Familjenotiser      Lokalt från nordvästra Skåne      Mat och hushåll      Snapshots     
Intet nytt under solen...      Brott och olyckor      Från utlandet      Ospecificerat     

  Höganäs tidning måndag 3 december 1928

En resa till det heliga landet

IV.

Vi träffade också en annan svensk kvinna, sjuksköterskan, fröken Hilda Andersson, bördig från Skåne. Hon höll på att låta uppföra åt sig ett hus på Oljeberget, Svenskbo skall det heta. Hon skall missionera bland judarna. Vi voro med på grundstensläggning även där. Vi gingo förbi ryska kyrkan upp till Oljebergets topp, samt Himmelsfärdskyrkan. Längre bort ligger Augustana Viktoriastiftelsen. Vi sågo det nya judiska universitetet och nedanför detta Amerikas koloniers gravplats. Litet längre bort synes krigskyrkogården, där ej mindre än 3,000 engelska soldater vila. Söndagen den 25 mars kl. 5 på morgonen gick jag och ett par andra av sällskapet på Oljeberget för att se Jerusalem i soluppgången. Vi gingo förbi Getsemane. Nere i Kidronsdalen är ett muhammedanskt gravfält. Där pågick en afton muhammedanskt nöjesliv. De ha begravningsplatserna till nöjesfält. Muhammedanernas fasta avslutade den dagen. Kl. 9 f. m. Voro vi i svenska skolan och åhörde en predikan av missionsföreståndare Nyrén. Därefter gingo vi under konsul Larssons ledning några kilometer norr om staden och sågo bland annat domargravarna och de gamla konungarnas vinpressar. Härifrån sågo vi präststäderna Nob och Anatot, nu små byar. Vi sågo också Mispa på en höjd. Här rasade under världskriget flera veckor en strid mellan turkar och engelsmän. En del kulor kommo ända till Jerusalem, berättade konsul Larsson. På e. m. voro vi inbjudna till American (Dala) colony, där vi undfägnades med té och kaffe. Allt var smakfullt och fint ordnat. Det är en hel samling byggnader med mur omhägnade gårdar, där söderns flora frodas. I koloniens sällskapsrum samlas medlemmar och gäster varje söndag till tédrickning och andaktsstund. De flesta av koloniens medlemmar äro sångar och deras väl övade kör läto oss höra flera sånger. I gengäld sjöngo vi: ”Du gamla, du fria”, samt ”Tryggare kan ingen vara”. Kolonisterna hade allt gemensamt, såsom i den första församlingen i Jerusalem. På måndagen gingo vi ut i staden och gjorde uppköp, köpte nya testamentet med olivpärmar och illustrationer över Palestina och annat som minne. Tisdagen den 27 mars var tiden inne för uppbrott från Jerusalem. Vi sade med saknad farväl, ty minnesrika och sköna dagar hade vi tillbragt där.
Bilarna förde oss snart genom Jaffaporten och vidare förbi det gamla Davidstornet och så bar det ivg över Juda bergsbygd till vi kommo ner på Sarons slätt. Färden gick genom byn Arimatea och vidare till Ludd eller Lydda där vi gingo på tåget, som skulle föra oss utmed havet förbi Askelon, Asdod, Gasa och andra bibliska orter och genom Sinai öken. Det var idel sandfält omkring oss. Här och där syntes några oaser med dadelpalmer och grönska. Ibland rördes sanden upp och stod som en sky omkring tåget. Vid sidan om järnvägen går landsvägen på vilken karavanerna färdas. På kvällen voro vi framme i Kantara vid Sueskanalen. Det var mycket bråkigt på tullstationen. Sedan visitationen undanstökats gingo vi på färja över kanalen. Med tåg fortsattes färden över gamla Gosen till Kairo, dit vi anlände sent på kvällen. Här skulle vi stanna i tre dagar. Nästa morgon åkte vi förnämt i stiliga hästdroskor runt om i den moderna stadsdelen samt besökte bl. a. muséet. En särskild avdelning är ordnad för skatterna från Thutank-ammons grav. Det var märkvärdigt att se. Sarkofagen, som den döde farao legat i är av guld till ett värde av nio millioner kr. Vi sågo Ramses den andre, Israels förtryckare, ligga i sin sarkofag. Förstenade, 4,000 år gamla, bröd ligga uppradade.
