Höganäs tidning lördag 28 juli 1928Edsalamördarna inför rätta i går.
Den ruskiga ogärningen var väl förberedd av makarna Nilsson.Hustru Nilsson tar tillbaka och nekar hårdnackat till varje delaktighet i mordet på sonen. STRÄNGNÄS, fredag. (TT.) Rannsakningen om den ohyggliga illgärningen i Edsala har kl. 11 på fredagsförmiddagen under stort tillopp av åhörare tagit sin början i tingshuset i Strängnäs inför Åkers och Selebo tingslags häradsrätt. Rättens ordförande är t. f. domhavanden notarien Å. Von Zweigbergk. Åklagare är landsfogde B. Widebeck och till rättegångsbiträden har förordnats för mannen Nilsson t. f. länsbokhållaren Söderström, Nyköping, samt för hustrun Nilsson advokat Dickson, Strängnäs. Sedan de häktade införts vidtog först förhör med mannen Karl Johan Nilsson om hans levnadsomständigheter, varav bl. a. framgick att han upprepade gånger varit misstänkt eller straffad för mordbrand, bedrägeri, förfalskning, otukt med minderårig m. m. Härefter riktade domaren till Nilsson följande fråga: – Ni erkänner alltså, att ni med berått mod dödat Gotthard? Nilsson svarade tydligt: Ja, men tillade några svävande ord, som ej kunde närmare uppfattas. På domarens fråga förklarade vidare Nilsson, att tanken på dådet hade runnit upp hos honom först omedelbart innan det begicks. Han bestred bestämt, att han tidigare haft några tankar åt detta håll. Nilsson sade sig att börja med ha tyckt mycket bra om Gotthard. Han hyste ingen som helst motvilja mot honom. Gotthard var då arbetsam och snäll så att Nilsson icke hade någon som helst anledning att bli förgymmad på honom. Först år 1926 hade situationen förändrats, i det att Gotthard då i samband med att han blev sjuk undergick en sinnesförändring och började bli elak. Nilsson förnekade emellertid upprepade gånger att han då ännu ej hyst några onda anslag mot Gotthard. Han hade varit rädd om pojken och på intet sätt behandlat honom hårt. Rätten övergick därpå till utredning om den sjukdom med utslag m. m., varmed Gotthard varit behäftad. Denna del av förhandlingarna försiggick inför lykta dörrar, varför åhörarna fingo avträda. Då de offentliga förhandlingarna vid rannsakningen återupptogos, behandlades förgiftningsförsöken vid jultiden 1926. Nilsson berättade härom att enär Gotthards hälsotillstånd då ytterligare försämrats, han kommit på den tanken att ge honom pulver, som voro avsedda för djur. Dessa pulver hade han haft med sig från ett par gårdar, där han haft anställning. Fyra pulver hade givits Gotthard under veckan efter jul. De voro tillblandade av hustrun i ett spetsglas brännvin med en teked denaturerad sprit. Pulvren hade förvarats i en vaselinask. De innehöllo enligt analys vid apoteket i Mariefred 5.7 proc. arsenik. Varför hustrun tagit denaturerad sprit med i blandningen kunde Nilsson icke förklara. Efter påminnelse av landsfogden om att Nilsson vid polisförhöret sagt att hustrun gjort detta i avsikt att man skulle tro att Gotthard dött av spritförgiftning, medgav Nilsson så småningom, att han fått den uppfattningen, att detta varit hennes syfte. De tre första gångerna hade giftet icke gjort någon verkan, men efter den fjärde på söndagsmorgonen efter ju hade Gotthard fått svåra kräkningar. Nilsson hade då sagt till hustrun att hon icke fick hålla på längre med pulveringivningen. ”Du har givit honom för mycket”, hade han sagt, och fått till svar: ”Det tror jag icke”. Han hade då talat om, att pulvret kunde vara giftigt, men ordalagen mindes han icke bestämt. Hustrun tyckte, att det gjorde detsamma om sonen levde eller dog. Det hade varit hustruns avsikt att ge pojken ytterligare ett pulver, men Nilsson hade avstyrkt detta. Man borde icke använda det mer än ett par gånger i taget. Det framkom emellertid också beträffande det icke använda pulvret, att detta fått stå någon dag för att lösas upp i vätskan. Nilsson förnekade, att det varit hans avsikt att taga livet av pojken med pulvret. Hustrun hade emellertid sagt, att det gjorde detsamma om han levde eller dog. Hon hade varit orolig, att Gotthard själv skulle taga sig av daga, i vilket fall man icke finge ut livrförsäkringen. Gotthard hade under hösten blivit allt värre både mot mannen och hustrun och förhållandet hade också varit dåliga makarna