Familjenotiser      Lokalt från nordvästra Skåne      Mat och hushåll      Snapshots     
Intet nytt under solen...      Brott och olyckor      Från utlandet      Ospecificerat     

  Höganäs tidning måndag 3 december 1928

Några minnen från en resa i Danmark.

I sommar gjorde min man och jag en resa i södra Jylland och Sönderjylland.
Vi voro först på ett nordiskt skolmöte på Hindsavl. Hindsgavl är ju det slott som föreningen Norden eller rättare sagt, ett konsortium innanför föreningen Norden ägen. Det ligger på Vest-Fyen vid Lilla Bält, i närheten av Middelfart. Belägenheten är utmärkt vacker, och slottet är en ståtlig byggnad. Det har en vacker park, som sluttar ned mot vattnet och kan uppvisa flera egendomliga träd och buskar, som särskilt professor Sernander – den kände botanikern från Uppsala – studerade med intresse. I huvudbyggnaden finnas stora, präktiga salonger och salar, och några stora gästrum ovanpå; de båda flyglarna inrymma ett antal trevliga små enkla gästrum för två personer. Värdfolket, överstelöjtnant och fru Bruhn äro mycket älskvärda.
På Hindsgavl hållas som bekant nordiska kurser, med c:a 100 deltagare i varje kurs. Vårt besök inträffade under de sista dagarna i juli, och då hade redan hållits fem sådana kurser under året.
En dag foro vi över till Skamlingsbanken. Då vi gingo i land på den mycket långa båtbron, betraktade vi i förbifarten de största maneter jag någonsin sett. De praktfulla, skära och gula djuren, som nästan liknade stora klockblomster, mätte c:a 30 cm. i diameter, och deras fångtrådar nära nog en meter. På den höga Skamlingsbanken har man en underbart vacker utsikt över det böljeformiga, bördiga Sönderjylland, landet som efter många års påtvingad skilsmässa åter förenats med Danmark. En hög pelare tilldrager sig uppmärksamheten. Den byggdes som ett samlingsmärke för danskar och sönderjyder men revs ned av tyskarna 1864. Bönderna gömde emellertid stenarna, och då fienden lämnat landet uppfördes ånyo monumentet. Skamlingsbanken är en plats till vilken många historiska minnen äro knutna. Här hållas också många nationella möten och fester. Från höjden häruppe kan man även se det ställe, där Karl X Gustaf gick över Lilla Bält på isen.
Några mötesdeltagare önskade se litet mer av Danmark, och min man blev ledare för resesällskapet, som räknade 28 personer. Först besöktes Brejninge sindesvaganstalt, grundad och ledd av professor Keller. Den är som en värld för sig. Läget är vackert vid Vejlefjordens mynning. Husen ligga spridda på en stor terräng omgivna av vackra trädgårdar, och äro hållna i ljusa, glada färger. Rummens väggar prydas med reproduktioner av Karl Larssons tavlor. De trevliga hemvävda gardinerna och borddkukarna ha patienterna utfört. Det har visat sig att vävnad och knyppling är något som de sinnessjuka kunna lära sig; både gossar och flickor sysselsättas med knyppling, och man blir förvånad, då man ser de fina spetsar som många av dem ha åstadkommit. Kvinnorna sysselsättas med vävning. De undervisas av svenska lärarinnor. Vi sågo flera riktigt vackra konstvävnader som de utfört. Dessutom tillverka de allt vad den stora anstalten behöver av lakan, örngott, handdukar etc. Männen arbeta i lantbruket och trädgården, samt med olika hantverk; skomakarne t. ex. svara för behovet av skor.
Därefter reste vi till Munkebjerg och Vejle, med nöje betraktande den kuperade terrängen och de stora bokskogarna längs fjorden. Det är ganska besvärligt att en varm sommardag vandra upp för de 218 trappstegen till Munkebjergs restaurang. De svenska och norska deltagarna förklarade att de ”aldrig trott att det var så backigt i Danmark”. När man väl satt upp på terassen vid en god kopp kaffe och beundrade utsikten, så var man emellertid glad över att man kommit dit.
Vejle är en liten stad, ren och fin. Det hotell som vi bodde på låg vid ”Dämningen”. En kanal löper på ena sidan av gatan, och till husen föra små broar som på båda sidorna äro prydda med hängpelargonior. Vi åto kvällsmaten ute på Skyttehuset, en restaurang, som ligger på en udde i fjorden ett stycke utanför staden.