Kairo har omkring 670,000 invånare. Längs Nilen sträcker sig den europeiskt byggda stadsdelen med raka, breda gator, trädgårdsanläggningar och planteringar. Öster om denna finnes arabstaden, med trånga, smutsiga gränder samt mer eller mindre raserade lerhus. En dag foro vi med förhyrd ångbåt på Nilen till den stora Nilfördämningen samt till den underbart vackra Barrageparken. En ståtlig tropisk blomster- och växtvärld mötte oss. Vi gjorde också en bilfärd ut till pyramiderna. Vi kommo över en ståtlig bro, som här går över Nilfloden, samt foro förbi palats, slott och vackra villor med härliga planteringar. Redan i fjärran sågo vi de tre största pyramiderna. Utom dem resa sig i den libyska öknen ännu omkring 60 mindre. Pyramiderna vid Gize sägas vara byggda 3,733 år före Kristus och hade således stått flera århundraden när Abraham kom till Egypten. Här skulle vi göra en kamelritt omkring pyramiderna. Grant sadlade kameler och åsnor stodo och väntade på oss. Förarna hjälpte oss upp på kamelernas ryggar och så bar det i väg. Man skådar med förundran detta av människohänder upptornade berg av stenar, det gör ett väldigt intryck. En arab skulle visa oss konststycket att på vissa minuter klättra upp till pyramidens topp. Vig som en katt sprang han ända upp och så ned igen. Det var ett vågstycke. För det skulle han ha ”bachchis” naturligtvis. Vi redo omkring pyramiderna och framför den stora sfinxen togs ett foto av kamelkaravanen. Sfinxen är 20 meter hög, ansiktet 4 meter brett och munnen 2 meter. En av sällskapet, inspektor Anders Jönsson från Malmö, blev så imponerad att han på fläcken smällde ihop en dikt till pyramidens ära.
Efter besöket vid pyramiderna uppsökte vi bilarna och fortsatte färden utefter Nilen genom stora infödingsbyar och väldiga palmskogar till de väldiga gravkamrarna i öknen och till Memphis med kolossalstatyerna av fornegyptiska faraoner. Mitt i psalmernas skugga ligger Ramses II:s, år 1820 uppgrävda bildstod uthuggen ur hård kalksten. Den ligger med näsan i vädret på en hög ställning. Statyn är 13 meter hög och tillhör British Museum, men på grund av den svåra transporten har den ej kunnat hemfraktas. Här finns även Apistjurens tempel. När den heliga tjuren dog ägnades honom stora hedersbevisningar. Det finns tjogtals gamla tjurgravar och vi besökte några. Tjurnumierna äro bortförda till olika muséer, bl. a. sågo vi någon i muséet i Kairo. Vi voro även inne i en gammal underjordisk gravkammare, där vi fingo treva oss fram i trånga gångar och labyrinter med brinnande ljus i händerna och kommo slutligen in i en rymlig sal vars väggar voro fulla av figurer. Den 1 april bröto vi upp från Kairo och foro med tåget till Alexandria. Vi foro förbi fruktbara sädesfält och grönskande ängar. Man hade rikt tillfälle att betrakta det arbete, lantmannen i detta land måste utföra för att få vatten på sina tegar. Man ser från banan palmskogar, och en och annan stad, smutsiga lerhyddor utan fönster samt täckta med vassrör. Färden var mycket intressant, men efter 4 timmars resa rusade tåget in på stationen i Alexandria. Därifrån togo vi droska genom en del av staden. Här rådde brokigt, orientaliskt liv. Våra afrikanska kuskar skreko och hojtade. Sedan vi gått genom tullen och klarat passen gingo vi ombord på vårt fartyg, Milano. Kl. 3 e. m. Bar det i väg ut på böljan blå. I början var det vackert väder, men sedan slog vinden om. Vi befunno oss då mitt för Kreta. Det var här aposteln Paulus och hans medresande drevs omkring, 14 dagar och nätter. Det blev två dagars svår