1996, årgång LXIX:
När höganäsarna gick till Jeppsons shop
Av Brita Hardenby
I år firar vi 150–årsminnet av den Svenska massemigrationens början. Omkring 1930 var den slut. Då hade 1,3 miljoner Swenskar flyttat ur landet för att försöka få det bättre på annat håll. De flesta sökte sig till USA. Amerikafeber talade man om. Spred sig som en farsot, ansåg de styrande i landet. Men för dem som vågade ge sig av öppnade sig nya möjligheter.
Till Höganäs spreds på 1860–talet ryktena om det förlovade landet i väster. En och annan gav sig iväg och hamnade på olika håll i Amerika. Men Höganäs fick så småningom sitt alldeles speciella emigrationsmål – Worcester i Massachusetts, åtta mil väster om Boston. Och många var det som flyttade dit. Från amerikanskt håll har man räknat ut att det år 1910 bodde lika många höganäsare i Worcester som det bodde höganäsare i Höganäs.
Varför just dit?
Det började med att Anders Persson och Sven Pålsson emigrerade 1868. De arbetade båda som drejare vid Höganäsbolagets lerkärlsfabrik då Anders Persson fick brev från en släkting, som redan befann sig i Amerika. I brevet talades om en lerkärlsfabrik i Worcester, där Anders troligen kunde få arbete om han ville komma över. Så kom det sig att Anders Persson och Sven Pålsson beslöt sig för att ge sig av tillsammans för att söka anställning vid Frank Nortons lerkärlsfabrik i Worcester.
Efter tre veckors sjöresa lyckades de så småningom leta sig fram till både Worcester och lerkärlsfabriken, där de mycket riktigt fick anställning på Frank Nortons lerkärlsfabrik.
Där väckte deras arbeten stor beundran och Frank Norton var snart klar över att från Höganäs ville han gärna ha fler medarbetare.
När tre andra keramiker från Höganäs hörde ryktas om arbetskamraternas tur beslöt de att också söka arbete vid Nortonfabriken. Två av dem fick genast anställning och den tredje blev smältdegeltillverkare på ett gjuteri i närheten.
Med fasta anställningar var det nu dags att skicka efter fästmör och fruar. Ytterligare några vänner kom och året därpå bodde här, tätt intill varandra, arton emigranter från Höganäs. Tio av dem var män och av dessa var sex anställda på lerkärlsfabriken och fyra på gjuteriet. Flera av kvinnorna arbetade som sömmerskor.
Swen Pulson
1847–1929
Swen Pulson
Så mycket större hade kanske inte den här höganäskolonin blivit om inte Sven Pålsson – han kallade sig Swen Pulson i Amerika – varit en så uppfinningsrik man.
Stålindustrin hade gått framåt vid den här tiden, inte minst i Worcester. Därmed hade behovet av bättre slipredskap blivit allt större. Man gjorde slipskivor av sandsten på den här tiden men sandstenen var varken hård eller jämn nog.
Man kände till att smärgel var ett utmärkt slipmaterial. Men hur skulle det kunna bli praktiskt användbart. Experimenten var många och fantasifulla: Klä ett trähjul med läder, stryka lim på och strö smärgelkorn över – Fylla en träform med lim och smärgel och låta det stelna – Blanda cement och smärgel – Blanda vattengals och smärgel o.s.v.
Någon riktigt bra lösning på problemet kom ingen fram till förrän det slog Swen Pulson att man borde kunna blanda smärgel och lera och bränna till en keramisk slipskiva.
Nu gällde det bara att visa att teorierna höll och Swen började experimentera. Han kunde bränna i lerkärlsfabrikens ugn. Den stora svårigheten var att skaffa smärgel. Smärgel var dyrt och Swen hade en mycket blygsam lön. Han snålade och sparade tills han till sist fått ihop pengar nog till smärgel för tre slipskivor.
En första skiva formades, torkades och placerades i ugnen på en blomkruka. När bränningen var klar och ugnsluckan öppnades trängdes intresserade arbetskamrater för att få se resultatet. Ett verkligt fiasko. Slipskivan hade flutit ner över blomkrukan och brett ut sig på ugnsbotten.
Nästa skiva blev inte mera lyckad den. Sprack sönder i tusen bitar.
Nya slipskivefabriken, klar 1886.
Det tredje försöket lyckades däremot och Swen Pulson övergick till att försöka hitta producenter som var villiga att köpa hans idé.