I Jellinge vid konung Gorms och drottning Thyras gravhögar.
Nästa morgon reste vi med tåg genom den vackra Greisdalen till Jellinge för att se de berömda Jellingestenarne och Kong Gorms och Drottning Thyras gravhögar. Det är några väldiga högar av ungefär samma storlek som högarna vid Gamla Uppsala. Konung Gorm lät uppkasta den ena högen över sin döda hustru och satte en runsten på den med följande inskrift: ”Kong Gorm gjorde denne höj over sin hustru Thyra Danmarksbod”. Den andra högen lät deras son konung Harald uppkasta och uppreste över den en 4 alnar hög runsten på vilken lästes: ”Kong Harald lod göre denne höj over Gorm Fader sin och Thyra Moder sin, den samme Harald, som vandt hele Danmark och Norge og kristnede Dannefolket”. En bild med en fantastisk drake samt en manlig figur med utbredda armar och gloria om huvudet, som skall föreställa Kristus, avser att illustrera kristendomens seger över hedendomen i Danmark. Det är märkvärdigt att dessa åldriga minnen äro så väl bibehållna. De äro ända från slutet av 900-talet. Nu äro stenarna flyttade ned och placerade vid ingången till kyrkan, som är ett av de äldsta templen i Danmark. Det förskriver sig nämligen från 1100-talet. För en del år sedan skrapades kalken bort, och runt koret upptäcktes då några utmärkt vackra målningar föreställande Jungfru Maria och barnet, de vise männen m. m. De äro så fina och konstnärliga att man kan njuta av dem ännu i dag. På högra sidan av koret, där fukten fördärvat dem, ha de restaurerats av en son till Joachim Skovgaard.
Vi reste vidare till Esbjerg samt foro med en liten ångbåt över till Fanö. Där finnes en präktig, bred, vit sandstrand samt klitter bevuxna med marhalm. Längs stranden stå en massa små badhytter på hjul. När man skall bada går man in i en sådan hytt, en gosse kommer och spänner en häst för, sätter sig upp på hästen och kör ett stycke ut i vattnet. Det är nämligen så långgrunt, att det annars skulle taga för lång tid innan man hann doppa sig. Sandstranden närmast vattnet är så fast, att den användes som bana vid internationella automobiltävlingar. Strax bakom klitterna ligger bl. a. det stora luxiösa Kurhotellet.
En stor del av kvinnorna på Fanö gå ännu klädda i sina egendomliga nationaldräkter.
Ebb och flod gör sig gällande på Fanö med 1 1/2 meters divergens.

”Tacka din Gud att du icke kommer för Ribe rätt”.
Så reste vi till Ribe, en intressant, vacker gammal stad. I medeltiden var den näst efter Roskilde Danmarks mest betydande stad. Kung Valdemar d. store, Valdemar Seier och Valdemar Atterdag bodde långa tider på Ribershus slott. Staden var biskopssäte och ägde icke mindre än 14 kyrkor och 5 kloster av vilka blott Domkyrkan och S:t Catharinekyrkan finnas kvar. Den var även en stor handels- och sjöfartsstad. Många av de gamla vackra byggnaderna från medeltiden äro bevarade däribland Domkyrkan, som byggdes på 1100-talet, rådhuset och den äldre biskopsgården från 1400-talet. På ett av de gamla korsvirkeshusen läses på en plåt följande: Her boede Skrædder Lauritz Splild, hvis stakkels Hustru Maren blev brændt som Hex i Galgebakkerne ved Ribe Aar 1597. Icke mindre än 12 kvinnor blevo brända som häxor i Ribe från mitten av 1500-talet till mitten av 1600-talet. Ribe stadsrätt var känd för sin stränghet. Ett uttryck i Danmark som är bevarat lyder: ”Tacka din Gud att du icke kommer för Ribe rätt”, och har man hört lagbestämmelserna förstår man att det hade skäl för sig. Med halshuggning straffades sålunda bl. a. falskmynteri och förfalskning av honung, och med hängning tjuveri till över 1/2 marks värde, som, när det begåtts av kvinnor, förändrades till levande begravning. När kvinnor kivades fingo de till straff gå genom staden med tunga stenar bundna runt halsen.