sjöresa och de flesta av oss blevo sjösjuka, det var endast 6 av vårt sällskap vid middagsbordet. Också blevo vi försenade, så att det icke blev tid att gå i land i Messina, som vi annars skulle gjort. Sedan vi passerat Messinasundet kommo vi förbi ön Capri. Flera mil utifrån havet syntes det väldiga Vesuvius och staden Neapel. Hela vägen in till Neapel kunde vi iakttaga hur tjocka eld- och rökpelare bolmade upp från Vesuvius. När man kommer ute från havet ter sig anblicken av Neapel med alla förstäder och städer omkring Vesuvius hänförande. Emellertid tog det en rundlig tid innan vi fingo gå i land. Det var passkontroll, läkarebesiktning och mycket annat, som skulle ordnas. Vi fingo stanna över natten på ett hotell i Neapel, sedan vi undanstökat ett besök på Vesuvius. Det är 7 km. till foten av Vesuvius. Vi åkte först på järnväg ett stycke upp för bergväggen och till sist på linbana. Det var hissnande att åka upp för bergväggen. Uppkomna togos vi om hand av förare och fingo gå ett stycke för att komma fram till kraterranden. Denna sista del av vägen är kal, men nedanför äro bergssluttningarna skogsklädda. Man hade här en förtjusande utsikt. Vesuvius höjd över havet är 1,250 meter. Vid kraterranden är en 325 meter djup dal med lodräta väggar och mitt i denna dal reser sig käglan. Vulkanen har varit i verksamhet alltsedan utbrottet 1631. Det sista utbrottet var 1906, då staden Ottajano förstördes. År 79 efter Kristus förstörde vulkanen städerna Herculaneum och Pompeji; sedan dess har intet så förödande utbrott ägt rum. Det var imponerande att se de tjocka rökmolnen, som vältrade upp ur kratern bland röd-gul-blå-vita lågor. Från vulkanens innandöme hördes ett dovt muller. Vi återvände i skymningen med tåget tillbaka till Neapel. Nästa morgon foro vi med tåg till Pompeji. Från Neapel är det cirka 30 km. dit. Det var som en lustgård, vägen dit ut med slott och villor och all slags tropisk växtlighet. Till sist voro vi framme i Pompeji och här stodo två guider färdiga att taga hand om oss. Endast cirka två tredjedelar av staden äro utgrävda, men grävningar pågå alltjämt och ständigt bringas nya fynd i dagen. Staden har varit byggd mycket regelmässigt med två stora huvudgator i vardera riktningen, vilka alla mynna ut i 8 stadsportar i den omgivande stadsmuren. Gatläggningen består av stora kvadratformiga stenar, vilka äro så nötta av fordonen, att djupa hjulspår äro synliga i stenen. Vid sidorna finnes höga trottoarer med brunnar här och där för regnvatten och avloppsflöde. Stenar voro placerade tvärs över körbanan, dock så att de lämnade rum för åkdonens hjul. Det var ett slags gångbana på vilken vandrarna skulle kunna gå torrskodda över gatan. Vi vandrade genom förnäma gemak och salonger med väggar målade på det mest konstnärliga sätt, samt försedda med möbler av marmor och brons, genom matsalar med pelargångar och små täcka gemak. Vidare funnos kök med en del husgeråd, vattenledningar med dubbla rör för varmt och kallt vatten. I ett hus lågo förstenade bröd. Tempel och teatrar saknades ej heller. I ett hus sågo vi skeletten av människor. Det hade varit mycket mer att se där men vi hade för kort tid på oss. Vi fingo springa därifrån för att kunna hinna med tåget till Rom.
