Höganäs tidning tisdag 20 november 1928En resa till det heliga landetDen 13 mars kommo vi till Messina i Turkiet, här ser man den lilla staden nere på den lågt liggande kustremsan med de grå, väldiga bergen ovan om Tarsus. Från fartyget gingo vi i segelbåtar för att komma till land. Det var en smutsig, otrevlig stad, men ute från fartyget såg den vacker och tilltalande ut. Det var mest ruskiga hus med fallfärdiga tak. Vi sågo på kartan att det var endast 27 km. till Tarsus i Cilicien, aposteln Pauli födelsestad. Låtom oss fara dit! Vår färdledare styr om att vi få bilar. Så bär det av i väldig fart på den raka, breda men gropiga vägen. En fruktbar, alldeles jämn slätt går mellan havet och bergen, i vilkas sluttningar små fellahbyar med låga, dystra lerhyddor ligga utspridda. Järnvägen går ett stycke från landsvägen. Vårsådden pågick som bäst. Fälten lågo delvis ådrade med den krokiga trädstammen till årder, dragen av oxar eller kor med ett mycket långt ok. Fellahen har ingen töm utan endast en lång stav med en vass droppsko i ena ändan. Med den tuktar och styr han sitt oxpar, samt petar undan leran på plogen. Framkomna till Tarsus körde vi in genom stadsporten och kommo till ett mycket stort hus, flera våningar, en missionsskola som syntes över hela staden. Det är en amerikansk skola. Vi blevo mottagna på det hjärtligaste av rektorn, hans medlärare och lärarinnor och bjödos på extra gott té ute på den trevliga gården, en skuggrik palmlund. Omkring 100 unga turkar få här en säkerligen god undervisning. Det var den enda ljusglimt som kunde förmärkas, men verksamheten var lamslagen sedan Turkiets styrande man förbjudit all kristendom i skolorna. Men de arbeta i tro och förhoppning att något skall bära frukt hos detta efterblivna och försummade folk. En trappa ned ett rätt stort källarrum säges vara aposteln Pauli sängkammare. Apostelns hem lär ha legat här, skolan har inköpt det området. Staden har 18–20,000 invånare. Två floder rinna genom den. Högst osunt, varmt och fuktigt är det på sommaren. Här bedrives bomullsodling och industri. Staden var fordom en betydande huvudstad. Floden Cydnus var då segelbar ända upp till Tarsus. Stadens lärde hade den tiden stort anseende i själva Rom. Konst och vetenskap och grekisk bildning blomstrade där. På Pauli tid blomstrade ett slags textilindustri där. Det var förfärdigandet av svart tältduk av de svarta getternas hår. Paulus hade även lärt detta yrke. Så anträddes återfärden och vi gingo som vanligt i småbåtar och kommo till vårt fartyg Aventino, där en bättre middag väntade oss. Den 14 mars kommo vi till staden Alexandretta. Vi hade den vackra tavlan av staden framför oss, vackert grön färgton, nederst kalt på bergssluttningen och snö överst på toppen. Berget ligger intill staden. Efter lunchen gingo vi i land för att bese staden. Här var det strängare visitering än vanligt, speciellt sökte man noga efter vapen. Alexandretta är en liten urgammal stad, med helt orientalisk prägel. Även här bedriva amerikanarna skolmission, en skola med 200 elever. Rätt många beslöjade damer syntes på gatorna. En hel del ungdom följde oss tillbaka till båtarna. Här som på de andra platserna voro männen klädda i de typiska säckbyxorna och toppmössan. Vi satte så kurs på sista platsen, nämligen Bejrut. Här måste vi lämna vårt flytande hem, vår ark. Det kändes riktigt svårt att skiljas från vår utmärkta betjäning. Sedan vi kommit i land och klarat passen sätta vi oss i bilar som äro oss tillhanda. Utom staden var landsvägen extra fin, belagd med asfalt. Bejrut är en betydande sjöstad i Syrien. Det är en äkta brokig, orientalisk stad. Den har 150,000 invånare. De amerikanska presbyterianerna ha här sin huvudort för den storslagna mission, som de utföra i Syrien. Där finnes 66 goss- och flickskolor. Så bar det upp för Libanon, vägen slingrade uppför djupa dalar inunder och berg omkring. En vild natur, kal och naken. Högre och högre bar det, det började regna och vi förnummo en isande kyla. En snöstorm hade rasat några dagar före vår ankoms, så att trafiken hade varit avbruten en veckas tid. Här uppe var det full vinter, då det där nere vid foten var full sommar. Här äro människoboningar med vinplanteringar på terasserna och olivlundar här och där. Så se vi små kåkar till fellahyddor och ömsom små samhällen med en del bättre hus, som se ut att var någon slags officiella byggnader. En