Den sköna drottning Dagmars minne.
Det var till Ribe drottning Dagmar kom seglande år 1205 för att bliva kung Valdemar Seiers brud. Den väna, sköna Dagmar stod i fören av skeppet och såg in mot stranden, där den unge konungen tumlade sin stolte gångare. Den ädla, goda drottningen gjorde sin make lycklig, hade ett ömmande hjärta för alla lidande, hjälpte de fattiga och fällde förböner för de olyckliga. I sju år fingo makarna leva lyckligt tillsammans. Så blev drottningen sjuk. Konungen erhöll underrättelsen därom då han var på jakt. Han kastade sig upp på sin häst, och driven av ångest och kärlek jagade han i väg mot hemmet, sporrade sin häst till det yttersta. Hans män försökte följa honom, men den ene efter den andre måste giva tappt. Då äntligen den trötte gångarens hovar dundrade mot slottets vindbrygga var konungen ensam. I detsamma hörde han hur kyrkklockorna i Ribe började ringa över den döda drottningen. Förtvivlad kastade han sig ned vid hennes läger, och då sker – förtäljer legenden – ett under. Drottningen slår upp ögonen, och ännu en gång får kung Valdemar blicka in i hennes milda ögon, så glider hennes huvud tillbaka på kudden, hon är död. Minnet av den goda drottningen lever ännu i Danmark. Riberhus slott är för länge sedan jämnat med jorden, men på vallarna har rests ett monument över drottning Dagmar, föreställande henne i fören på skeppet på väg in i Ribes hamn.
Redan på 800-talet byggdes en kyrka i Ribe och här predikade Ansgarius' lärjunge Rembert. På 1100-talet byggdes den vackra, ståtliga domkyrkan i romansk stil. Den har under århundradenas lopp blivit delvis tillbyggd och ombyggd. En motsvarighet till den mäktiga kupolen över koret lär ingen kyrka ha norr om Alperna och Loire. Invändigt påminner den mycket om Lunds domkyrka. En stor femarmad ljusstake av malm står framme i koret, och den gamla dopfunten av mässing är mycket egendomlig och vacker. Munkstolarna runt koret äro utskurna i trä. Den genomgripande restaurering som domkyrkan undergått leddes av professor Amberg. Tyvärr är valvet bakom altaret ännu icke dekorerat emedan auktoriteterna icke kunnat enas om hur arbetet skall utföras. Biskop Hans Tausen, Danmarks reformator, ligger begraven i kyrkan.

Ett storkbo på själva rådhustaket.
Ett trevligt inslag i stadsbilden är de många storkarna o. storkbona. På själva rådhuset är ett storkbo samt på en mängd andra hus. Vid vårt besök i staden, de första dagarna i augusti, hade ungarna ännu icke lämnat bona, men voro stora och nästan flygfärdiga. Vi bevittnade en liten storkidyll i storkboet på rådhustaket. De båda ungarna stodo och slöade då storkfar kom flygande med mat till dem. Han ställde sig mitt emellan dem, såg från den ene till den andre, och genast började bägge ungarna med enenrgiska flygövningar. När fadern tyckte att de hade gjort det tillräckligt länge, flög han därifrån. Ungarna vände sig genast till den mat han hade haft med sig till dem och läto sig väl smaka. Vi stodo kvar för att se om de, när de voro färdiga med att äta, skulle göra nya flygövningar. Tro icke det! De rörde icke en fjäder förrän fadern kom tillbaka igen. Storkfar var en god pedagog, först arbetet så belöningen.
På en äng utanför staden sågo vi 22 storkar på en gång.

