Präster i Örkelljunga och Rya församlingar.
Några anteckningar ur Lunds stifts herdaminnen.
Örkelljunga kyrka.
I.
Örkelljunga och Rya har varit regalt pastorat och Örkelljunga är moderförsamlingen. Örkelljunga kyrkas äldsta del är av hög ålder, vilket också sägnen om kyrkklockan tyder på. Det torde väl vara från kyrkans tillblivelse som denna sägen har sin upprinnelse. Sägnen berättar, att en klockgjutare fått i uppdrag att till Örkelljunga kyrka stöpa en klocka. Denne klockgjutare hade en gesäll vid namn Fante, vilken då husbonden dröjde länge borta på en resa, själv utförde arbetet och därför uppbar betalningen. Men då Fante skulle begiva sig från Örkelljunga, kom mästaren, vilken när han fått höra vad som skett, blev så förbittrad, att han med en stridshammare dödade Fante. Till minne härav uppkastade sockenmännen en stenhög, som fick namnet Fantes minnesvård och platsen, på gränsen till Rya, där händelsen tros utspelad, heter än i dag Fantehåla.
Rya kyrka har förut legat på en kulle i Rya gamla by, varifrån finnes en vid utsikt över Pinnådalen. Enligt sägnen skall kullen, där den gamla kyrkan stått, ha uppkastats av munkar, då kyrkan uppfördes. Numera äro blott ruinerna kvar. Rya nya kyrka uppfördes 1875 i Eket och är belägen strax intill järnvägsstationen.
Det är först i början på 1500-talet som det lämnas några uppgifter om prästerna i Örkelljunga. År 1509 omnämndes en Peder Asbornsen i en vittnesskrift av Örkelljunga och det antages därför, att han var pastor därstädes. En Stig Peterssön i Örkelljunga var deputerad vid hyllningen 1584. En pastor Nicolaus uppgives hava varit här 1608, och han har troligen avgått 1610. Här tyckes kedjan vara bruten, men Paulus Erasmi nämnes som pastor utan tidsuppgift i stiftsmatrikeln av år 1842, och torde böra intaga denna plats i ordningsföljden. Därefter kommer Söffren Lauritzön Cimber. Han blev 1719 förlikt med klockaren, heter det. Han dog den 22/8 1621. Hitintills äro uppgifterna synnerligen knapphändiga om prästerna i dessa församlingar, men i och med Povel Gudmandsens namn, blir stoffet rikare.
Pål Gudmundsson var från Helsingör och blev pastor efter Cimber. Han tycks inte ha varit någon dålig herde, ty vid visitationen 1623 fick han gott lovord. Vid ett liknande tillfälle 1636 voro få av ungdomen tillstädes, men dessa voro icke illa underviste, heter det. Gudmandsen dog 1657.
Vid återbesättandet av vakansen tycks det som om sstridigheter rått. Provpredikningar höllos av herr Jöns Johansson Billing (sedan pastor i Björnekulla), herr Madtz, som varit den förre pastorns capellan, och en som var ”landsherrens skolemester”. Den först nämnde erhöll de flesta ”kaldsmännens” votum, men häradsprosten ville icke underskriva kallelsen, utan höll med dem som kallade herr Madtz Billing, som lär ha haft någon befattning som skollärare, sades hava försummat den och legat i Örkelljunga 14 dagar före herr Påhls död och 8 dagar efter densamma för att ställa in sig hos sockenmännen. Herr Madtz sades hava bjudit skänker och gåvor för sin kallelse. I Helsingborg hölls rannsakning angående förloppet med kallelsen. Prosten Torkel Tueson var ombud för biskopen, då denne ej kunde komma dit. Slutet på det hela blev, att valet upphävdes av det skäl, att sockenmännen missbrukat sin kallelserätt, och saken hänsköts till konungen. Biskopens yttrande infordrades av avgavs den 12/8 1657 till förmån för herr Jöns, vars kallelse, efter biskopens förmenande, åsyftade Guds ära och församlingens båtnad, alldenstund han hade bättre gåvor än medtävlaren. Detta hjälpte dock icke herr Jöns, utan han måste, såväl som herr Madtz, avstå från kallet, vilket tillföll Jörgen Christensön Fischer.
