Nedanstående artiklar är hämtad ur Höganäs Tidning, som sedermera gick upp i Helsingborgs Dagblad. Artiklarna publiceras därför med benäget tillstånd från Helsingborgs Dagblad.

Koleraepidemin i Höganäs – ett dystert 50–årsminne

Höganäs Tidning 1923

Koleran har sin hemort i Indien och har därifrån vid flera tillfällen sökt sig väg till Europa. Sin första hemgång i Sverige gjorde den 1834 och har sedan härjat i vårt land på 1850–talet och senast på 1870–talet. År 1873, således för jämnt 50 år sedan, gjorde den en rätt så allvarsam påhälsning i Höganäs, hvarom vi i några uppsatser skola närmare redogöra.
Med anledning af detta dystra 50-årsminne har redaktionen fått mottaga följande skrifvelse:

Redaktören för Höganäs
Tidning.

Härmed sänder jag Eder inneliggande verser, hvilka på sin tid skildrade den förfärliga koleraepidemi, som för 50 år sedan gick öfver Höganäs. Kanske skall det intressera Höganäsborna att läsa dem. I skrifvelsen läses vidare:
Jag är född i Höganäs och har haft mitt föräldrahem där. Jag var endast 7 år den sommaren koleran härjade, men kommer mycket väl ihåg många skräckbilder från koleradagarna. På eftersommaren kom epidemien från Helsingborg till Höganäs. Det var en fasans tid. Som mina föräldrar idkade bagerirörelse kunde vi ju inte alls isolera oss eller, som många andra gjorde, resa bort. Det kom folk i butiken hvarje dag. Vi blefvo också allesamman sjuka. Under den värsta tiden voro de af koleran angripna blott sjuka några timmar, så var det slut. Endast två timmar fick den döde ligga ofvan jord ; så sveptes de i lakan och fördes till Ryds kyrkogård, där de nedlades sida vid sida i den stora gemensamma grafven. Jag var med om gudstjänster under bar himmel i den s.k. Tivoliparken. Kyrkan var full af sjuka och likaså den stora danssalen i det gamla Tivolihuset. Folket måste flytta ur sina lägenheter och bo i tält på en åker, som tillhörde bolaget och bodde där till långt ut på hösten.
Döden skördade bland arbetarna förfärligt många offer, så Bolaget måste införskrifva folk från Motala, för att kunna fortsätta driften vid fabrikerna.
Det troddes då allmänt att koleran skulle komma igen följande sommar, men det gjorde den lyckligtvis ej. Det var en fasansfull tid.
A.V.

— — — — —

Lyss till! Ett sorgens budskap går
Med fart ikring vårt land.
Det budet till vårt hjärta når
– Fastän från fjärran strand.
Ack! nöden är sin egen tolk
Och denna gästar fattigt folk
Den är på Höganäs.

Det folket uti sträfsam id
Förtjänade sitt bröd
Det lefde uti stilla frid
Och tärdes ej af nöd.
Men handen ofta sotad var,
Ty uti grufvans schakt man tar
Sitt bröd på Höganäs.

Och bruksarbetar'ns trefna tjäll
– Med. stugan, stor och ljus –
Står liksom väntande hvar kväll,
Men är ett öde hus.
Utaf arbetar'n intet spår,
O, arma Höganäs!

När så de ligga vid hvarann
– Uti den vida graf –
Föräldrar, syskon, man vid man
Utmed det blåa haf,
Skall kanske uti kväll'n ibland
En grafsång höras invid strand,
Af folk på Höganäs

Den tala skall, om smärtans tår
Vid sjukdom och vid död,
Den skall förtälja, år från år,
Försakelser och nöd.
Den tid som nu vi lefva i
Skall slutligen en saga bli
För folk på Höganäs

Räck åt betryckta bröder där,
En skärf – om ringa är
Din egen lycka känna lär
Just vid jämförelsen.
Ditt lif har än en ljus gestalt,
Tänk då på den, som mistat allt,
O, tänk på Höganäs!
(Snäll. P. 1873)

