Sparandets konst och arbetet för dess popularisering i Sverige.
Det finns en hel del uppbyggliga ordspråk om sparandets lycka och välsignelse. Den kritiskt anlagde kanske känner sig böjd att anmärka, att en och annan av de herrar, som sålunda prdikat sparsamhet för sina medmänniskor, själv levat under föhållanden, som gjort innebörden av ordet försakelse till ett skäligen obekant begrepp. Denna omständighet förringar naturligtvis icke i någon mån allmängiltigheten av satsen att ”sparsamhet är en dygd”.Bland de otaliga ”dagar” vi under ett eller annat tiotal år haft nöjet enrollera i vårt medvetande, finns också ”världsspardagen”. För det stora flertalet medborgare, som till följd av omständigheterna tvingas att fira ”världsspardag” 365 gånger om året, förefaller kanske namnet på evenemanget en smula malplacerat. Men varför skall man gå omkring och klanka över småsaker? Meningen är ju god. Låt oss därför i S:t Merkurius namn anamma ”dagen” sådan den nu är, och hädanefter sätta sju lås för börsen eller den eventuella kassakistan.
Men – idén är egentligen av alltför stor betydelse att göras till föremål för billigt skämt. Propagandan för ökad sparsamhet har alltsedan kriget präglats av en ständigt växande intensitet. Folkets stora massa bör uppfostras till större ekonomisk omtanke. Vad man framför allt tagit sikte på har varit: värdet av att taga vara på även de små beloppen och göra dem fruktbärande i hushållningen och att förvandla sina tillgångar till verkliga nyttigheter.
Det ligger i sakens natur, att varje individ för att lockas till att sätta in hela sin psykiska eller fysiska kraft i ett arbete, måste ha ett bestämt gripbart mål att sträva efter. I den mån detta mål ter sig eftersträvansvärt eggar det till allt större energiutveckling Ekonomiskt oberoende är en dylik stark lockelse. Det innebär självständig ställning på de flesta av samhällslivets fronter med tusen möjligheter till självhävdelse, som äro den i pekuniärt hänseende vanlottade förnekade.
En rörelse inom vårt land, som givit sparpropagandan en kraftig impuls till utveckling, är egnahemsrörelsen, en illustration så god som någon, till vilken eggelse till sparsamhet ett reellt mål att sträva efter innebär. Inte spara för sparandets egen skull utan för uppnåendet av ett visst inom räckhåll liggande mål.
Sparpropagandan har icke endast tagit sikte på de vuxna medlemmarna av samhället. Under senare år har, icke minst på initiativ från sparbankernas ledare, iscensatts en med eftertryck bedriven sparpropagande bland barnen, skolsparrörelsen. Såvitt av tillgängliga uppgifter framgår, bedrives skolsparrörelsen vid 229 av rikets 497 sparbanker, varvid dock är att märka, att det stora flertalet sparbanker, som icke bedriver sådan rörelse, utgöres av små sockensparbanker med obetydlig omslutning.
Granskar man skolsparrörelsens utveckling i de olika länen i vårt land, finner man, att den rönt synnerligen ringa anslutning i de tre nordligaste länen, vilket för resten var att vänta med tanke på sparbankernas svaga utveckling därstädes. För sparbankerna inom Kristianstads län visar en tablå för 1927 insättningar till 1,700 barn av respektive banker 8,119 kr. samt av skolbarnen själva 17,246 kr. Behållningen å skolsparböckerna uppgick vid årets början till 14,202 kr. och hade vid årets slut stigit till 34,913 kr. Antalet skolsparböcker inom länet var vid 1927 års början 779 stycken, vilken summa vid årsslutet vuxit till 2,463. För Malmöhus län se motsvarande siffror ut så här: insättningar av bankerna till 6,403 barn 33,137 kr., insättningar av barnen 92,948 kr. Behållningen vid årets början utgjorde 218,460 kr. och vid dess slut 335,942 kr. Skolsparböckernas antal var vid nyåret 1927 9,925 och vid årets slut 17,801. För hela riket ställa sig siffrorna sålunda: insatta av bankerna för 55,945 barn 160,861 kr., av barnen själva 2,329,581 kr. Behållningen å skolsparböcker vid årets början 8,792.458 kr. och vid dess slut 10,608,284 kr. Motböckerna hade under året vuxit från 191,195 till 249,809. Ståtliga siffror!