emellan. Hustrun hade tagit hand om alla pengar, både Nilsson, även hans extraförtjänst, och Gotthards. Den senare kunde få någon slant någon gång men aldrig mannen Nilsson. På fråga, om hon varit slösaktig med pengarna kunde Nilsson endast säga att ”dom gick åt”. Härefter övergick man till omständigheterna vid mordet. Nilsson fick nu ett gråtanfall och talade om att han på grund av de ständiga och allt värre uppträdena med Gotthard fått den tanken att röja honom ur vägen. På fredagsmorgonen före mordet hade han tagit bössan, som tillhörde ägaren av Edsdala gård, varefter han gömt den i foderladan. Patronerna hade han lagt i havrelåren. Vid ett par tillfällen hade Gotthard, sade Nilsson, under februari månad 1927 kommit emot Nilsson i stallet med höjd yxa och hotat honom. På torsdagskvällen hade det kommit till ett svårt uppträde vid matbordet. Gotthard hade icke velat äta den framsatta maten utan kastat kniv och gaffel ifrån sig. Nilsson hade då velat aga honom, men hustrun hade gått emellan. Sedan Nilsson tagit bössan, hade han icke vågat ha den framme av rädsla att Gotthard, om han finge se den, skulle använda den mot honom själv. Först på lördagsmiddagen hade han tagit fram bössan för att se hur den skulle användas. Både under fredagen och lördagen hade Nilsson varit rov för stridiga känslor och tankar. Det ena ögonblicket var han besluten att döda Gotthard, i ett annat bestämde han sig för att icke göra honom något ont. På lördagsnatten hade han icke kunnat somna utan legat och grubblat fram och tillbaka. Lika obestämd var han ännu, när han kl. 2,15 på söndagsmorgonen gick upp. Kl. 2,30 kom han ned till ladugården och fodrade djuren. Detta tog en halvtimme eller tre kvart. Vid 5-tiden på morgonen hade han sett Gotthard komma mot stallet. Han hade då beslutat sig för att skjuta Gotthard, om denne började bråka. Så hade också varit fallet, varför Nilsson ryckt åt sig bössan och avlossat det dödande skottet mot Gotthard, som föll över stalltröskeln utan att ge ett ljud ifrån sig. Nilsson uppgav nu, att han helst skulle velat ha det hela ogjort. Nilsson bestred, att han någonsin direkt talat med hustrun om sina planer men väl nämnt om saken, så att hon borde förstått hans mening. Härvid hade även livförsäkringen varit på tal. Hustrun för sin del hade förordat pulvermedicineringen. Senare på söndagsmorgonen hade han sagt till hustrun, att Gotthard skjutit sig och först efter begravningen hade han talat om för hustrun, att han skjutit Gotthard. Nilsson kunde icke själv avgöra, huruvida det var skräcken för Gotthard eller livförsäkringssumman, som förlett honom till mordet. I samband härmed inleddes förhöret på förhållandet mellan makarna efter mordet. Detta hade märkbart förbättrats. Makarna hade icke hyst någon fruktan för upptäckt, men ofta besvärats av onda drömmar. Rätten tog härefter paus för att sedan börja förhöret med hustru Nilsson. Hustru Nilsson bestrider åter all delaktighet. Sedan hustru Nilsson hörts om sina levnadsomständigheter, tillfrågades hon, om hon erkände, att hon varit med om mordet. Hon förnekade emellertid varje delaktighet och likaså bestred hon, att hon varit med om något föregående försök att taga gossen av daga. Gotthard, sade hon, hade varit snäll och därför också omtyckt både av henne och andra. Däremot hade Gotthard icke kommit bra överens med mannen Nilsson. Vid ett tillfälle våren 1926 hade det uppstått ordväxling mellan Gotthard och mannen. Härvid hade Nilsson riktat ett slag mot Gotthard, men hustru Nilsson hade gått emellan och mottagit det. Senare någon dag före mordet hade makarna kommit i ordväxling angående Gotthards uppfostran, varvid hustru Nilsson erhöll ett nytt slag i ansiktet. Härpå följde förhör med hustru Nilsson inför lykta dörrar angående Gotthards sjukdom, som varit av syfilitisk natur. Då det offentliga förhöret återupptogs rörde det sig om förgiftningsförsöket julene 1926. Pulvren hade hon fått av mannen Nilsson, och hon hade trott att de föreskrivits av läkare. Hustru Nilsson hade själv använt av dem och sagt till Gotthard, att han måste taga in dem. Utom de fyra gångerna i julveckan hade hon givit Gotthard pulver även vid ett annat tillfälle, då han haft näsblod. Nilsson hade uppmanat henne att giva honom