Han fann flera företag som var intresserade av projektet men ständigt misslyckades hans försök att bevisa fördelarna med sin uppfinning.
Med i höganäsgruppen fanns också John Jeppson, en svåger till Swen Pulson. Han var en duktig keramiker och följde med stort intresse Swens experiment. Han var övertygad om att de keramiska slipskivorna hade framtiden för sig och lyckades till sist övertala Frank Norton att söka patent och att starta egen produktion.
Swen Pulson fanns på plats vid patentsökningen, men drog snart vidare och startade med tiden slipskivetillverkning på flera platser i USA. 1893 var han med om att grunda slipskivefabriken Abrasive Material Company i Philadelphia, där han sen stannade resten av livet.
Norton Company
Vid Nortons lerkärlsfabrik startade tillverkningen av slipskivor i mycket blygsam skala år 1876. En enda man skötte det hela. Efter en tid fick John Jeppson överta den sysslan. Blandade, formade, brände och sålde. Med den färdiga skivan under armen traskade han iväg till kunden för att försäkra sig om att den kom att användas på rätt sätt.
Så småningom anställdes en försäljare och avsättningen steg raskt. Även bokhållare anställdes och tre av Johns höganäskamrater kom med på produktionssidan.
Men Frank Norton ville bli av med slipskivetillverkningen och 1885 sålde han den.
De nya ägarna lät snarast möjligt bygga ny fabrik och där flyttade man in redan året därpå. Någon Norton fanns nu inte längre med i bilden, men bolaget hette ändå fortfarande Norton Emery Wheel Co. Längre fram förkortades namnet till Norton Company, som det heter än i dag.
John Jeppson hade hållit styvt på noggrann kvalitetskontroll redan från starten. Den fortsatte man med och den gav slipskivorna ett mycket gott renommé. Efterfrågan ökade och företaget växte snabbt. 1911 fanns 1 100 arbetare anställda. 1917 hade siffran stigit till drygt 4 000 bara vid Worcester–fabrikerna. Fabriker hade dessutom startats på flera platser i världen. Vid sekelskiftet lär Norton Company ha varit den största slipskivetillverkaren i USA. Det är sedan länge världsledande inom branschen.
”The Norton Family”
Det har spekulerats mycket över varför just detta företag blev så framgångsrikt.
Mycket tyder på att den viktigaste orsaken var den yrkesskickliga och pålitliga arbetsstyrkan. Duktiga, arbetsamma, nyktra och skötsamma arbetare, som solidariskt ställde upp för bolagsledningen. Under första hälften av 1900–talet tycks sammanhållningen ha varit ovanligt god. Man talade om ”the Norton family” och menade då bolaget i sin helhet med ledare och arbetare som medlemmar i familjen. Kärnan i den arbetsstyrkan var före detta höganäsbor.
Till de nya ägarna av Norton Company hörde John Jeppson. Hans ekonomiska bidrag i sammanhanget var försumbart, men hans yrkeskunnande betydde desto mer. Han behärskade allt som hade med produktionen att göra och de kunskaperna gjorde honom oersättlig.
John Jeppson utsågs också redan från starten till chef för företaget och det är självklart att han tyckte att det var viktigt att få bra folk dit. Höganäsarna kände han till och visste att det var folk att lita på. De förstod också bra vad han sa.
John Jeppson
1844–1920
Snart spred sig ryktet i hela Höganäs om att hos John Jeppson i Worcester fanns arbete att få. I takt med att människor flyttade över började också amerikabreven att dugga tätare. I breven blandades Swenskan upp med amerikanska uttryck och även uttrycken spreds. Det har berättats för mig att när resandet var som livligast mellan Höganäs och Worcester då räckte det med att säga att den och den skulle ”gå till Jeppsons shop”. Alla visste precis vad det betydde. Nu skulle ännu en familj flytta till Amerika.
John Jeppson tog väl hand om dem som sökte sig till hans arbetsplats. Många har berättat hur han hjälpte dem med det mesta som krånglade till sig. Trasslade det sig på arbetsplatsen var det bara att ropa på John. När Johannes Fahlström fick pengar på posten efter försäljning av hans hus i Sverige behövde han någon som kunde intyga att han var han och naturligtvis gick John Jeppson med till posten och intygade.
Efter 1888 kunde man i Höganäs starta amerikaresan på järnvägsstationen Höganäs Nedre.