Nu gjorde vi en romarresa på allvar. Färden gick genom den vackra grönskande italienska landsbygden förbi härliga planteringar och trädgårdar. Vid framkomsten voro vi trötta av den långa färden. Vi fingo ett fint och gott hem på hotell Minerna. Efter en god vila besökte vi S:t Peterskyrkan – naturligtvis. Kyrkan anses rymma 80,000–100,000 personer, d. v. s. stående, bänkar finnas ej, endast några sittplatser framme vid högaltaret. Här finnes sidoskepp, avdelningar, altaren i oändlighet. Här finnas 135 påvesarkofager, vi se Leo XII:s staty i marmor. Svenska drottningen Kristinas sarkofag står bredvid Benediktus XV:s. Petri grav mitt i kyrkans kor. Därnere i den rikt smyckade graven brinna ljuslågor natt och dag, över den är byggd en väldig baldakin, vilande på fyra kollossala bronspelare. Vi visas in i kyrkans skattkammare där vi få bese reliker, bitar av Kristi kors m. m., världens största ädelstener, påvedräkter, apostlaminnen, pilgrimsoffer m. m. Kyrkan är som ett museum, där turister vimla och där den katolska vidskepelsen florerar. Under högaltaret visas ett guldskrin, vari Petri ben äro förvarade och framför detta ligger bysten av en påve på knä. Det var på påsklördagen vi besågo detta. På påskdagsmorgonen gingo vi dit för att övervara påskprocessionen. Vilka ceremonier! Det hela liknade en komedi och ej någon gudstjänst. Påven fingo vi ej se, hans företrädare, kardinal Gaspari, en ståtlig gestalt emellan två andra ”ärke-heliga”, efter åtföljdes av en svit på mer än 50 personer, bestående av vakt, präster, munkar och korgossar. Det var som på teatern. Från en av orgelläktarna ljöd musik samt sång. Som en dock av- och påkläddes kardinalen de yttre mantlarna och kåporna. Än satt han som en bild, än lyfte han händerna till välsignelse. Den ändlösa ceremonien var förfärligt tröttande för oss alla. Trängseln framme i koret var förfärlig. En stor, fet romarinna väsnades för att hon inte kunde få plats. Hon skulle veckla ut sin tältstol och sitta, men den brast. Romarinnan, den vördiga, låg på golvet vid våra fötter, fäktande och sprattlande. Alla skrattade och hon hjälptes på rätt köl igen. Vi voro även i Sebastian-kyrkan, inuti katakomberna. Med brinnande vaxljus i händerna stego vi ned i de mörka, underjordiska gångarna och valven. I Pantheon voro vi även och sågo bl. a. Viktor Emanuels och Rafaels gravar samt besökte dessutom Birgittakyrkan. Till Colloseums jätteruin gingo vi ock. I amfiteaterns mitt är ännu den forna arenan kvar, där de kristna ledo martyrdöden. Byggnaden har fyra gallerier, vilka höja sig över arenan, rymmande tillsammasn 75,000 åskådare. På första galleriet hade kejsaren samt vestalerna o. senatorerna sin plats, på det andra patricerna, på det tredje officerare och tjänstemän och på det fjärde folket. Förutom triumfporten ledde 79 portar in på arenan. Stora murade gångar vid södra ändan av arenan leda ned till 22 hålor, där de kristna martyrerna förvarades. Stora menagier lågo utanför Collosseum, där vilddjur väntade att genom underjordiska gångar få störta upp på sina offer. Den 9 april sade vi farväl till Rom och fortsatte med kustbanan utmed italienska Revieran. Nästa dag gick färden genom norra Italien. Vilken outsägligt härlig natur! Leende, fridfulla dalar, spegelklara sjöar, höga, snöhöljda berg. Vi foro igenom den en och en halv svensk mil långa S:t Gotthardstunneln. Då man kommer på andra sidan, är man inne i Schweiz. Så kommo vi genom Basel och Baden, som är som en stor trädgård med blommande fruktträd. Vi kröpo till kojs för att vakna i Frankfurt am Main. Efter att ha sett en skymt av Hannover bytte vi tgå i Hamburg, samt foro med färjan till Trelleborg. Det blev en stormig resa, vågorna slogo upp på däck. De flesta av oss blevo mycket sjösjuka, och kunde inte deltaga i avskedsmiddagen. Det kändes vemodigt att skiljas från reskamraterna, som vi varit tillsammans med sex veckor. Men mötas och skiljas är livets gång. Vi hade sett och upplevt mycket under de sex veckorna. Det blir ett minne för livet.
Frida Gullberg.


Tillbaka

 

Webmaster
Senast uppdaterad:
1 maj 2006