Perstorpspräster under fyra sekler.
Jöran Horster, prästen och snapphanen, som ständigt låg i fejd med sina sockenbor.
Perstorps kyrka.
II.
Den komminister, som kyrkoherde Eilersson tvangs att anställa, var en person med stormiga ungdomsår och ganska skiftande öden bakom sig. Hans namn var Jöran Horster, son till provinsialläkaren Hans Georg Horster. Jöran blev, genom att modern gifte om sig efter makens död, styvson till professorn Nils Wolf-Stjärnberg. År 1671 tog den unge Jöran mogenhetsexamen och efter den betan tycks han ha gripits av en väldig nitälskan för det gamla moderlandet hinsidan Sundet. Han slog sig i slang med snapphanarna, och i kriget 1676 mellan Sverige och Danmark var han ledare för en av dess vilda spannhaneskaror. Två vittnen kunde intyga, att Jöran jämte en dansk och två snapphanar kort före slaget vid Lund plundrat kyrkoherde Wättringh i Ingelstorp, och att snapphanarna då kallade honom korpral. Men efter fredsslutet slog han om och fortsatte nu sina studier för att bli präst. Bravaderna under kriget voro dock ej glömda, vilket Horster nogsamt fick erfara av det missnöje, som mötte honom i en församling där kyrkoherden tillåtit honom predika. Fyra år senare finna vi honom likväl, som den där tagits till nåder av biskopen i Lund. Detta hade skett tack vare att styvfadern förklarat Jöran oskyldig till allt det, som lades honom till last under kriget. Prof. Stjärnberg påpekade att ryktet utsänts av personer, som ”listeligen stå efter andras arf och uppsluka faderlösas gods” o. s. v.
Horster avlade ämbetsed som komminister i Oderljunga–Perstorp den 19 dec. 1684 och prästvigdes för tjänstgöring därsammanstädes. Kort därpå gifte han sig med Hans Eilerssons dotter, (den gamle kyrkoherdens dotter, vilken överlevde sin make och därpå konserverades av efterträdaren pastor Bengt Werming). Mågen kom dock dåligt överens med svärfadern, och han vann ej heller sockenfolkets tillgivenhet och aktning. 1687 uppsade han i kyrkovärdarnas och sexmännens närvaro sin komministerbefattning, enär han ej rönt den uppmärksamhet, han som präst kunde ha rätt att fordra. Herr Hans rapporterade saken till prosten och förklarade, ”att ingen owänskap mellan honom och Horster warit, då awsägelsen skedde, men han (Horster) blef intet buden till corporalns Bærsel (barndop), det slog manden for hoffuedet”. Konsistorium medlade, och herr Jöran fortsatte sin prästtjänst. Genom styvfaderns förmedling fick han året därpå kungligt promotorial till Ö. Torps pastorat. Men kyrkoherdebefattningen erövrades ej så lätt på den tiden. Konsistorium tänkte på änkan efter den avlidne pastorn och understödde hennes krav på att bli konserverad, vilket ju för Horster var omöjligt, då han tidigare ingått i äkta ståndet. Och då vederbörande i domkapitlet påtalade de förut nämnda beskyllningarna, upphävde kungl. m:t förordnandet, ”åliggande herr Jöran Horster att giöra sig bättre rekommenderat, efter han berättas icke länge hafwa tjänt, lewer ock i osämja med sin swärfader, hwaröfwer åtskilliga klagomål skola inkomne wara”.
Över denna sakernas vändning vart styvfadern, prof. Wolff-Stjärnberg mäkta vred och avlät en amper skrivelse till konsistorium, däri det bl. a. heter: ”I hafwen avböjt efterlewnaden af K. M:s bref, wars mening likväl lätteligen var för eder klar, samt intercederat för enkan, som är rik, som hwarken är gammal eller har många barn och som för sin välmåga och goda wilkor lätt fått sig man. Härtill kommer att, såsom det förtäljes, en mycket ung man, vid namn Kock, som ännu är gul om näbbet, eftersträfwar pastoratet och enkans varma famn, ehuru det är ovärdigt, att sådana pojkar föredragas framför äldre och mera förtjänte män”. I samma ton hålles svaret, som ingick på detta brev. Änkan och unge Kock försvaras som hederliga medborgare, de där ej hållit sig till snapphanar och annat elakt sällskap, och att Kock kunde predika så bra och prestera sådana bevis för sin förutvarande vandel, att han ej behövde rädas för en jämförelse med Horster. Biskopen förundras också över att professorn lägger sig i det, som ej angår honom, då domkapitlet ej blandat sig i hans affärer.
Förhållandet mellan Horster och församlingsborna blev ej bättre, genom att deras herde mötte så många motgångar. Från Oderljunga och Perstorp klagades år 1689 över, att komministern förföljde socknemännen med trätor och skällsord, kallade dem tjuvar och skälmar samt aldrig lät kyrkovärdarna få underrättelse om kyrkomedlens förvaltning. Så klagar en bonde över, att ”presten skällt honom för sekreter”. Folket bad nu ivrigt, att de skulle bli sin själasörjare kvitt, ”ty frid bleve ej, så länge han var där”. Men Horster var en gammal krigsvan man. Han menade, att bästa försvaret är ett motanfall, och så anmälde han i sin tur sina församlingsbor. Året 1697 klagade komministern över, att befallningsmannen Hans Stub ”honom på honneuren toucherat, hvilket icke kunde tolereras”. Detta Horster sätt att vårda sin hjord var icke ägnat att lugna de stridiga sinnena, utan det åstadkom ännu mera ovilja emot honom.
Inte så litet av den gamla vidskepelsen bodde ännu kvar ibland allmogen, och då några ovanliga och sorgliga händelser inträffa inom pastoratet är man genast färdig att se detta som en följd av, att man har en olämplig herde och förebedjare i prästen. Länsmannen Tue Phil uppgav i en anmälan mot herr Jöran, att ”flera osedvanliga händelser” hade passerat inom pastoratet: Under senaste åren hade fyra hustrur dött ”i hård bansöhlsäng”. ”Nu när dessa hustrur äre blefne begrafne”, heter det, ”hafwer de buret liket i kyrkan och en hustru gått före det till Altaret och lagt offerpenningar därpå, och hustrun och de, som bore liket gått strax tillbaka af kyrkan och satt liket neder i grafwen. Mens hwad detta påfund betyder, må den bäst veta, som ofret tagit hafwer”.
I någon anmälan påträffar man också anmärkning mot Horsters sätt att sköta sitt ämbete. Så påtalas att åtskilliga gånger hade han försummat att hålla veckopredikan, och på flera av de s. k. apostladagarna och på en söndag hade ingen som helst gudstjänst hållits, ty prästen hade ej infunnit sig i kyrkan. ”En gång”, berättar anmälaren, ”då passionspredikan var ljust, kom en ryttare vid namn Oluf Björkman och ringde och lämppa samman med klåckan. Så när allmogen war insamblat i kyrkan, uppläste denne ryttare några böner af en bok på kyrkogolfwet”. Horster var tydligen ej så noga med att skaffa sig sådan vikarie, som var av biskopen godkänd, och man undrar ej på, att det oroade folket, när man betänker, vilken oerhört stor betydelse, som den tiden tillmättes prästämbetet. Så vitt man kan förstå, föranledde besvären ej någon åtgärd från myndigheternas sida, och så upphörde den hetsiga striden, då Jöran Horster rycktes bort av döden den 28 april 1698.
(forts.).
Tillbaka