Edvard Andersson, som kom till fabriken 1894, tyckte att han lärde sig nånting viktigt när han hälsat på John Jeppson genom att lyfta på mössan och fått tillrättavisningen: ”Du är i Amerika nu, Eddie. Här lyfter vi bara på mössan för damerna.”
Inte så sällan hände det att man roade sig med små improviserade fester. Som en sådan började seden att strax före jul ordna utflykt till en skog i närheten, där man kunde ta grönt att julpynta med. Bolaget bjöd på middag och John Jeppson och tre invandrarkamrater sjöng Swenska sånger. Sonen George spelade piano och många andra medverkade i musicerandet. Efteråt gav man varandra skämtjulklappar och till sist åkte man hem med ett för tillfället specialhyrt tåg.
Sällskapet Höganäs
I längden gick det inte att hålla kalas för alla på det här sättet. Man blev för många. I stället infördes seden att bolaget skänkte alla anställda en kalkon till jul. Även pensionärerna fick kalkon till jul, vilket kom att uppskattas mycket.
1904 bildades Sällskapet Höganäs.
”Sällskapets ändamål är att uppliva och uppväcka minnen från fäderneslandet och särskilt från födelseorten, samt genom ett gott umgänge bidraga till fastare vänskap medlemmar emellan och ömsesidigt understödja varandra.” (Stadgarnas paragraf 2)
Möten hölls varje månad och för övrigt fungerade föreningen, precis som stadgarna föreskriver, som en uppskattad sällskapsförening.
Jeppsons och ”The Norton Spirit”
John Jeppson vann respekt i alla läger och blev med tiden något av en legend. Som en modern Moses hade han lett sitt folk in i det förlovade landet, ansåg någon.
Men framför allt var han med sin värdighet en utmärkt representant för den amerikanska idén om att vem som helst från ingenting kan nå toppen i samhället.
1911 fyllde han 67 år. Det var dags för sonen George att ta över. George hade fått teknisk utbildning i Amerika och Sverige, men viktigast var kanske att han från tidiga barnaår på nära håll kunnat följa utvecklingen av det växande företaget.
I John Jeppsons ledarskap känner man igen mycket av det patriarkaliska system som rått på Höganäbolaget under hela 1800–talet. George Jeppson var mer än villig att i det här fallet följa i faderns fotspår.
Midsommarfirandet var viktigt för sällskapet Höganäs.
Man hade tidigare inte haft så stora möjligheter att förverkliga allt som hörde Höganäs–modellen till, men nu skulle det mesta komma att realiseras. George lät anställa läkare och bygga sjukhus. Han ordnade med gymnastik– och idrottsanläggningar och han arrangerade fritidsaktiviteter för såväl män som kvinnor och barn.
George Jeppson arrangerade sång– och orkesterföreningar. Han lät bilda en underhållningsklubb med teater och andra roande aktiviteter. Ett stort obebyggt område strax söder om fabriksområdet på Greendale inköptes och arbetarna uppmuntrades att teckna sig för kolonilotter. Det hela startade med en jättelik trädgårdsfest 1917 med utställning, underhållning, tävlingar och dans. Samma år delades också en vagnslast glasburkar ut till de anställda. Här skulle konserverade bär och grönsaker förvaras – den förväntade skörden nästa år.
År 1919 hade redan 1 347 kolonilotter tagits i bruk.
Slipskivetillverkare 1896. Från vänster till höger: Peter Olson, Albert Johnsson, Edward Andersson, Nils Nymberg och Georg Jeppson.
På Nortonbolagets fabriker arbetade så gott som enbart män. Men hustrurna måste också känna att de hörde till Norton–familjen. I tidningen ”The Norton Spirit”, startad i augusti 1914, kunde man läsa om alla aktiviteter som ordnades, följa tävlingsresultat m.m. Man kunde också läsa om vigslar, dop och dödsfall och för kvinnorna fanns speciella artiklar om matlagning, barnuppfostran och mode.
Sedan 1864 hade arbetarna på Höganäsbolaget getts möjlighet att bygga egna hus. Bolaget lånade ut pengar, arbetarna byggde och betalade lånet under en femårsperiod. Ett liknande arrangemang förekom också vid Norton–bolaget, men här byggde bolaget och arbetarna fick köpa de färdiga husen på avbetalning. Så kom bebyggelsen på ”Indian Hill” till. Höjden bebyggdes med hus i tre storlekar. De största och dyraste längst upp på höjden. De billigaste längst ner. Avsikten var, enligt George Jeppson, att de arbetare som bodde i de billigare husen skulle se upp till de stora husen högre upp och inse, att om man bara arbetade tillräckligt energiskt, kunde man få råd med ett av de större så småningom.
