Höganäs tidning lördag 24 november 1928Fruntimmershataren.Av Max Carlton.Peter Glaas blev en smula förvånad, när en ung flicka, iklädd nybyggarnas enkla riddräkt, steg in genom dörren till hans kök, där han satt och åt sin torftiga middag, under det att den svarta tjänsteflickan passade upp honom. Peter Glaas hade varit nere i Afrika och på samma lilla nybygge i fyra år, alldeles ensam och allena med den svarta tjänarinnan och några lika svarta karlar, som hjälpte honom på farmen. Men han hade under denna tid inte sett ett enda vitt fruntimmer – och inte hört talas om något heller. För resten hade han inte varit någonstans under den här tiden, bara en gång hos sin granne, som hade sin farm åtta mil borta på andra sidan urskogen. Men inte heller där hade funnits någon vit kvinna… Inte då åtminstone. – Vad… vad… Den vita flickan skrattade. – Jag ville bara se efter, om det är sant att Peter Glaas är funtimmershatare. Jag är helt enkelt min brors syster… Min bror är den, som äger grannfarmen. Ni känner väl Rogers, vad? Och jag är Lilly Rogers. Min bror har rest till stationen, och då ville jag hälsa på hos er ett tag. Har god tid, tänker jag. Jack blir väl borta minst tre veckor. Kan jag få ge min häst litet vatten? Peter hade stigit upp. – Ni vill väl inte säga, att ni ridit hit alldeles ensam? – Jo, visst har jag det. Tror ni jag är rädd? Det har ingen ännu kunnat säga om mig… – Det hörs, att ni nyss kommit till Afrika. Att inte er bror berättat er om alla farorna här? – Äsch… han har talat om, att det skulle finnas lejon i bergstrakterna här någonstans. Jag har bara sett ett lejon i ett menageri, och verkligen, ville jag inte se ett riktigt lejon. Jack bara pratar en hel massa strunt… – – – När fröken Rogers fått uträttat det där med vattnet åt hästen, vilket tydligen inte varit annat än en förevändning, tog hon sitt gevär, som hon ställt ifrån sig vid blockhusväggen, kastade remmen över axeln och svingade sig upp på hästryggen. – Farväl då, hr Glaas. Jag ser, att ni egentligen är en mycket hygglig gosse. Kom och hälsa på mig ett tag emellanåt. Så skrattade hon och satte iväg. Peter stod och såg efter henne, tills hon försvann i skogen. Så skakade han på huvudet. – Går det där väl, så är det bra. Nå, vad har jag med den saken att göra… Peter Glaas var ganska ung, bara trettiofyra år, men han hade blivit bitter, fastän han inte var elak. Hur skulle en grann, kraftig och frisk människa som han också kunna vara elak. Och så kom det sig, att Peter Glaas funderade på Lilly Rogers och hennes ritt. Han fick inte någon ro för henne, och så tog han sitt gevär, satte sig upp på sin häst och gav sig iväg efter henne. Ju längre han red, desto oroligare blev han, och så började det skymma… Han höll in sin häst och lyssnade. Nu borde han snart vara vid Rogers farm. Han red på vidare och snart såg han farmen. Då han kom dit, frågade han en svart tjänare efter hr Rogers, men denne var inte hemma, vilket ju Peter väl visste. – Har inte hr Rogers en syster? frågade han då. – Jo, men hon är heller inte hemma. Hon red bort för länge sedan… Undrar, vad det kan vara med henne… Nu blev Peter allvarligt orolig. – Se till, att ni ger er ut några stycken och söka efter henne, befallde han. Jag rider åt det hållet. Han pekade åt det håll, där bergöknen var belägen. Han tänkte på hennes tal om lejonen. Och så satte han iväg. Vilket var tur för fröken Rogers. Ty när Peter nalkades trakten, där lejonen brukade uppehålla sig, började hans häst visa tydliga tecken till oro. Peter visste, att han hade