— — — — —

Rykten om kolera kommo snart till Höganäs från Helsingborg, dit den kommit med resande från Hamburg eller London. Epidemien i Helsingborg grasserade ej på långt när så svårt som i Höganäs. Samtliga dödsfall i Helsingborg voro endast 64 af 140 insjuknade. I Höganäs med en mångdubbelt mindre befolkning uppgick antalet kolerafall till 348, hvaraf följde 177 dödsfall.
Nästan alla af samhällets c:a 900 innevånare smittades, mer eller mindre, af farsoten. Endast få undgingo sjukdomen, ibland dessa kan nämnas disponenten Toll och – dödgrävaren.
De hygieniska förhållandena i Höganäs strax innan farsotens uppträdande voro mycket dåliga. Befolkningen lefde trångbodt och t.o.m. svin tillätos i bostäderna. När farsoten väl fått fast fot, härjade den tills att den löpt linan ut och aftog därpå hastigt af sig själv.
Brist på tillräckliga läkare– och sjukskötarekrafter gjorde sig mycket märkbar i början af farsoten. Den dåvarande bruksläkaren d:r Fehrlund var ensam på platsen, men den 12 aug. ankom d:r Malmberg, t.f. stadsläkare i Helsingborg, till Höganäs såsom t.f. provincialläkare. Denne träffades själf af sjukdomen och erhöll senare befordran till Jämtland. Den 24 aug. voro fem läkare verksamma inom det kolerasmittade området. Förutom ofvannämnda d:r Fehrlund och Malmberg, kandidaterna Örtenbladh, B. Swensson och A. Eliasson. Den 30 tillkallades ytterligare kand. E. Pettersson, kand. A. Lundh och kand. Österman, och Malmberg lämnade platsen för att tillträda tjänsten i Jämtland. Samtliga läkare utmärkte sig, men särskildt lär ofvannämnde med. kand. Eliasson varit outtröttlig i arbetet för de sjuka.
Hotellet, hvars källarmästare J. Johnsson afled i kolera, och telegrafstationen måste stängas och grufpumpningen stod stilla en dag. Arbetet i grufvorna och å bruket inskränktes eller inställdes t.o.m. fullständigt. Ingen kunde arbeta, ty de friska, som funnos, måste hjälpa till vid arbetet med de sjuka och de dödas begrafning. Ej mindre än 26 sjuksköterskor anlände från Helsingborg och senare äfven 9 diakonissor från Stockholm. Dessa senare voro utsända af medicinalstyrelsen. Sjukvårdsattiralj erhölls från Herrevadskloster, ej blott i form af sängbritsar utan äfven tält.
Den till sjukhus begagnade Tivolisalen blef på några dagar fylld. Äfven skolhuset användes som sjukhus men var otillräckligt. De sjuka fingo vårdas i sina hem och de friska måste flytta ut i tält. Man anskaffade tält med golf och dubbel väf. De friska i de hus, som hade kolerasmittade, bodde i tälten.
Epidemien i Höganäs spred skräck i närliggande socknar. I Väsby och Brunnby kyrkor lär kungörelse ha upplästs, att all förbindelse med den kolerasmittade orten var förbjuden mot vite. Att rykten om afspärrningen ej var helt utan grund, framgår af följande tillkännagifvande af Konungens Befallningshafvande, dateradt den 4sept.:
”Då enligt ingången anmälan, kommunstyrelsen i Wäsby socken och innevånarna i fiskläget Lerberget stadgat witen för besök i Höganäs bruksförsamling eller för beröring med därifrån kommande personer under nu rådande kolera, har Landshöfdingeämbetet velat erinra, att enligt Kongl. Förordning af den 31 dec. 1857 angående hwad till förekommande och hämmande af farsoter och smittosamma sjukdomar iakttagas skall, rörelsen på allmän lands– och farwäg skall wid yppad farsot wara fri och obehindrad, samt alla spärrningar och karantäner i det inre af riket förbjudas, och kunna följaktligen omförmälda witesbestämmelser, såsom lagstridiga, ej winna tillämpning.
I sammanhang härmed kungöres att i stället för den wanliga torgplatsen å Ryd är, så länge kolerasjukdomen fortfar, såsom försäljningsstation åt dem, som hitkomma för att afyttra lifsförnödenheter, anvisad en öppen plats utanför Ryd, emellan handl. Zimmerdahls bostad och Stegligevägen.”
Under olyckstiden gjorde stenkolsverkets styrande sitt bästa för att hindra nöden. Sund och kraftig föda utdelades gratis åt arbetarebefolkningen två gånger om dagen. På sundhetsbyrån utdelades portvin och medicin gratis. Apoteksräkningen för augusti månad lär ha uppgått till den, för dåtida förhållanden, stora summan af 4,000 Rdr.
Koleraskräcken trängde ända till högsta ort. Det sedvanliga kungabesöket på Sofiero inställdes.
Efter den 13 september förekommo inga nya fall af sjukdomen och de insjuknade tillfrisknade. Epidemien efterlämnade djupa spå i vårt dåvarande lilla samhälle. Många familjefäder hade gått bort och änkor och fäder, ja, föräldralösa barn stodo fullständigt utblottade. Insamlingar till de nödlidande igångsattes å flera orter, så som Helsingborg, Engelholm och Båstad samt äfven i Malmö. Resultatet af insamlingen var utmärkt och bland gifvarna var grefve Taube i Engelholm, som skänkte matvaror för 5–600 Rdr.
Enligt aftalet mellan arbetarna och bolaget skulle detta senare vara underhållsskyldigt åt barnen tills de nått 16 år. En särskild nämnd hade hand om utdelningen af understöd ur de insamlade medlen.

