Familjenotiser      Lokalt från nordvästra Skåne      Mat och hushåll      Snapshots     
Intet nytt under solen...      Brott och olyckor      Från utlandet      Ospecificerat     

  Höganäs tidning lördag 17 november 1928

Bröllop i Bjäre

Bröllopsseder under 1800-talets mitt.

I vår tid, då samhällslivet i mångt och mycket formar sig på ett enklare sätt än i forna dagar, kan det möjligen vara av ett allmännare intresse att få en inblick i gamla seder och bruk inom Bjärebygden. Här nedan följer en skildring av bl. a. gamla bröllopsseder på 1850–70-talet i bygden.
Någon egentlig förlovning föregick ej vigseln. Ringen fick bruden mottaga först på bröllopsdagen, och denna ring hade förut kanske burits av flera generationer inom släkten. Det var nämligen gammal sed, att äldste sonen i hemmet fick ärva sin mors vigselring, vilken han sålunda förärade sin brud på bröllopsdagen. Denna ring – med gammal tradition – som i regel utgjordes av 24 karats guld, bars ingalunda under hemlivets dagliga sysslor, då den ju i så fall ej kunnat bevaras genom flera släktled, detta så mycket mindre, som den var ganska tunn och ända till en centimeter bred. Den användes därför endast vid högtidliga tillfällen. Enligt gammal gängse sed begåvo sig fästman och fästmö i varandras sällskap till stormarknaden i ortens köping, och under detta viktiga besök förärade fästmannen sin själs tillbedda en vacker schal och psalmbok m. m. – s. k. fästmögåva – varvid förlovningen ansågs eklaterad. Hände det, att ”fäste-tiden” blev mer än vanligt långvarig och lysning till äktenskap ej blev kungjord före midsommar, plägade bygdens ungdom resa s. k. ”majeträd” för de ”försumliga”. Enligt gammal sed måste då brudens far ”inlösa” detta med anordnande av ett präktigt kalas för dem, som rest ”majeträdet”, eller också med ett kontant belopp av 100 kronor. Bröt man i detta mot hävdvunnen tradition, något som stundom inträffade, brakade någon poetiskt inspirerad undom i diktens form tadla ”fästefolket” och dess närmaste anhöriga för deras underlåtenhet att iakttaga gammal sedvänja. Då bröllopet firades i brudens hem, varade det i regel tre à fyra dagar. Sedan flyttade bruden till sitt nya hem, där festligheterna avslutades. Ej sällan företog hon denna flyttning före bröllopet, vilket ju i så fall hölls i brudgummens hem, men då hade förut gratulationskalas hållits i hennes föräldrars hem. Till den högtidliga vigselakten i kyrkan färdades man till fots i en ståtlig procession: först kommo sex förridare, så följde brudparet med ”lajesvenner” och ”bruapigor” – marskalkar och tärnor – därefter kommo spelmännen och till sist hela brudföljet. Längs med vägarna, där bröllopsskaran tågade fram, sköts det flitigt, brudparet till ära. Efter hemkomsten från kyrkan mottog bruden en inramad krans av pappersblommor samt med brudparets initialer urklippta i förgyllt papper och några av bröllopssvennernas namn skrivna därunder.
Senare förekom den seden, att under äreporten hängdes en krans av blommor med brudparets initialer. Vid solnedgången nedfirades denna samt överlämnades till bruden, som vanligen bevarade denna krans som ett dyrbart minne. Under tiden bröllopsmåltiden pågick spelade spelmännen, vilket ju i sin mån bidrog till ett ytterligare förhöjande av feststämningen. Härunder förekom en gammal egendomlig plägsed. Hände det, att flaskor, krus och fat blevo tömda utan att de vid borden uppassande ”lajesvennerna” och bruapigorna” märkte detta, brukade gästerna gömma desamma under borden, medan man i uppsluppen stämning sjöng ”Sullavisan”, och detta kallade man att ”sulla”. Därvid blev det en uppgift för uppvaktningen att söka finna de gömda kärlen samt fylla dem igen. Medveten om denna bröllopssed var man angelägen om, att ingenting fattades till gästernas förplägnad. Medan gästerna ännu sutto till bords, brukade någon av brudparets närmaste släktingar stiga upp och hålla tal, vilket slutade med en uppmaning till bröllopsgästerna att ihågkomma brudparet med en ”bruaskänk” – bröllopsgåva –, vilken alltid på den tiden utgjordes av penningar.
