Höganäs tidning torsdag 26 juli 1928Det samvetslösa tattareparet.
Bror Martin Karlsson-Gustafssons fräcka bravader.Tattaren Bror Martin Karlsson-Gustafsson, som f. n. med sin ”fästmö” sitter på Kristianstads straffängelse i avbidan på rannsakning för rån och bedrägeri har även gjort våra orten den äran. Strax efter det Karlsson-Gustafsson i januari i år slapp ur från fängelset, styrde han kosan till södra Halland, där han bl. a. gjorde en påhälsning hos den icke alldeles obekanta Jenny Vilhelmina Jönsson i Hasslöv, närmare bekant under namnet ”Danskan”. Hon är nämligen dansken Mattssons illegitima gemål, en förbindelse, som vållat Hasslövsborna en massa bekymmer och kostnader för alla de telningar dansken och ”danskan” satt i världen. I slutet av februari kom tattaren Karlsson-Gustafsson upp till ”danskans” stuga. Det var under tiden som ”maken” satt på arbetsinrättning. Tattaren hade väl reda på, att ”danskan” drev ”hotellrörelse” under Mattssons bortavaro, men när tattaren sent en kväll kom till ”härbärget”, så fanns det icke rum för honom. Jenny Vilhelmina Jönsson hade nämligen förut herrfrämmande för natten. Som en förekommande värdshusvärdinna ordnade ”danskan” dock nattlogi för tattaren. Strax intill bodde nämligen en gammal gubbe med sin dotter, till vilken tattaren hänvisades för att söka nattlogi. Men innan han gav sig på väg, gav ”danskan” honom några goda råd. Hon upplyste nämligen om att dottern tjänade hos klockaren i Hjärnarp och att hon på morgonkvisten gav sig hemifrån, då den gamle mannen blev ensam. Tattaren höll sig undan till sent på kvällen, då han gick till det anvisade stället och fick nattlogi. När dagen bräckte och dottern begivit sig hemifrån, stegade tattaren in till den gamle mannen och inledde med honom ett ganska intimt samspråk, som slutade med att tattaren blev 135 kr. rikare och gubben 135 kr. fattigare. Tattaren berättade att de båda egentligen voro ”släkt”, ty gästen, som han givit logi, var ingen minde än klockarens i Hjärnarp son. Han hade varit ute och bilat och det hade gått som för så många andra bilister, han hade kört sönder. Missödet hade av en underlig slump skett just i den trakt, där klockarens jungfru hade sitt hem och därför hade ”klockaresonen” blivit i tillfälle att njuta gästvänskapen under gubbens tak. Men det var ett aber. ”Klockaresonen” hade icke ett öre till att bekosta bilens reparation. Kunde möjligen icke farbror låna honom litet pengar? Gubben var som nämnts gammal, och han var godtrogen också, och därför plockade han fram en sedelbunt, resultatet av många års sparande under träget slit och släp, men när ”klockarens son i Hjärnarp” nu råkat illa ut, så var gubben icke den, som ville dra sig för att hjälpa honom, i all synnerhet som ”klockaresonen” lovade att komma tillbaka med pengarna nästa dag. Gubben och ”klockaresonen” räkna upp pengarna tillsammans, och sedelbunten befanns innehålla 135 kr. Det var ingenting att dela på, tyckte ”klockaresonen”, som övertalade gubben att lämna hela sparslanten. Gubben var emellertid mycket angelägen att säkert få pengarna tillbaka, ty, anförtrodde han främlingen, jag har sparati hop pengarna, utan att barnen ha reda på dem. Det skall vara en överraskning för dem, när jag blir död, och pengarna skall de ha för att ge mig en hederlig begravning. Det var ingen risk för att icke pengarna skulle vara åter nästa dag, den välvillige gamlingen kunde lita på att pengarna en gång vid hans död verkligen skulle bli den angenäma överraskningen för barnen, som deras gamle far hade ämnat. Och så begav sig klockaresonen-tattaren iväg. Han gick närmaste väg till ”danskan” och den lyckade kuppen följdes där av en improviserad fest, till vilken ”danskan” skaffade brännvin, som tattaren betalade med 25 kr. Landsfiskal Börjesson har gjort en visit hos ”danskan” för att söka utreda hennes delaktighet i tattarens kupp. Det var emellertid lättare sagt än gjort. Hon nekade frankt till att någonsin ha sett tattaren, men då hon fick veta, att tattaren erkänt bedrägeriet, så erkände ”danskan” att hon var bekant med tattaren. Att hon haft någon delaktighet i kuppen eller att hon givit tattaren anvisningar om ”de lokale forhold”, det ville hon under inga villkor gå med på. I stället satte hon sig till att stortjuta och illhojta, så att varje tanke på ett ordnat förhör var utesluten. När fjärdingsmannen och jag hade hört ”danskan”! vråla en halv timmes tid, berättar landsfiskalen, så voro vi nödgade att rymma fältet. Tillbaka |