herde synes här och där, vaktande sin får- och gethjord. Libanons högsta topp är något över 4,000 meter över havet, vi voro 3,000 meter högt. Några cedrar sågo vi inte till, dock lär där finnas ännu cirka 600 kvar, vilkas ålder uppgivas till 5,000 år. Här i passet gick i forntiden den stora stråkvägen från Medelhavet in i Österns länder. Sedan vi installerats på våra rum på hotellet, var det skönt att komma till ett dukat bord i matsalen. Vi voro alldeles frusna vid framkomsten. Efter lunchen var det att sätta sig i bilarna för att bese de gamla, världens största och betydelsefullaste tempelruiner. Den äldsta delen av templet anses härröra från omkring år 2,000 före Kristus. Templet är egentligen ett komplex av tempel. Förutom det stora Jupiterstemplet, som varit det dominerande, funnits även ett Bachustempel och ett Venustempel. Av det senare finnes rätt väl bevarade ett par kor med de härligaste dekorationer samt statyer i granit av Diana, Merkurius, Bachus, Venus m. fl. gudar alla i mäktiga reliefter. I Bachustemplet äro guden samt hans emblem, vinrankan med de allra härligaste druvklasar, där druvor av pepparkorns storlek vittna om den finaste stenhuggerikonst, inhuggan på alla dörrposter och paneler och takfriser. En rest av Jupterstemplet utgöres av de sex pelare i östra delen, vilka resa sig 24 meter i höjd, krönta med en påbyggnad av 3–5 meter långa, breda och höga stenblock, huggna i de finaste sirater och utgörande en mäktig, frisen värdig avslutning av dekorationen, som pelarnas kapitäler äro begynnelsen till. Dessa kapitäler äro så omsorgsfullt utförda, att inte bara tistelbladen, som utgöra huvuddelen av dem, äro väl utförda, utan bladverket är genombrutet och ofta liksom fristående för att förhöja effekten. Pelarna äro 2.20 cm. i diameter och bestå av tre delar, 8 meter långa vardera. Två rader av sådana pelare med en några meter bred gånge emellan ha ursprungligen prytt insidan av templet, d. v. s. sidorna mot den nära ett par hundra meter långa och i förhållande därtill breda borggården. Pelarna ligga nu krossade huller om buller i en väldig röra tillsammans med de härliga blocken, som utgjort frisen och över byggnaden. En pelare har i sitt fall stannat och funnit stöd mot en mur. Så har den stått säges det i 350 år. Man rent häpnar inför dessa byggnadskonstens triumfer. Nu vittna de oerhört stora ruinerna om alltings förgängelse. Vid återkomsten till vårt hotell åto vi middag. En medlem av sällskapet, pastor Moberg, höll aftonandakt i salongen. Hotellet låg 1,200 meter över havet. Den 17 mars på morgonen fortsatte vi till Damaskus, ”Österlandets pärla” eller arabernas paradis. Det var strålande vackert väder. Ungefär en tredjedel av vägen bär det tillbaka i ”Bakadalen”. Så bär det bort från Libanon. Terrängen är vild och bergig, men vägen är präktig. Så småningom komma vi in i vänligare nejder. Det är sydländskt klimat. Våren är kommen här och solen gassar. Här och där synas leende trädgårdar framför de djupa skärningarna framför bergen. Åsynen av det klara vattnet, som framilar i kanaler och bäckar var härlig, alla utgörande utgreningar från Baradefloden. Likväl lär dess vatten ej vara så hälsosamt, men till badning ser den mera inbjudande ut än Jordans. Så köra vi in i den egendomliga staden, floden flyter därigenom. Det var i den floden Saulus av Tarsus, den blivande Paulus blev döpt. Damaskus läge anses vara ovanligt vackert. Från en utsiktshöjd sågo vi ut över hela staden, där syntes sönderskjutna skansar och soldatkaserner från världskriget. Staden är nu i fransmännens händer. Vi kommo till ”Raka gatan”. Det var i ett hus vid denna gata, som Ananias fann aposteln Paulus bedjande efter mötet med Herren. Likaså visades det hus, där Ananias bodde, han som fick i uppdrag att gå och tala med Saulus. Där har franciskanerna byggt ett litet kapell, rymmande 50–60 personer. Även visades det ställe där bröderna släppte ned Paulus, när konung Aretas ståthållare lät beveka Damaskus för att gripa honom. Damaskus är en storstad med 300,000 invånare. Där se man öster- och västerlandet mötas. Ett gammalt hus norrut säges vara Niamans hus. Det bebos av spetälska. Staden påstås ha 200 moskéer, även de kristna och judarna ha sina kvarter i staden. Vi voro inne i Stora moskén, det säges vara den tredje i ordningen i världen i fråga om storlek och prakt. Den är 300 fot lång och 125 fot bred. I mitten