Fischer uppgives ha predikat här första gången söndagen Septuagesima 1658 och prästvigdes den 29/1 samma år. Han hade låtit avbilda en fisk i sitt sigill, vilket kanske skall antyda, att han var son av en fiskare. Till 1691 synes han ensam ha förestått sitt pastorat och gjort det utan klander. Efter nämnda år hade han medhjälpare, vilket ock synes varit rätt behövligt. Lars Thulin var hans biträde från 1691 till 1698, då han blev pastor i Vankiva. 1698 antog Fischer eller hans hustru, som det vill synas på eget bevåg, Christen Nielsen Tunners eller Tönders till komminister. Denne hade blivit avsatt från pastorsbeställningen i Winberg i Halland, senare kollega vid Landskrona skola, varifrån han 1694 begärde och erhöll avsked. Han tjänstgjorde här till sin död 1703, varefter Jöns Espman prästvigdes till tjänstgöring i församlingarna. Mellan Fischer och Espman uppkom snart oenighet. Espman ville 1704 för att undvika gräl icke ”träda till pastors bord och disk” eller bo i prästgården, utan begärde att få 24 öre i veckan eller motsvarande ”säd och fetalier” och önskade att få bo vid Örkelljunga kyrka, där han kunde få ett litet bekvämligt åkerbruk. Då prosten Lunneus skulle uppgöra lönekontrakt dem emellan, ville Fischer emellertid inte höra talas om, att Espman skulle bo på annan plats än i prästgården. Hur saken uppgjodes är ej känt, men 1705 hade stridigheterna mellan pastor och komminister slagit ut i full låga. Fischer förbjöd Espman att utöva prästämbetet, och Espman ingav till domkapitlet klagomål mot Fischer i 30 punkter. Espman påstod bl. a. att Fischer stundom hade begynt katekespredikan, då endast han själv, Espman och klockaren voro tillstädes, vid kommunionförhör hade han brukat de mest opassande ordasätt och brukat sådana tilltal som ”du dumma djävul” o. s. v.; vidare hade han läst syndabekännelsen och skriftebönen på danska samt mässat efter danska handboken och låtit danska psalmer sjungas, låtit män och kvinnor stå blandade om varandra i kyrkbänkarna, låtit krog hållas i fattigstugan, låtit sin dräng så råg på en bönedag m. m. Slutligen anfördes ock, att han ej brukade prästkappan, då han predikade utan en vadmalsrock, samt att han under ett förhör inlåtit sig i samtal med Espman, frågande om något helvete fanns, om det var uppåt eller nedåt o. s. v. Fischer påstod, att han icke brukat danska ritualen sedan det blev förbjudet, icke heller tillåtit krogrörelses bedrivande i fattigstugan eller befallt sin dräng att arbeta på böndagen; att kvinnor och män stodo om varandra i bänkarna kunde han ej hindra, han hade vid förhören ej brukat svordomar; att han predikat utan prästkappa, hade skett därför att den klämde hans hals; bättre folk än han brukade vadmalsrock, och om Espman lidit så mycket som han av rövare och tjuvband, av eldbrand och fiendehand samt hade så stora utgifter som han, så skulle han ej göra spe av honom på hans ålderdom; han ville inte ostentera med mässhaken, som Espman plägade göra; vad det angick, att han under ett förhör tilltalat Espman, så hade han blott velat ”på latin conferera med honom om tiden för Christi nedstigande till helvetet och om sättet, varpå det skedde, om det skedde personaliter, localiter, visibiliter o. s. v.”” Fischer yttrade också: ”H:r Jöns war sist, då han skulle betiena mig och min hustru med nattvarden, mycket hitsig och importun, då han publice uthi hela almogens påhör, som jag satt uti stoolen, ropte till mig (der han skulle absolvera mig): du Pastor äst en diefwul och et bäst och wärre än ett bäst”. Det blev förhör i saken av prosten Lunneus i början av år 1706, men inte särskilt framkom. Ingen mindes, att pastorn haft så förargelseväckande utlåtelser, ej heller hade någon hört komministern på angivna sätt tilltala pastorn. Vad det angick att den senare skulle använt danska handboken sade församlingen ”H:r kyrkoherden wäl bruka swenska formalierna wid Herrans Nattwards utdelande och liks jordande, men icke kunna alldeles avstå att något wrida in på danskan i somliga ord”. Såväl Fischer som Espman instämdes till synoden 1706, men Fischer infann sig icke. Han ålades att genast betala Espman den lön denne hade att fordra och förmanades till fridsamhet.
I början av år 1707 föreslogs, att Fischer skulle antaga Corwits Thulin till medhjälpare, vilket väl var detsamma som att han skulle till honom avstå pastoratet och själv endast behålla en del av inkomsterna. Fischer fick även reda på att han hade sig själv att skylla, om han genom motvillighet mot konsistorii föranstaltande ”förspillde sin lycka”. Fischer svarade, att han ville yttra sig häröver, då de mot honom framställda beskyllningarna blivit bevisade och dom däröver fallit o. vunnit laga kraft. Thulin föreslogs likväl hos k.m:t till pastor den 20/3 1707. Fischer dog långfredagen den 12/4 samma år. Inspektoren Levin Rave begärde den 24/4, att Fischer måtte få ”i tysthet begrafwas om aftonen utan några af släkten och prester derhos och kyrkoh. H:r Bengt Werming på honom kasta mull”. Konsistorium svarade Werming ”som warit sal. kyrkoherdens confessionarius, kund honom begrafwa, dock att Sal. Pastorens jordefärd skedde efter dess stånd och embete till heder och dess sista tjenst”. Fischer hade 1759 ingått äktenskap med Marika Larsdotter Trägård, som levde ännu 1714. Hon var prästdotter från Höja. Man finner ej omnämnt att de haft några barn.
Tillbaka