Familjenotiser      Lokalt från nordvästra Skåne      Mat och hushåll      Snapshots     
Intet nytt under solen...      Brott och olyckor      Från utlandet      Ospecificerat     

  Höganäs tidning lördag 3 november 1928

Perstorpspräster under fyra århundraden.

Från 1500-talets första årtionden är blott ett prästnamn bevarat.


Perstorps kyrka efter ett äldre fotografi.

I.
Vid vilken tidpunkt Perstorp och Oderljunga fått egen prästman är väl strängt taget omöjligt att med bestämdhet säga. De första av dessa bygders herdar verkade här under de dagar, då katolska kyrkan orubbad satt i högsätet i såväl Sverige som Danmark. En enda präst omnämnes från denna tid, sogneprästen Niels Jepson, som verkade med stort nit i Pæterstorp (Perstorp) under 1500-talets allra första år. Att denne man ej är den förste själarnas ryktare i vår ort, kan man dock ha rätt att antaga, då Perstorps lilla kyrka av sakkunniga påstås vara byggd vid tiden omkring 1200-talets ingång, och den katolska kyrkan, som ej led av prästbrist, skulle säkerligen ej försummat att här placera en av sina klosterbröder som folkets ledare och biktfader. Vi veta emellertid ej något om dessa kyrkans tjänare i Perstorp före det sextonde århundradet, ty de katolska prelaterna ha ej lämnat anteckningar om arbetet här efter sig.
Danmark liksom Sverige avkastade under 1520-talet det katolska oket och fick en mera nationellt betonad kyrka. Från och med denna reformation ha de danska biskoparna besökt pastoraten, och sådana biskoparnas visitationsprotokoll från Skåne finnas i Köpenhamns arkiv. I ett av de äldsta av protokollen omtalar biskop Mads Jensen, att hans ombud, Tyge Asmundsen, hållit visitation år 1572 i Oderljunga och Perstorp. Anteckning därom skulle hava gjorts i en kyrkobibel. Dåvarande kyrkoherden i pastoratet hette Sweno Johannis, som prästvigts den 11/10 1566 ”Till pastor i Perstorp”. Denne Sweno Johannis är troligen samme man, som 1584 undertecknat en hyllningsfullmakt med namnet Sweno Jensen. Före honom ha inom Perstorp och Oderljunga verkat Laurentius Olai och Johannes Georgii, vilka båda prästvigdes till pastorer ”vid dessa socknar”.
Efter 1572 hölls ingen biskopsvisitation förrän år 1623. Vid denna tid är Niels Lauritzsenn kyrkoherde härstädes. När han blev pastor, och hur länge han var pastoratets innehavare är ej bekant, men 1619 hade han en hjälppräst (komminister) vid namn Erasmus Erasmi. Med denne levde den gamle prästen ej i bästa sämja utan ovannämnda år omnämnes, hur de båda herdarna genom höga vederbörandes förmedling ingingo förlikning. De hade då en levat i sådan missämja, ”att det var en skam att tala därom”, enl. visitationsanteckningarn. Anledningen till oenigheten säges vara ”gamle pastorns olägenhet att betala ordentligt underhåll” till sin komminister. För övrigt kom ej Niels Lauritzsenn riktigt väl överens varken med sina ämbetsbröder inom kontraktet eller med sina församlingsbor. De förra hade han förargat med, att han, utan att rådgöra sig med dem, bannlyst en person. De senare voro utledsna på kyrkoherdens ”stridslystnad och hans liv i skändliga laster”, varmed troligen menas hans något omåttliga bruk av rusdrycker. Klockaren i församlingen tycks även varit föremål för pastorns ovilja ty han blev avsatt för, som det heter, ”försumlighet med barnundervisningen”. Även retade det socknens folk, att prästen lät Perstorps kyrka förfalla, ”så att predikstolen höll på att störta ner bland åhörarna i kyrkan”. Niels Lauritzsenn blev ganska gammal. Han levde ännu 1630 och tron 1636 då ny biskopsvisitation hölls. Den gamle herden hade tydligen bättrat sig på ålderdomen, ty det heter då i bispens protokoll, att ”nattvardsbarnen voro icke illa underviste”.
Efter denne gamle styvsinte herde är det en lucka i vår vetskap om kyrkoherdarna i pastoratet. År 1643 uppgives det, att där skulle varit en präst vid namn Arvid. Dennes efterträdare var Morthen Jörgenssen Odder, som prästvigdes den 28 december 1645 till pastor i Oderljunga och Perstorp. I honom möter oss en man av verkligt skånsk resning: en lugn, orädd natur. Hela hans liv tycks vara präglat av gudsfruktan och nit för sina församlingsbors frälsning. Snapphanarna, som denna tid härjade vilt i Nordskånes bygder, störde eller hindrade gudstjänsterna i pastoratets kyrkor, ty den gudfruktige mannen var dem en nagel i ögat. Odder höll då gudstjänster ute i skogen vid en sten. Men detta spordes även hos de vilda skogsgångarna, och en natt kommo de till prästgården och togo prästen med sig till hans nya skogskyrka, där han skulle giva dem nattvarden, omtalar Fryxell i sina ”Berättelser ur svenska historien”. Odder märkte emellertid att de endast ville driva gäck med honom och med sakramentet, och han höll en dundrande straffpredikan för dem, så att dess like väl ej förr varit hörd i Skånes skogar. Så väldigt var hans strafftal, att de råa snapphanarna föllo på knä och under tårar bekände sin synd och lovade bättring, varefter de fingo mottaga nattvarden. De ledsagade honom sedan hem, och många av dessa män övergåvo sen sitt ogudaktiga liv och blevo goda sockenbor. Odder anklagades likväl av sina vedersakare för otrohet mot svenska överheten och maskopi med snapphanarna, och detta ledde till hans avsättning från prästämbetet 1677, och i stället sattes han i fängelse på Halmstads slott. Snart kunde han likväl bevisa sin oskuld och frigavs, varefter han blev kyrkoherde i Espö och Klagstorp 1678. Han dog år 1683 vid 61 års ålder.
På begäran av Oderljunga och Perstorps församlingar utsågs av domkapitlet en student vid namn Claes Jakobsson Brun att uppla predikoarbetet i pastoratets båda kyrkor under den tid, som Odder var suspenderad. Då ju, som ovan omtalts, Odder blev avsatt, och det dröjde innan ny innehavare av tjänsten blivit utsedd, kommo församlingarna att dragas med denne student längre än de önskade. Hösten 1680 skrevo några personer från pastoratet, ”att de väl en tid måste hjälpa sig med honom” i trots av hans dåliga predikning, ”for hand predicker intet andet snart att sigia end lignelser oc gammeldags effventyringer”, och hade han ”wisat stor begärlighet till brändewin och dryckenskab”, så att han ofta ej kunnat förrätta gudstjänsten på anständigt sätt. De bådo nu att få ”den predikant, som de kunde hafue til sin salligheds forbedring och söga kircken med lust och frygd att höre ordet”. Visserligen funnos de, som önskade behålla herr Claes, dels för sin släktskap med hans hustru, dels för att ”få hafua sin egen vilja med honom”. Brun förflyttades efter detta och blev senare präst i Kjells Nöbbelöv och Felestad.
(forts.).


Tillbaka

 

Webmaster
Senast uppdaterad:
30 april 2006