finns ett stort gravkor inhägnat av järnstaket, det är Johannes Döparens grav, påstås det. Dit in får endast muhammedanernas överstepräst gå, och det endast en gång om året, omedelbart efter fastan. Moskén delas genom 80 väldiga mångfärgade pelare av granit, porfyr och marmor. Den innesluter ett storartat bibliotek. Av detta tog kejsar Wilhelm en del med sig till Tyskland vid sitt besök där 1898. När vi träda in i moskén måste vi redan vid den väldiga borggårdens port taga på ”heliga” tofflor utanpå skorna. Här och där ligga människor framstupa och förrätta sin andakt. Vårt hotell får jag nämna något om. En härlig omväxling i dieten bereddes oss, det bestods skalade valnötter och fina russin samt de finaste bananer. Höga, mjuka sängar med pompöst veckade baldakiner var en egenhet för Syrien och Palestina, men i Damaskus togo de priset. Man ser utåt gatan en rankig port, en lervägg mer eller mindre förfallen, samt smuts och damm i oändlighet och så naturligtvis i bazarkvarteren en handelsbod, som sträcker sig ut i smutsen på halva gatan. Men öppnar man på den rankiga porten eller träder in i den trånga gränden och tittar in i bostaden på gården, då överraskas man av en fin, ren gård under öppen himmel med en vattencistern i mitten omgiven av allehanda väl skötta växter. – Vi sågo tre gravar strax utanför den heliga moskén. Det är tre turkiska flygare från världskriget, vilka störtade i Jaffa efter stor tapperhet, som blevo begravda här. Tidigt nästa dag, som är söndag, starta vi resan till Nasaret. Det är strålande vackert väder. Våra arabiska chaufförer sätta fart så att dammet yr. På höger hand se vi Hermon. Allt vildare och ensligare blir terrängen. Vi resa genom den väldiga Hauranslätten, där de fruktade druserna hålla till. Endast sten och berg som omväxling. Det är riktigt ökenartat. Hermon tronar alltjämt bland molnen och följer oss ända till Palestinas gräns med sitt vita snöskimmer. Vi få se schakaler och höra deras tjutande. Så se vi en ljuvlig anblick av omväxlande gröna fält och långt i fjärran samt djupt nere, en blank vattenyta. Det är Meromsjön. Vi stanna, det ha vi ej gjort sedan vi passerade Cesarea Filippi en bra stund förut. Vår färdledare kommer emellertid längs vagnarnas rad och förkunnar: Där se ni Genesaret! Vi komma så till gränsen mellan Syrien och Palestina, där stanna vi någon timma för att klara passen. Där avlämnar Frankrike oss och England tar emot oss. Jordan ligger emellan de båda ländernas gränsvakter. Jordan är en rätt vanlig liten flod som forsar och dånar bland stenar och vattenväxter. Vi passera en judiskt-sionist-koloni och få här se moderna jordbruksredskap. Vi stanna till vid ett litet hospits, det är Tabga vid sjön Genesaret, där vi spisa lunch, vi bli bjudna på fisk från sjön. Det var en härlig dag som jag aldrig glömmer, då vi gingo där nere vid stranden och plockade vackra småstenar som minne. Träden stodo i full sommarskrud, som hos oss vid midsommartid faständ et blott var den 18 mars.Vi fingo en liten båtfrd på sjön, det stod endast en båt till förfogande då de andra båtarna voro upptagna av andra turister. Sjön låg så lugn och stilla och blank som en spegel. Så foro vi längs stranden till det forna Kapernaum, en smal, dålig väg längs stranden, körde förbi en del ruiner som kanske en gång varit någon av de många små städer på Jesu tid. Här sågo vi ridande beduiner och deras små svarta tält. Vi kommo så fram till Kapernaum eller ruinerna av ”hans egen stad”. Vi voro på helig mark. En del av golven, som äro delvis av stora fyrkantiga stenplattor, dels av mosaik samt de båda trapporna utifrån båda sidorna in i vestibulen äro desamma som på Juse tid. Här har alltså vår Frälsare stigit upp och ned vid sina besök i synagogan. Utefter hela synagogans längd löper en förgård. Det har varit en både dyrbar och imponerande gudstjänstlokal. Det led mot aftongen och dagen nalkades sitt slut. Solen sjönk sakta ned bakom kullarna och bergen, som omge Genesaret. Sjön är liten, endast knappa två mil lång och en mil bred. (svensk mil.) Vilken aftonrodna, vilken syn! Än en gång gled blicken utöver sjön. Vi få nu slita oss därifrån, vi skulle till Nasaret före den kommande natten. Vi följa stranden av sjön och komma förbi Magdala, Maria Magdalenas hemort, och komma så till Tiberias. Från 200 meter under havet ha vi att svinga oss upp till 500 meter över havet. Tiberias hara ett