Den sega kampen mot havet på Marsken.
Från Ribe reste vi till Tönder. Vid stationen stodo bilar och väntade på oss och två ciceroner. De förde oss först till slottet Schackenborg, som ligger omgivet av en vallgrav och vacker park, så genom Mögeltönder, som ger ett välmående intryck, och så ut över Marsken, låglandet som gränsar upp till Västerhavet. Havet är emellertid landets både bäste vän och värste fiende. Vid översvämningarna för havet med sig en massa dy och lerjord, som gör marken ytterst fruktbar. Då översvämningarna stiga till stormfloder bringa de fruktansvärda ödeläggelser, människor och djur drunkna och hus och hem spolas bort. Marskbönderna bygga därför sina gårdar på en förhöjning. Förr i tiden tog det sju år för att bygga upp en sådan förhöjning av lera, jord och stenar, och först sedan den var färdig kunde boningshus och uthus byggas och trädgård anläggas, men allt är ju sammanklämt för att kunna få plats. Landet har varit hemsökt av många fruktansvärda stormfloder. Den värsta inträffade år 1634, då fem byar ödelades och över 1,000 människor drunknade. Vattnet steg så högt att det t. o. m. översvämmade Ribe. Det stod en meter högt inne i Domkyrkan, vilket ett märke på en pelare ännu visar.
För att värja sig mot sin fruktansvärda fiende byggde män och kvinnor upp en lång sammanhängande jordvall mot havet och besådde den mad gräs för att binda jorden. Redan på 1100-talet omtalar historieskrivaren Saxo dessa försök. Vallen hjälpte mot de mindre stormfloderna, men vid de större bröto vågorna igenom, och havet sköljde ånyo in över landet och bringade död och ödeläggelse.
Havet drager sig så småningom tillbaka. På 1200-talet gick det ända fram till Ribe, nu är det över 5 km. till stranden. Den första fördämningen ligger nu långt in i landet och användes som landsväg. Den andra ligger ett långt stycke därifrån, närmare havet och är betydligt högre och starkare, vittnande om att de som byggde den hade fått bättre redskap. Men icke heller den kunde helt motstå störtsjöarna. Nu har man byggt en väldig, hög fördämning med slussport och den kunna stormfloderna icke få bukt med. Under arbetet, som avslutades för några år sedan, inträffade en olycka. Havet bröt igenom på ett ställe, varvid några arbetare drunknade.
Marsken bebos av friserna, som genom århundradens kamp med havet ha blivit ett duktigt men hårt och strävt släkte. Den bekante Cornelius Petersen hör hamma på Marsken, där han äger en stor, präktig gård.

En svår gränsreglering.
Vi foro ända ner till den tyska gränsen, som delvis följer Vidaan. Det lär ha varit mycket svårt att reglera gränsen i dessa trakter, då bägge länderna ju borde ha rätt att bruka landsvägen, som går på den gamla fördämningen. Resultatet blev också mycket egendomligt. I en landsby går gränsen mitt igenom bygatan, så att husen till höger tillhöra Danmark och husen till vänster Tyskland, fast bygatan icke är bredare än att man kan sitta och språka med varandra genom de öppna fönstren. Strax efter kriget, då de bittra känslorna ännu icke hade hunnit lägga sig var det strängt förbjudet att överskrida gränsen. Det hände i de dagarna att en gumma som varit över hos sin granne och fått sig en trevlig pratstund, glömde bort klockan, och när hon så ville gå hem visade det sig att klockan var över 9. Hon måste stanna kvar hos grannhustrun hela natten fast hemmet låg endast ett par meter därifrån. De där bestämmelserna blevo dock odrägliga och ändrades därför ganska snart.
Vi foro nu tillbaka till Tönder, där damerna beundrade de berömda tönderska knypplingarna, som emellertid voro så kostbara, att inga inköp gjordes. Därefter besågs de gamla delarna av staden såsom Uldgaden, där alla husen äro flera hundra år gamla korsvirkeshus med gaveln vändande åt gatan och vackra kanapper. Sedan besöktes den gamla kyrkan där den kände danske psalmdiktaren Brorson varit präst och skrivit sina vackra psalmer, av vilka den mest kända är ”Den yndigste rose er funden”. Gripande att se var de minnestavlor som voro uppsatta i kyrkan över de i världskriget stupade. Där läste man de många namnen på män, söner och bröder som långt borta från hem och anhöriga lidit och dött. Två eller tre bröders namn stodo flerstädes efter varandra. Man kan förstå de efterlevandes behov att hava sina älskades namn i kyrkan, då de icke kunna få hava deras gravar på kyrkogården.
Så reste vi till Sönderborg och gjorde därifrån utflykter till Augustenborg och Gravenstein. Augustenborg är ett kolossalt slott, tungt i stilen, med en stor park med vackra alléer. Det var den döda tyska kejsarinnans barndomshem. Nu är det tal om att det skall användas som sinnessjukhospital. Gravensteins slott verkar ganska egendomligt med den lätta pelarbyggnaden som förenar de två stora flyglarna. Slottet användes nu till administrationsbyggnad. Från detta slott härstamma de goda gravensteins-äpplena.
Sista dagen besökte vi Dybböl. Det var med en känsla av gripenhet man såg de gamla skansarna från 1864, och de stora gemensamma soldatgravarna, varannan för danskar, varannan för tyskar, steg samtidigt upp i minnet nämligen den stora stämningsfulla föreningsfest som Danmarks konungahus och folk där för några år sedan höllo med de trofasta sönderjyderna.
Maria Örum.
f. Jehander.


Tillbaka

 

Webmaster
Senast uppdaterad:
1 maj 2006