Förplägnaden vid den tidens bröllop var synnerligen riklig, vilket ej är att undra över, då samtliga till bröllopet inbjudna gäster enligt tidens sed skulle medföra s. k. ”förning”, vilken utgjordes t. ex. av 6 à 7 stora brödkakor, en stor kopp, fylld med ända till 2/3 kg. smör, samt därtill risgröt, uppslagen i ett stort tennfat, en sockerkaka av betydande storlek och slutligen ett fat med småkakor. Som ovan nämnts var gästernas förplägnad överflödande rik, både i fråga om mat och dryck, och tillrustningarna för dåtidens bröllop voro därför synnerligen omfattande. Man slaktade alltid själv i hemmen för erhållande av tillräckligt med kött och fläsk till det stora tre à fyra dagars bröllopet. Ej sällan fingo vid dylika tillfällen ett svin, en oxe samt ett par får släppa till livet. Gott hembryggt öl serverades i överflödande mängd, men därför saknades ej heller brännvinet, vilket allt bidrog till att underhålla feststämningen. Att det fanns gott om mat och dryck i bröllopsgården var ej obekant för ortens tiggare, vilka ej heller försummade att infinna sig för att från gårdens trappa få sin andel av all den rara maten. Därav kom det gamla ordspråket ”Den objudne får sitta på trappan” och ”Brått som en tiggare, vilken har sju gillen i samma by”. I medförda påsar stoppades även mången godsak, som de fingo medtaga till sina hem. Vid kvällens inbrott samlades skådelystna från angränsande byar för att ”se bruden”, och då fick man inte gärna underlåta att traktera dessa med brännvin, körsbärsvin samt godrån. Bröllopsfestligheterna avslutades sista dagen därmed, att hela brudföljet skulle hämta ”kockabränne” – bränsle till kocken. – En gammal kärra, vanligen gårdens sämsta, hämtades och förspändes av folket självt, och så bar det i väg till skogen under stoj och glam. Ett träd, vanligen en björk, fälldes, och med rotändan framtill på kärran rullade man i väg hem till bröllopsgården. Hemfärden tog emellertid stundom en rundlig tid, emedan en del av de till skogen medföljande gästerna gingo bakom vagnen och drogo bakåt av alla krafter i trädgrenarna, medan andra drogo framåt. Ifall kärran gick sönder under vägen var man synnerligen tillfredsställd. Äntligen var man hemma vid gården, och vid musikens toner, beledsagade av skratt och skämt, drog man hela trädet med rotändan före in i köket till kocken.
Nästan lika ceremoniöst som bröllopet var brudens flyttning till hennes nya hem. Kom hon från ett förmöget hem, skulle hela släkten, t. o. m. tredje led, vara henne behjälplig vid detta tillfälle. Främst körde de då mindre närstående släktingarna, medförande den ej så värdefulla delen av hennes ”hemgift”, därefter kommo de, som stodo henne närmare, och som fått det hedrande uppdraget att transportera det, hon satte större värde på. Att det vid dylika tillfällen blev en lång rad skjutsar, som långsamt färdades framåt mot det hem, där hennes nya liv skulle börja, det förstår man ju därav, att den tidens vagnar ej ägde någon större laststyrka. Efter dessa släktingar följde brudens föräldrar, vilka medförde den intimaste av hennes ”hemgift”, brudsängen. Den långa raden avslutades med brudparets skjuts, med vilken även bruapigor och lajesvenner åkte.