vackert läge vid sjön. Tyvärr var det mörkt så vi kunde ej se mycket av den, men komna upp för den branta, slingriga vägen sågo vi ljusen därnere från staden tindrande så härligt och visande stadens bedårande läge. Vi stannade ett par minuter i Kana, då vi åkte därigenom, men kunde i mörkret intet se av staden. På kvällen kommo vi till Nasaret där vi skulle bo på Barmhärtiga Bröders hotell. Rummen voro enkla och snygga. Ej minsta väggprydna eller spegel fanns och hotellet saknade annan belysning än ett stearinljus eller fotogenlampa. Vi mottogos mycket vänligt. Priorn, pastor Johannes tjänade själv vid bordet jämte en annan tjock munk. Pastor Johannes hade mött oss i Bejrut för att välkomna oss, men hade sedan rest före hem till Nasaret. Nasaret ligger i en dalbotten, med berg omkring. Morgonen därpå samlades vi i kapellet och pastor Svärd höll morgonandakt. Därefter vandrade vi ned till staden under pastor Johannes ledning. Först besöktes Mariakällan, staden enda brunn, om vilken man bestämt vet att den var på Jesu tid och att Maria, hans moder där varje dag hämtade vatten. Kvinnor i alla åldrar kommo med sina krukor på huvudet. Småflickor buro sina krukor med en säkerhet, som förutsatte stor övning och vana. Vi gingo ned i källan och smakade på vattnet. Sedan fortsatte vi genom en basargata, här vandrade innebyggarna barfota, bärande sina bördor. Gatorna voro till större delen stenlagda, men man må ej tro, att renhållningen därför är så särdeles mycket bättre än på andra ställen. I mitten av den trånga gatan befinner sig en rännsten, där all slags orenlighet rinner ned för sluttningen. Vid regntiden forskar en ansenlig vattenmassa genom denna fördjupning. Besöket gällde sedan den gamla synagogan Bebådelsekyrkan, därefter den nyuppbyggda Josefskyrkan. På återvägen besökte vi den kyrka, som ligger intill Mariabrunnen. I två bilar foro några av oss upp på berget Tabor. Det går med vinande fart utöver slätterna och snart äro vi framme på västra sidan av Tabor. Här reser sig berget 1,200 fot över slätten. Det bar i zig-zag rätt upp till bergets topp. Det gick väl an så länge vi svängde om därnere på den sakta sluttande bergsidan, då vi fingo det vackra landskapet mer eller mindre under oss – det var förtjusande vackert. Men då vi stego allt högre och högre mot de skarpa krökarna av vägen då spändes nerverna och förskräckelsen ville gripa oss. Det var verkligen hemskt och vi andades lättare då vi kommo upp på den vackra platån. Där uppe på berget var det ”oss gott att vara”. Det är ett ganska stort område ovanligt grönt till att vara så här högt uppe på ett berg. Där växte ekbuskar, johannesbrödträd, akasiaträd och vild myrten. Här var en väldig utsikt över Galiléen med dess slätter, berg och dalar; härifrån kunde man också se sjön Genesaret. I väster reste sig på andra sidan Israel-slätten, Karmels väldiga bergskedja med Medelhavet därbakom, och i norr skymtade svagt Hermons ochLibanons toppar. I öster såg man den höga bergmuren på andra sidan Jordan. Endor, dit Saul gick för att genom spåkvinnan söka få träffa Samuel, synes nedanför, och strax därintill den lilla byn Nain. Vid bergets fot börjar Jisraels slätt, på avstånd ser man hela grupper av judska kolonier. Ögat tjusas av de härliga vyerna. Naturligtvis har man även här byggt kyrkor och kloster. Franciskanermunkarna har byggt en den allra härligaste kyrka, som nu är nästan färdig, den så kallade Förklaringskyrkan. De väldiga mosaiktavlorna föreställande Kristi förklaring, som prydde dess front, voro till den grad härliga, att man knappast kunde slita sig ifrån dem. De äro tre, en för Mose, en för Elia och en mitt uti av Kristus själv, så strålande i ljus och skönhet. En munk visade oss allt. Det är mycket fridfullt här. Enligt traditionen skulle detta vara förklaringsberget, men säker är nog ingen. Det gick lättare ned för berget. Vi fortsatte så vägen till Kana, där det övriga sällskapet hade varit under tiden vi voro på Tabor. Kana är endast en liten förfallen by med usla lerhyddor och ett till och med efter österländska förhållanden ovanligt efterhängset tiggeri. De grekiska och romerska katolikerna ha var sin kyrka där. Där visades oss en av krukorna, som användes vid bröllopet i Kana, men man tror icke mycket därpå. Vi körde så tillbaka till Nasaret, utmed vägen växer kaktushäckar. Vi stannade i Nasaret nära två dagar. Frida Gullberg. Tillbaka |