagen, men hans själ är ren som nyfallen snö och vi bedja därför ers allerkristligaste prinsfaderliga nåde säga – det var hundan vad trynet lyser på dig, Sone! ner med synamentet, för annars tro de där borta i Höja att elden är lös här uppe på åsen – säga ett benådande ord och återskänka det förvillade barnet åt dessa på gravens rand stapplande föräldrar – sätt i och lipa nu utav tusen hakar, piparemor! – och åt denna hans dygderika, av sorg bleknade mö! – Jag var hans enda kärlek! snyftade Mätta från Hönalt. – Jag ock, gnölade Pella från Tjuvhult. – Jag ock, pep Malla från Vråkärr. – Om vem talen I, människor, sporde främligen och kröp djupare ned i kappkragen. – Om Per Hase, ers furstliga herrlighet, sade gamle knekten. Han lär annars skulle halshuggas i morgon, ty domaren borta i Tjerby är en vrång man – – Det är en Pilatus, en Herodes, som dämer oskydligt blod! inpassade Bibel-Petter. – Och hade vår älsklige Per haft en annan rätt skulle han säkert i detta nu varit fri, fortsatte Ola. – Nå, släppa honom lös kan jag inte, yttrade mannen i vagnen, ty lagen är över oss alla, men jag skall själv i morgon draga försorg om att han blir inställd för en högre domare, som kanske är mildare än den i Tjerby. Ären I nöjda så? – Ja, innerligast huldrike nåde, jublade Skotten. Gud bevare – Nisse, kläm i! – Gud bevare kronprinsen! Hura-a-a! – Ra-a-a-ap dundrade Bengt rapare. – Ser ni nu vad det är att ha en riktig böneman, stoltserade Ola, sedan vagnen väl var ur sikte. Tror ni inte hand kände igen mig? Jo, det kan ni slå er i backen på. Märkte ni vad han sa? En högre domare, som kanske är mildare än den i Tjerby, sa han. Hihihi, vad de höge förstå att lägga sina ord försiktigt. Åh, jag känner igen det från den tid jag själv var vid hovet. Man måste kunna läsa mellan raderna, ser ni och hans ord nu betydde så mycket som: jag kan inte släppa honom lös, men jag ska skaffa en domare som dömer honom lös. Håhåhåh! Jag skulle tro att mitt påhitt var guld värt. – Men att inte hovstassen kommer? – Han har kanske skickat den Båstadsvägen. Jag misstänker han for ensam häröver för att se till mig ett tag. De store låtsas visserligen inte att de komma ihåg de små, men de göra det likaväl. Hej hopp! När bygdens fjärdingsman ungefär en timme därefter norrifrån kom gående landsvägen fram stannade han plötsligt i högsta förundran, då han fick se åsens alla ökända galgfåglar samlade till en lustig kolifej utanför Simontorp. –Kom hit, fjärdingsman, och få dig en värmare, skrek Ola Skott. Vi har talt vid självaste kronprinsen, må du veta, så nu blir det allt ingen rolighet av borta vid Tjerby i morgon. – Ha ni talt vid kronprinsen? – Ja, var det inte fasen att byket häruppe våga sig till det! Men jag har snackat med majestätet förr än i dag och – – Men jag kommer ju nu från Båstad och då höll där hela den furstliga sviten. – Sviten ja, men kronprinsen – – Stod och språka en lång stund med landshövding Silversköld från Halmstad, som rest det höga herrskapet till mötes. Jag var dem så nära som jag nu är er. – Nå, men vem – vem – talte då vi med? – Var det en herre i ensam vagn och stor reskappa med uppdragen krage? – Alldeles – du mötte honom nog borta mot Östra Karup. – Jaså han – hahaha! – Ja då har ni vänt er till rätter person, för det var skarprättaren, som i morgon ska hjälpa Hasen in i evigheten. – Åh, dra nu in i helsike, Skott! Du kände ju kungapojken så väl, va? väsnades Kalv-Lars. – Ja – ja – det var ju tusan vad han växt ifrån sig, stammade den alldeles konfunderade krigaren. – Måtte väl det då det från en prins blivit en mästerman av honom, skämtade fjärdingsmannen. Jag kunde väl tro att det hänt honom något roligt under vägen, för han skratta och hade så många finurliga hyss med skjutsbonden. Och ordningens upprätthållare knallade sig rappt iväg från kältringarna, så att han skulle slippa vittna ifall det bleve något gruff av – vilket det också blev. Nisse pipare, Kalv-Lars, Bibel-Petter, Bengt rapare, Sone med lyktan, Mätta, Pella och Malla med hela den övriga skojarehopen, alla flögo de i flinten på Ola Skott och om han inte varit av tattarsläkt hade de säkerligen gjort kål på honom, men nu stod han bi, ty det sorts folket tål mer än andra människor. Men skarprättaren höll sitt löfte och dagen därpå blev mycket riktigt Per Hase genom hans försorg ”inställd för en högre domare, som kanske är mildare än den i Tjerby”. Tillbaka |