lejon i närheten, och det var inte utan, att han kände det en smula kusligt. Visst hade han haft nappatag med odjuren ett par gånger förr. Men ändå… Nu stannade hästen och vägrade att gå längre. Och där! Just där: Ett kolossalt lejon, som piskade sidorna med svansen och började krypa ihop… Peter hoppade av hästen, som skyndsamt satte iväg hemåt. Där stod Peter med sitt gevär i ordning, och så smög han sig sakta mot lejonet, och nu fick han se något annat. Inne i ett snår av höga buskar stack fröken Rogers huvud upp. Peter förstod, hur det gått till. Hennes häst hade blivit skrämd och kastat av henne långt inne i snåret, varpå hästen givit sig iväg på egen hand. Och där låg hennes bössa… Den hade hon tappat naturligtvis… Nu vände lejonet på det väldiga huvudet och fick tydligen syn på Peter. Nu visste Peter Glaas, vad som skulle komma… Det var lättare för djuret att ta ett språng mot honom, än mot Lilly, som befann sig i snåret, och mycket riktigt… Det dröjer inte länge vid sådana där tillfällen. Sannerligen, om det är lång tid till funderingar. Där kom den stora, smutsgula kroppen farande. Peter tryckte av båda piporna, och kastade sig sedan ned på marken. Han hörde ett fruktansvärt rytande, när lejonet beskrev en båge över honom och slog ned på andra sidan. Nu kände Peter, att det var slut med honom. Den där besten hade blivit sårad, och då var det ej gott att vara en vapenlös man. Peter for upp och kastade sig åt sidan. Lejonet låg hopkrupet och röt. Det skulle i nästa ögonblick ta ett språng för andra gången… Peter var alldeles paralyserad, såsom man visst blir ibland vid en sådan situation. Han tyckte, att de ögonblick han fick vänta, voro en evighet. Så såg han åt sidan och fick se något. Lilly Rogers hade arbetat sig fram genom snåret. Nu kröp hon på alla fyra fram till sin bössa… Nu stod hon upprätt, Peters syn var skärpt, och han såg, hur blodet rann i hennes ansikte efter revorna i snåret, men hon stod stilla och stadigt som en staty med bössan mot axeln. Skulle hon hinna skjuta, och skulle hon kunna skjuta rätt? Nu kom språnget, och i samma ögonblick small ett skott. Med en duns föll odjuret ned alldeles framför Peter, som ögonblickligen grep sin bössa, kastade sig åt sidan samtidigt som han satte två nya patroner i loppet. Odjuret röt och rev med klorna i marken, men förmådde inte ta sig upp. Det hade fått nog… Då vände Peter sig mot fröken Rogers… hon hade fallit raklång till marken… Med hjälp av vatten från den lilla floden i närheten fick han dock snart liv i henne. – Fröken Rogers, sa Peter enkelt. Jag skall aldrig glömma detta. – Var tyst, hr Glaas, sade hon, det är jag, som inte skall glömma, att ni kom i rätt tid… – Ja… jag… gav mig ut på ett strövtåg… Det var tur, att jag kom den här vägen… Flickan betraktade honom och hon tyckte, att han rodnade under solbrännan. – Vad skola vi nu göra med den här besten, frågade hon. Bäst vi ge oss iväg härifrån, svarade han. Där det finns en lejonhanne, där finns också honan någonstans. Och har hon ungar, så… Er häst har väl gett sig iväg, kan jag tro… det gjorde min också. Hallå… hallå… Det var männen från Rogers farm, som kommo. – De ha väntat på mig, sade Lilly. Så omtänksamt, att ni kommo hit för att söka mig… – Massa Glaas sade till oss. – Åhå, har ni varit hemma vid farmen, hr Glaas. Så vänligt av er. – Ingenting att tala om, sade Peter. Men det blev att tala om, ty Lilly Rogers fick bukt med kvinnohataren Peter Glaas, och innan året var slut, var Lilly härskarinna både över Peter Glaas och hans farm. Tillbaka |