— — — — —

Enligt döds– och begrafningsboken i Höganäs bruksförsamling år 1873 var Anette Emilia Palmqvists dödsfall den 30 juli det första, hvarvid kolera antecknades som dödsorsak.
Fröken Palmqvist, dotter till skomakaremästaren N. Palmqvist i Höganäs, hade besökt Helsingborg och bodde hos en familj i en gård där koleraliknande sjukdomsfall förekommo, dock ej i den familj hon besökte. Folket i gården höll det hemligt med sjukdomsfallen och allra minst ville man antyda att kolera förelåg, för att inte skrämma bort badgäster från staden. Här skulle fröken P. hafva ätit krusbärsgröt, en mat, som i allmänhet ansågs som sjukbringande under den varmaste årstiden och som för svaga magar förorsakade kolerin.
Hon insjuknade strax efter hemkomsten och låg sjuk en vecka innan hon afled. Läkaren förklarade sjukdomen vara kolerin, som öfvergick till tyfusfeber.
Vid samma tid började rykten sprida sig i Höganäs att kolera grasserade i Helsingborg och allmänt trodde man nu, att fröken P. aflidit i kolera, hvilket också, såsom nämndt, antecknades i dödsboken. Då begrafningen skulle äga rum förbjöds familjen att samla begrafningsgästerna i sitt hem, hvarför samlingen skedde hos en af grannarna.
Den 2 aug. dog hjälpgumman Sofia Arvidsson i Sjölängorna. Man talade äfven härvid om krusbärsgröt , kokt i ärgigt kopparkärl, som sjukdomsorsak, och läkaren konstaterade att kolerafall förelåg. Sofia hade inte varit i beröring med Palmqvistska familjen, hvarför något samband mellan dessa båda sjukdomsfall ej kunde påvisas.
De gamla Sjölängorna blefvo en farlig härd för epidemien och många sjukdomsfall inträffade
här. Det tredje dödsfallet inträffade den 10 aug., således med en mellantid af en vecka, äfven detta i Sjölängorna. Nu voro myndigheterna klara med, att en allvarsam epidemi hotade samhället och man vidtog alla på den tiden vanliga försiktighetsmått för att hämma kolerans spridning. Sedan följde dödsfallen tätt efter hvarandra. Den mest kritiska dagen var den 28 aug., då ej mindre än 13 personer afledo samma dag i den förfärliga epidemien.
Sista dödsfallet i kolera inträffade inom bruksförsamlingen den 21 sept., då af 356 sjukdomsfall ej mindre än 177 personer hade aflidit.
Äfven inom angränsande delar af Väsby församling härjade epidemien. Första dödsfallet i kolera inom denna församl ing är antecknadt för den 16 aug., då August Hazelqvist afled. Det sista inföll så sent som den 3 okt., då Elna Carlström afled. Tillsamman upptager dödsboken i Väsby 14 dödsfall i kolera. Inom Höganäs fiskläge, som till hörde Väsby, förekom endast ett dödsfall af nämnda sjukdomsorsak, och det var kapten Petter M. Lindgren, som afled i en ålder af 54 år
Af 14 aflidna i Väsby församling voro 10 kvinnkön hvaremot epidemien i bruksförsamlingen tog i det närmaste lika många å hvarje kön. Koleradöden härjade här ungefär lika i alla ålders
klasser.
Följande tjänstemän voro anställda vid Stenkolsbolaget under koleraepidemien:
Överste O. Toll var Höganäsverkens disponent. Han bodde i Helsingborg, men uppehöll sig mest i Höganäs. Af allt att döma, ägnade han sig med god omtanke för de sjuka och gjorde allt hvad göras kunde, för epidemiens begränsande.
Kyrkoherde P. O. Harring innehade prästämbetet i bruksförsamlingen denna svåra tid och stod manhaftigt på sin plats äfven vid sjukbädden, då så påkallades.
Doktor Alb. Fehrlund tjänstgjorde som bruksläkare, och som biträdande läkare under epidemien beordrades hit sju läkare från Stockholm. Apotekare Th. Gullbrandsson förestod apoteket i Höganäs.