Vid bedömandet av siffermaterialet får man betänka, att skolsparrörelsen bedrivits mera allmänt endast under 3–4 år. Visserligen förekom i vårt land redan på 1820-talet en dylik rörelse men på grund av bristande intresse eller andra orsaker dog den snart sotdöden. Rörelsen sådan den nu framträder hör, på få undantag när, de senare åren till. Norrköpings sparbank införde sparverksamhet i skolorna år 1871 och Stockholms stads sparbank år 1911, medan det stora flertalet först efter år 1923 påbörjat skolsparrörelse. Detta står naturligtvis i samband med införandet av den nya sparbankslagen, som bl. a. medgiver sparbank rätt att av årsvinsten använda mindre belopp för främjande av sparsamhet.
Om sparbanker hemma och i utlandet.
Här har ovan talts åtskilligt om sparbanker. Några ord om dessa bankers uppkomst m. m. torde kanske därför icke vara alldeles omotiverade.
Den första upprinnelsen till det enskilda bankväsendet i Sverige, sedan ”Riksens ständers bank” grundades, finner man i de diskontoinsättningar, som kommo till stånd i slutet av 1700-talet och i början av det följande århundradet. Den första av dessa institutioner, som grundades genom enskild aktieteckning, var den år 1773 tillkomna ”Allmänna Discontoinrättningen” i Stockholm. I landsorten funnos i början av 1800-talet ”diskonter” i Malmö, Göteborg och Linköping. Företaget i den sistnämnda staden grundades år 1810 under benämningen ”Götha Discont”. Dessa inrättningar gingo emellertid omstyr år 1817. Följden blev, att riksbanken ensam övertog diskontorörelsen, varpå den privata bankrörelsen för en tid totalt upphörde i landet.
Vid 1823 års riksdag fattades emellertid ett betydelsefullt beslut, vilket skulle möjliggöra privatbankernas återuppståndelse, fastän visserligen på ny grundval. Riksbanken fick bemyndigande att för lånerörelsens utvidgande upprätta lånebanker i Malmö och Göteborg; varjämte riksdagen beslöt, att en lag om sedelutgivande privatbanker under solidarisk ansvarighet, skulle utfärdas. På ständernas anhållan utfärdade k. m:t den 14 januari 1824 kungörelse om inrättande av ”Enskilda Banker eller Diskonter”. I och med utfärdandet av denna kungörelse var vägen åter jämnad för det enskilda initiativet att främja och utveckla landets bankväsen. Den första sedelutgivande enskilda banken, ”Skånska privatbanken”, bildades i Ystad sex år senare. Som nummer två i ordningen kom ”Värmlands privatbank”, följd av enskilda banker i Falun, Linköping, Jönköping och Örebro.
Den första egentliga sparbanken i Sverige upprättades 1820 i Göteborg på initiativ av en tysk köpman Ludendorff. En sparbank är som bekant en penninginrättning, som huvudsakligen avser att ”befordra kapitalbildning och ekonomisk omtänksamhet” genom att mottaga och förkovra företrädesvis mindre belopp. I motsats till egentliga banker eller andra penninganstalter, som avse egen vinst, äro alla verkliga sparbanker s. k. allmännyttiga inrättningar. Sparbankerna mottaga mycket små insättningar. I dessa banker insatta medel pläga vanligen utbetalas vid anfordran eller efter några få dagar efter uppsägningen, då denna gäller småbelopp. För större summor är vanligen en längre uppsägningstid bestämd – den s. k. säkerhetsklausulen. Denna är jämte bestämmelsen om ett visst, icke särdeles högt, maximum för räntebärande tillgodohavanden, ett gott medel att hindra missbruk av motbok med sparbanken till ”upp- och avskrivningsräkning” för att komma i åtnjutande av de högre ränteförmåner en sparbank i regel erbjuder. Om sådant missbruk avvärjes, kan en välskött sparbank utan fara placera en ganska stor del av sina medel i sådana säkerheter, som ehuru fullt betryggande, icke alltid hastigt kunna realiseras.