en hel tesked, men hon hade givit honom endast en halv. Allt hade skett i bästa omtanke om gossen. Hustru Nilsson var fullkomligt omedgörlig ifråga om några som helst medgivanden, och hon återtog nu även sin uppgift vid polisförhöret, att hon misstänkt, att det varit arsenik i pulvren. Domaren ansatte hustru Nilsson ytterligare angående uppgifterna, hon förut lämnat men nu återtagit, och frågade, om hon verkligen icke hade något att tillägga. Men hustru Nilssons enda svar var en blick i golvet. Morddagens morgon hade hon ej vaknat, förrän kl. 1/2 5, då mannen redan gått ut. Hon hade väckt Gotthard, som efter en stund klätt sig och sedan kommit fram till hennes säng och stått där en stund utan att säga något. Detta hade hon funnit egendomligt, men nu hade hon kommit till den uppfattningen, att Gotthard tänkt säga henne, att han skulle döda Nilsson och sig själv. Härom hade hon skrivit ett salvelsefullt brev till mannen, när denne häktades. När Nilsson osedvanligt sent, ej förrän vid 7-tiden, kom in, hade han sagt, att Gotthard skjutit sig. Då hade hustru Nilsson utropat: ”Då måste jag se honom”. Detta hade Nilsson ej velat gå med på, men hustru Nilsson hade förklarat, att hon annars skulle dö, varpå Nilsson gick med på saken. Hustru Nilsson bestred bestämt, att mannen sagt, att han skjutit Gotthard. På fråga hur detta kunde hänga hop med, vad mannen berättat, framkom hustru Nilsson med den beskyllningen mot mannen, att han ville pådikta henne meddelaktighet i brottet av svartsjuka, enär han av hennes brev kommit till den uppfattningen, att hon skulle gifta om sig, bara han vore ur vägen. Förhören kom så inpå Gotthards livförsäkringar. De voro två på vardera 2,000 kr. Det hade varit mannen, som varit ivrigast att få teckna dem. Hon bestred att hon någon enda gång talat med Nilsson om, att det kunde vara bra att få ut livförsäkingarna. På detta sätt släpade sig förhöret fram under 4 timmar. Uppgifter lämnades och återtogos om snart sagt varje detalj. Hustru Nilsson mumlade hela tiden fram, vad hon sade. Talrika försk gjordes att få henne att helt lätta sitt hjärta, men hon visade sig fullkomligt okänslig. Rätten tog henne då inför lykta dörrar i händelse hon då skulle bliva mera meddelsam. Fjärdingsmannen hade misstänkt mord, men låtit därvid bero. Efter detta dock resultatlösa avsnitt i rannsakningen hördes makarna Nilsson samtidigt. Detta ledde dock endast till sammanstötningar dem emellan om de uppgifter, de var för sig lämnat. Därpå vidtog vittnesförhör. Ägaren till Edsala, godsägare Eliasson, hans hustru och jordbruksarbetaren Rönnström vitsordade det spända förhållandet mellan makarna Nilsson, och man hade fått det intrycket, att hustru Nilsson var den agressiva parten. Av gossen Gotthard hade de fått ett ganska gott intryck, men på senaste tiden hade han förefallit vrång och tvär. Fjärdingsman K. A. Gustafsson meddelade, att efter händelsen på morddagen hade strax efter honom anlänt d:r Hambert från Mariefred. Vittnet lämnade nu den uppseendeväckande upplysningen, att läkaren vid sitt besök på Edsala gård förklarat, att det hela såg ut som mord. Vittnet hade då fått sina misstankar, och frågat Nilsson om, hur det förhöll sig, men då denne sade sig icke ha något som helst att göra med gossens död och då vidare Eliasson sade, att de icke kunde tro, att Nilsson gjort någon illa och då det icke fanns något vittne, så tyckte sig fjärdingsmannen icke ha något att göra åt saken. Ej heller hade han brytt sig om att uttala sina misstankar för landsfiskalen. Domaren tyckte det var bra märkvärdigt med denna underlåtenhet, något som vittnet icke kunde bestrida. Efter ytterligare några vittnesförhör angående livförsäkringarna riktade domaren till hustru Nilsson frågan: – Har Ni intet att tillägga? Är Ni alldeles utan del i brottet? – Ja det är jag. Landsfogden yrkade därpå ansvar på båda makarna Nilsson enl. 14 kap. 8 par. strafflagen samt därjämte enligt 14 kap. 1 par. på mannen ev. även på hustrun. Åkl. anhöll om uppskov för vidare bevisning mot hustru Nilsson. Rätten uppsköt målet på 14 dagar. Förhandlingarna avslutades först kl. 12,45 natten till lördagen. Rannsakningen hade då pågått sedan kl. 11 f. m. med endast 1 timmes avbrott på eftermiddagen. Tillbaka |