Driftschefer voro ingenjörerna C. Kull vid fabrikerna och E. Ulffers vid grufvan. Kamrer J. Jönsson innehade materialförvaltare tjänstgjorde M. Bothén och som bruksinspektor C. W. Lindström.
Sundhetsbyrån var förlagd till samma lokal, där grufkontor nu är beläget. Bolagets tjänstemän alternerade vid tjänstgöringen på byrån.
Doktorsbostaden och apoteket inrymdes på den tiden i sammna hus, där doktorsbostaden och polikliniken nu äro belägna. Kyrkan och skolsalarna samt Tivolisalen anordnades till sjukstugor.
Tvenne sjuksköterskor beordrades från Stockholm till Höganäs för att biträda vid sjukvården och fem husarer vid ryttmästare vid ryttmästare von Horns skvadron permitterades till Höganäs för diverse behof.
Bruksläkaren i Bruksförsamlingen hade redan i medio af juli månad i meddelande till disponenten anmärkt att en del afträden och svinbodar kunde anses hälsofarliga för omgifningen, hvarför dessa borde med snaraste försättas i mindre farligt skick eller fullständigt aflägsnas
Äfven från kronofogden J. Ekelund inkom skrifvelse med anledning af kolerafarsot i länet, hvari kommunalnämnden uppmanades att i god tid vidtaga åtgärder med anordnandet af offentliga sjukrum och tillgång af läkemedel för den händelse farsoten skulle sprida sig till orten.
Dylika skrifvelser tillställdes likaledes andra kommuner inom orten. I Bruksförsamlingen iordningställdes skolsalarna och Tivolisalen samt senare kyrkan till sjukrum och i Väsby beslöts att anordna skolsalarna i Höganäs och kyrkobyn till sjukrum. Sundhetsbyrån i Bruksförsamlingen förlades till kontorsbyggnaden på Ryd och i Väsby anordnades kommunalstugan till byrå. Man anskaffade sjuksängar med tillbehör efter tillgång och lägenhet.
Ännu förvaras å kommunalstugans vind i Väsby dylika sängar m.fl. förrådsartiklar. Efter kolerautbrottet grep man allvarligt verket an med ytterligare försiktighetsåtgärder. Sundhetsbyråerna försågos med ”midicin”, som förnämligast bestod i champagne, rödvin, konjak och malörtsbeskt. En lämplig dosis kunde hvar och en besökare erhålla utan läkareordination.
Vid svårare fall hänvisades de illamående till apoteket eller doktorerna. Som huskurer användes senapsdeg samt för invärtes bruk kamfersdroppar – ”koleradroppar” – salepsvälling eller risvälling med tillsats af rödvin.
Bland försiktighetsåtgärder föreskrefs renlighet och snygghet inom bostaden samt vid afträden och svinbodar. Äldre personer och yngre förbjödos att ”stå och hänga” sysslolösa på torget och vid sundhetsbyrån. Befolkningen förbjöds att hafva onödig samfärdsel till Ryd, Brorsbacke, Bruket och Höganäs och särskildt skulle barnen tillhållas att icke besöka dessa ställen.
I Väsby beslöt stämman att befolkningen inom församlingen ej fick hafva beröring med personer på Ryd eller Bruket och stadgades ett vite af 10 riksdaler för dem, som bröto häremot. För folket på Lerberget sattes vitet till 20 riksdaler. Dessa bestämmelser hade till påföljd att lifsförnödenheter saknades inom Bruksförsamlingen och som de befunnos vara olagliga, blefvo de upphäfda af myndigheterna. I stället för den vanliga torgplatsen på Ryd anvisades en öppen plats på åkern utanför Ryd, där handel med födoämnen fick äga rum.
Vid sjukdomsfall i hemmet fördes den eller de sjuka till sjuksalarna och familjen förflyttades till rält och baracker, som uppfördes utanför de bebodda samhällena.
Från Herrevadskloster fick Stenkolsverket till låns af kronans förråd 6 förbandstält, 60 sängar, 60 madrasser, 60 putvar, 120 par lakan, 180 st. sängfiltar och 6 sticktäcken samt 100 st. bostadstält.