Under den ibland flera timmar långa färden passerade man en mängd skådelystna, vilka önskade se på ståten, och tillika än en gång hedra brudparet med avlossande av gevärssalvor. – Färdevägen fördröjdes avsevärt på grund av en gammal sed, att åskådarna skulle serveras brännvin och bröd. Lajesvennerna utportionerade brännvinet, medan bruapigorna skuro bastanta stycken av en hel del för detta ändamål medförda brödkakor. Anlända till färdens mål, mottogs brudparet med nya hedersbevisningar, i det den närmast omgivande byggnadens befolkning rest äreportar framöfr ingången till brudparets hem. Även här var vanligen mycket folk samlat för att med hurrarop och skjutande på ett värdigt sätt hälsa det unga paret väkommet till deras nya gemensamma hem. Under musikens toner och förnyade hurrarop bars slutligen bruden in i det hem, varest hon därefter skulle residera som husmor och blivande härskarinna.
Inträffade det någon gång, att en liten världsmedborgare behagade lyckliggöra det unga paret med sin närvaro, innan den erhållit ”officiell” tillåtelse därtill, blev den för tidiga lyckan i någon mån grumlad, då fjärdingsmannen en vacker dag infann sig i deras hem för utkrävande av den s. k. ”rompeskatten”, belöpande sig på en summa av 9 daler.
Gammalt skrock var man ej främmande för på den tiden. Sålunda fick inte solen skina först på den lille nyfödde, ty det medförde anlag för att bli solbränd. Den lilles första dräkt skulle vara av förut begagnat tyg, ty annars skulle barnet en gång bli en slösare o. s. v. På den nyföddes första söndag skulle dopakten försiggå. Då gudmodern tog emot barnet, lade hon en speciedaler under lindan, knäböjde på en pall samt läste ”Fader vår” och ”Välsignelsen”. Efter avslutad bön, vände hon sig till barnets föräldrar med orden: ”I Faderns, Sonens och Den helige Andes namn frågar jag Eder: Vad skall detta barn heta?” Sedan gudmodern mottagit barnet, lämnade hon det ej åt någon annan förrän efter dopet. Efter den heliga aktens slut offrade först gudmodern till prästen och klockaren, varefter hon ställde sig utanför kyrkbänken och lade en näsduk över barnets huvud för att i denna mottaga fadderskänken. Faddrarna skulle liksom gudmodern först offra till präst och klockare och därefter till barnet. Först efter hemkomsten från kyrkan överlämnade gudmodern den dyrbara skatten åt dess mor och far med orden: ”Här lämnar jag ett Guds barn i stället för en hedning”. Någon tid efter barndopet – dock ej gärna senare än en månad – följde ”kyrktagningen” och innan dess borde en mor ej gå utanför sitt hems ägor, ty då kom där ”ont vid” henne eller barnet. Om en mor ignorerade denna gamla tradition och besökte ett annat hem före sin ”kyrktagning” blev följden därav den, att man i det hemmet därefter ofta kom att slå sönder porslin.
Efter hemkomsten från kyrkan lade modern sin psalmbok under barnets huvudkudde för att detta en gång skulle bli en flitig kyrkobesökare.
Decennier ha sedan dess rullat bort med tidens hastigt framilande ström, och glömskans dok har småningom bretts över forna tiders liv och seder ute i bygderna. Strödda drag härifrån, om än allt mer förbleknande, ha dock här och var hittills blivit bevarade i minnets skattkamrar, och det är dessa de gamla minnenas skatter vi såsom intressanta kulturskatter böra i sista stunden söka rädda undan dess eviga försjunkande i glömskans natt, att de må kunna inristas på bygdehistoriens blad till glädje och tjänst åt samtid och eftervärld.
Emil Söderman.


Tillbaka

 

Webmaster
Senast uppdaterad:
1 maj 2006