George Jeppson var 76 år, då han år 1948 lät bygga ”Zion Lutheran Church, The Jeppson Memorial Chapel” till minne av sina föräldrar.
Utefter ena långväggen i kyrkan har arkitekten, Martin Hedmark, gjort en murmålning, som kan ses som en sammanfattning av höganäsbornas emigrationshistoria. Längst till vänster på målningen ser man en drejare sittande vid sin drejskiva. Pilträden och kyrkan visar tydligt att han befinner sig i Skåne. Följer vi målningen åt höger ser vi en grind och på andra sidan ett träd där Abraham Lincolns ansikte finns utskuret i trät. Till sist arbetare som gör slipskivor och siluetterna av de stora ugnarna som kännetecknade slipskivetillverkningen i Worcester på den tiden.
Egnahems–bostäder på Indian Hill.
Inte bara höganäsinvandrare
Höganäsborna kring Nortonbolaget var inte de enda Swenskar som bodde i Worcester. 1920 hade staden en Swensk befolkning på 20 000 personer varav 80% kom från Bergslagen, 11% från Höganäs och 9% från övriga Sverige.
Om denna Swenska befolkning handlade en utställning som visades på Worcester Historical Museum 1994. Den hette ”Gå till Amerika” och hade föregåtts av grundliga forskningar kring Swenskarna som invandrargrupp deras ursprungliga hemorter, på vad sätt de påverkat utvecklingen i Worcester och hur de i sin tur påverkats av förhållandena i Worcester. (Eventuellt kan vi få hit delar av den utställningen att visas på Höganäs museum i höst.)
Det visade sig att Swenskarna till att börja med inte haft mycket med varandra att göra. Berglagsborna hade sökt sig till stålindustrin i stadens södra del, medan höganäsborna bodde i den norra. Genom metodistkyrkan fick bergslagsborna tidigt kontakt med norrmän och andra invandrargrupper, medan de Norton–anställda höll sig för sig själva.
Trots det fanns det stora likheter i deras sätt att reagera på omvärlden. Det gällde framför allt deras förhållande till irländarna, som var den allra största invandrargruppen i Worcester. I stort sett tycks Swenskarnas ambition ha gått ut på att avskärma sig från irländarna så mycket som möjligt.
Det blev viktigt att värna om sin protestantiska religion och visa sitt förakt för irländarnas katolicism.
Man ivrade för lagstiftning mot rusdrycksförsäljning irländarna var emot en sådan lagstiftning.
Politiskt var Swenskarna republikaner – irländarna var demokrater.
Många stödde Ku Kux Klan–rörelsen – irländarna tog avstånd. I det här fallet riktade sig Ku Kux Klan–rörelsen mot invandrare från Sydeuropa och Ostasien.
Motsättningarna mellan Swenskar och irländare, mellan republikaner och demokrater ledde tidvis till allvarliga våldsamheter.
Under depressionen på 1930–talet kom emellertid de etniska motsättningarna att skjutas i bakgrunden. Ku Kux Klan försvann. Det var inte längre så noga med nykterheten. Man röstade politiskt över de etniska gränserna.
Med andra världskriget försvagades gränsdragningarna ytterligare. Man flyttade runt, man gifte sig över såväl etniska som religiösa och politiska gränser. Att vara amerikan blev det viktigaste.
Redaktörens anteckningar
Brita Hardenby är ursprungligen värmländska men har sedan 1956 varit Kullabygden trogen.
Hon är filosofie doktor i etnologi med Höganäs som specialitet. 1994 gav Brita ut en minnesskrift om Gottfrid Wilhelm Nymberg, mannen bakom Nymbergs fond. Hon har tidigare bl a gjort en utställning på Höganäs museum ”Amerikafeber i Kullabygden” och till hösten 1996 är det dags igen för en utställning kring ”Invandrare och utvandrare i Sveriges historia”. Anledningen är att 1996 utsetts, inte bara till Hembygdens år, utan även till Emigrantåret. Det är Svenska jubileumskommittén som står bakom det sistnämnda.
Tidigare artiklar i Kullabygd med anknytning till utvandring till Amerika:
| Hembygdens och svensk–amerikanernas dag | 1951 |
| Hälsning från en kullabo i San Fransisco | 1984 |
Tillbaka