Tjänstemännens familjer m.fl. flyttade från Höganäs till annan ort och ett stort antal arbetare lämnade platsen utan permission.
Dödslistan upptager bland underjordsarbetare Peter Bogren 29 år, Bengt Tapp 52, Joh:s Gregorioff, Carl Bergman 36, Per Nyman, Fred. Wentzel 75, Jonas Qvistberg 68, Johan Ny 49, Petter Wasselioff 47, Joh:s Torstensson 33, And. Grip 48, Joh:s Tornblad 70, Jöns Löf 44, Jöns P. Zerath 44, Carl Tornblad 47, Nils Sjöberg 51 och Joh:s Friberg 19 år. Bland dessa voro 9 kolhuggare.
Öfriga i kolera aflidna i Bruksförsamlingen i ålder av 20 år och däröfver i den ordning dödsfallen inträffade: Annette Emilia Palmqvist 21 år, Sofia Arvidsson 69, Katarina Zerath 39, Ingrid Ingelsson 41, Zackarias Trolin 50, Per Jönsson 52, Beata Holmberg 44, Christina Greta Söderberg 52, Erik Berggren 62, Petronella Zerath 64, Joh:s Blom 50, Helena Olin 68, Erland Johansson 38, Ingrid Laxman 71, Sissa Dahlberg 74, Per Larsson 68, Anna Lundberg 81, Joh:s Isaksson 63, Ingrid Nyström 63, Anna Emberg 42, Andreas Bogren 58, Gunilda Blom 52, Anna Hägg 57, Susanna Frodig 56, Sven Larsson 55, Ingrid Hallengren 71, Jöns Sandberg 53, Olof Andersson, Elsa Solberg 50, Nils Wiberg 63, Boel Nilsson 66, Boleth Johansson 29, Knut Blom 80, Johanna Jönsson 53, Pernilla Ahlström 59, Bengta Nymberg 59, Johan Söderberg 48, Greta Ekberg 68, Petronella Olin 31, Johanna Ahlström 55, Anna Wollin 30, Hanna Hultberg 29, Theodor Hansson 43, Matilda Persdotter 26, Anna Gregorioff 44, Magnus Andersson 51, Anders Nyman 58, Gustaf Gregorioff 57, Aron Hansson 47, Sissela Persson 52, Sofia Boberg 32, Nils Bengtsson 65, Lars Nymberg 63, Katrina Storm 77, Beata Lindgren 44, Joh:s Jönsson, Ola Ekelund 57, Johanna Wiberg 62, Nils Olin 36, Ingrid Nordberg 42, Anna Westerlund 58, David Tyboni, Joh:s Lindblad 52, Bengta Lindström 76, Anna Sonesson 38, Anna Persson 42, Nils Pyk 37, Ingrid Jönsson 69, Johanna Johnsson 29, Kjersti Holm 64, Boel Nordberg 67, Gustaf Gustafsson 57, Kjersti Wahlstedt 52, Joh:s Nilsson 56, Johannes Turban 43, Sven Jakobsson 46, Anna Åkerman 70, Johanna Gustafsson 50, Ingrid Kjellberg 46, Joh:s Kjellberg 75, N. P. Åkerman 33, Sven Åkerman 38, Stina Lundberg 55, Augusta Jönsson 31, Jöns Lundberg 57, Sissa Borgström 34, Jonas Bergman 43, Nils Fyrberg 49, Botilda Nyström 22, Bengta Nyman 31, Janne Nilsson 23, Joh:s Gustafsson 39, Johanna Knutsson 61, Anna Rydeberg 76, Måns Svensson 57, Kjersti Gunnarsson 42, Sissa Rosengren 79, Nils Ahlberg 67, Botilda Wilborg 44, Bengt Lundberg 66, Anders Blomkvist 51, Jonas Ström 53, Eva Johansson 25, Johanna Månsson 33, Joh:s Nordberg 47.
I ålder mellan 1–20 år dogo 56 personer; mellan 21–50 år 55 och öfver 50 år 67 personer. Hela antalet aflidna personer under koleraåret 1873 var 211, däraf 178 i kolera och 33 af annan orsak. Näst föregående år voro dödsfallen 27 och näst påföljande år 54, hvilket visar en betydlig stegring öfver normal dödlighet. Sannolikt var detta en följd af sviter efter kolerasjukdom.
Inom Väsby församling afledo i koleraepidemien August Hazelgren 37 år, Hanna Berggren 54, Brita Johannesdotter 52, Jakob Lundgren 42, Bengta Persson 55, Kjersti Nilsson 55, Ingar Jönsdotter 21, Elna Skog 58, Petter M. Lindgren 54 och Elna Carlström 25 år. I ålder under 20 år afledo endast 4 personer.
I Väsby insamlades 219 rdr som hjälp åt fattiga efter aflidna i kolera. Nödhjälpskommittén i Väsby fick 300 rdr för samma ändamål, som insamlats af styresmannen O. Toll vid Stenkolsverket.


Tillbaka