Insättarna sakna naturligtvis i regel kompetens att bedöma soliditeten hos den sparbank, åt vilken de anförtro sina medel. Av denna orsak har lagstiftningen i de flesta länder sökt skydda insättarnas rätt genom bestämmelser rörande villkoren för sparbanks inrättande, styrelsens ansvarighet m. m. Detta statens övervakande varierar emellertid högst betydligt i olika stater. I vissa länder äro sålunda bankerna relativt oberoende, i andra åter ingriper lagstiftningen synnerligt kraftigt. I Frankrike t. ex. skola alla sparbanker inbetala sina medel till den av staten garanterade ”Caisse des dépots et consignations”, som placerar penningarna i statens eller av staten garanterade obligationer eller i sådana obligationer som utställas av departement, kommuner, handelskammare el. dyl.
I England äro medlemmarna i styrelserna förbjudna att mottaga lön eller över huvud åtnjuta någon som helst pekuniär vinst för sina åtgöranden för banken, vilket emellertid icke hindrar att ett stort ansvar åvilar dem. Bankerna äro skyldiga att avlämna sina medel till ”The commissioners for the reduction of the national debt” i och för placering i engelska statspapper. Till att börja med beviljade staten sparbankerna högre ränta än andra statskreditorer, men då detta system medförde missbruk, nedsattes statsräntan successivt samtidigt som maximum för insatt räntebärande kapital minskades.
Den tidigast kända sparbanken eller kanske rättare sparkassan, inrättades i Braunschweig 1765, den andra i Hamburg 1778. I Frankrike skall en sparbank ha funnits i Loire på 1790-talet. Av ännu existerande franska sparbanker finnes den äldsta i Paris, öppnad 1818. I England lär en sparkassa ha inrättats i Tottenham 1798, en annan i Wendover 1794.
Den första sparbankslagen stiftades i U.S.A. 1816; som nummer två kommer England med sparbankslagen av 1817.
Sparbanksrörelsen tog ingenstädes någon egentlig fart förrän efter 1815. Numera, efter föga mer än ett sekel, uppgå de enskilda och kommunala sparkassorna i den civiliserade världen till åtskilliga tusental, insättarna kunna räknas i tiotal miljoner, varjämte den sammanräknade behållningen ensamt i Europa före kriget beräknades uppgå till c:a 40 miljarder kronor. Detta är siffror, som tillfyllest bevisa, hur viktig den sociala uppgift är, som fylles av sparbankerna över hela världen.
”Skatterna äro verkligen mycket betungande, men om de, som påläggas oss av statsmakterna voro de enda vi hade att utgöra, skulle vi ledigt kunna erlägga dem. Men vi hava många andra skatter, som äro mycket mer tryckande för somliga bland oss. Vi få skatta fullt lika mycket genom vår lättja, tre gånger så mycket genom vår stolthet och fyra gånger så mycket genom våra dårskaper, och från de skatterna kan ingen regering befria oss genom en skattelindring.”
Benjamin Franklin
Lättfånget gods försvinner, men den, som samlar efter hand får mycket.
Salomo.
”Den kan ej känna arbetsglädje, som ej förmår spara något av arbetsinkomsten.”
Sparad penning är som vunnen; dubbelt värd, om ädelt brukad.
Den, som lever upp hela sin inkomst, blir förr eller senare beroende av andra.
”Vill du vara säker om att börja rätt, börja med att spara.”
The. Roosevelt.
Varje sparad slant är en lyckoslant.
Spara alltid en slant av din lön. Är inkomsten liten spara likväl en skärv.
Sparsamhet är en fråga om utgifter, ej om inkomster.
Av sekunder blir det år, den ören samlar välstånd når.
Sparsamhet är intresse rent omedelbart för en var, men framför allt ett allmänt intresse, en förutsättning för samhällets växt och människornas ökade trevnad.
Per Edvin Sköld.
Tillbaka