av Gunnel Hallqvist och Carin Olofsson
De flesta som besökt Höganäs har nog sett den stora Eric Ruuth-statyn, med inskriptionen ”Grundläggare af Skånska Stenkolswerket”. Greve Ruuth var dock inte den som gjorde slitgörat med att bygga upp stenkolsverket. Det överlät han till den engelske gruvingenjören Thomas Stawford. Över honom har det däremot inte rests varken statyer eller minnesmärken. Det enda han har fått är en liten obetydlig gatstump, inte ens 200 meter lång, uppkallad efter sig.
Det är nu över 225 år sedan Thomas Stawford avslutade sin utbildning. Han hade gått den långa vägen, som man gjorde på den tiden i England i motsats till andra europeiska länder, för att bli gruvingenjör.
På 1780-talet, när Stawford var i tjugoårsåldern, arbetade han under några år i ett järngjuteri söder om Newcastle, där han bl.a. byggde en ångmaskin. Detta ingick troligtvis i hans utbildning till gruvingenjör, som skedde i stenkolsverken vid Newcastle i England. Hans huvudsakliga verksamhetsområde kom att bli inom stenkolsindustrin.
På den tiden fick de eftertraktade engelska gruvingenjörerna inte lämna landet. Den lagen fanns ända fram till 1825. Det var straffbart att ta anställning i ett annat land som ingenjör. Detta för att Englands industriella försprång inte skulle minska, men en hel del undantag gjordes ifrån lagen. Att Stawfords första resa till Göteborg var utan utresepass, det vet vi.
Med en utbildning inom maskiner, byggnader, transporter, glas och framför allt inom kolbrytning, var han en eftertraktad man. Vad som gjorde att Stawford valde att lämna Durham har vi inte lyckats att ta reda på, men både äventyr, ekonomi och ära var nog bland de första kriterierna.
På uppdrag av bland annat grosshandlare Carl Bagge skrev Mr. Wm Bow ett kontrakt med Stawford att i Göteborg bygga en glashytta och att lära ut konsten att elda med kol istället för ved, i för Sverige helt nya ugnar.
”Från oktober månad 1795 till den 17 november 1796 var jag delvis sysselsatt i Göteborg där byggde jag ett bryggeri för en Herr Graffman och på Långö nära Marstrand ett oljekokeri för Herr L. Tarras 12 grytor, även så flera engelska köksspisar och införde kontinuerliga ugnar, som var okända här med undantag av 2 månader över i England.”
Kontakten med Durham hölls och efter ett år i Göteborg for han åter hem och ställde om för att kunna hämta sin familj. Då hade han bevisat sin kunnighet och redan fått mycket uppmärksamhet i Göteborg. Där fick han vänner och ett kontaktnät i stadens handelsskikt som han hade nytta av resten av sitt liv.
Han blev uppskattad för sitt arbete och 1800 fick han högsta priset i en tävling, anordnad av Vitterhetssamhället i Göteborg, för ett grundat förslag till trankokeriers inrättande så att största möjliga besparing av bränsle kunde vinnas. Avhandlingen som Thomas vann en guldmedalj med hade titeln: ”Practical Observations on Building Oil for Train Oil”.
Utdrag ur Stawfords originaldagbok.
Den första resan till Sverige och Göteborg gick från Helsingör via Helsingborg och vidare uppåt i landet. Redan på den resan noterade Stawford att det fanns ”stenkolsformation över hela grannskapet”. Detta när han tog en promenad i Helsingborg, i väntan på utvilade hästar för sin fortsatta resa norrut. Han undrade då ”om man aldrig sökt efter kol här”? Även på vägen till Ängelholm konstaterade han att ”här finnas även titt och tätt märken efter stenkolsformation, vilket tyder på ett oavbrutet kolfält hela vägen”.
Nu behövdes det kol till alla industrier i Göteborg, och gärna inhemskt. Efter att Eric Ruuths ägodelar blev belagda med kvarstad för att täcka statens krav, och hans tillstånd skulle säljas, blev Carl Bagge intresserad av stenkolet i Höganäs. Därför inledde han en affärsförbindelse med Ruuth där Stawford skulle vara den ansvarige disponenten för gruvan i Höganäs. Den 6 juni 1797 skrevs ett kontrakt mellan Stawford, Bagge och Ruuth, där Stawford årligen fick 800 riksdalergäld, fritt kol och logi.
Nu började Stawfords långa karriär i Stenkolsverket som den ansvarige disponenten över all verksamhet i Höganäs. Han fick verkligen börja från grunden. Det fanns ingenting, inga bra verktyg, kolvagnar, bostäder och inga kompetenta arbetare. Allt saknades.
Från Helsingborg kunde han skaffa fram bra hackor, släggor och andra verktyg i en smedja. Ofta fick han stanna i smedjan för att handgripligen visa hur han ville ha verktygen. Vagnar, tunnor, baljor och pumpar skulle tillverkas. Arbetet fortgick med hjälp av gruvarbetare från Boserup. De jobbade bra och gjorde en del borrningar och satte upp hissen vid A-gruvan. Därefter började man att sälja kol till Göteborg, Landskrona och till Greve Ruuth.
I maj 1797 kom kolgruveägarna och besökte Höganäs. De var mycket nöjda med utvecklingen och berömde Stawford.
Ett fartyg ”Kolgruvan” sjösattes i Höganäs och den lastades med 33 tunnor kol till Major Malmsten i Landskrona och på återresan lastades den med plank och timmer. Så även från Göteborg.
Hästar införskaffas och foder till dem. Stawford och en tjänsteflicka stackade höet eftersom ingen av gruvarbetarna hade gjort det tidigare. Överallt syntes han kunna arbetet och drog sig inte för att göra riskabla insatser i gruvan där ingen annan vågade eller kunde.
1797 beslöt man att bygga de första arbetarbostäderna. Dessa kom att kallas Sjölängorna.
1798 anlade han en hästbana på träräls från gruvan till hamnen, vilket var den första banan ovan jord i landet. Rälen gjordes av bokträ.
1799 sattes en ångmaskin in för länspumpning av gruvan, vilket var den första framgångsrika användningen av en ångmaskin i Sverige.
Åren gick med otroligt mycket arbete för Stawford. Han ritade hus och smedjor och får till det med vägen ut mot Allerum. Vattnet i gruvan ska upp och ångmaskiner ska fungera. Allt vilade på hans axlar. Ett av de största problemen är att ingen ville arbeta i gruvan. Både Bagge och Ruuth försökte att få folk, men det misslyckas. Bagge fick några barnhemsbarn från Göteborg; små och uselt klädda barn som skulle börja att hjälpa till. Även några gruvarbetare från Småland anlände.
Bild av stenkolsgruvan Gustaf IV Adolph från aktiebrevet 1805. Här syns också hästbanan.
Thomas Stawford var angelägen om de anställdas välfärd. År 1800 anställdes bolagsläkaren Johan Göthar Kinberg med en lön av 200 riksdaler riksgälds. En kvällsskola inrättades också för arbetarnas barn, och pojkarna som arbetade i gruvan. Den förste läraren var korpral Alexander Hult. Dessutom inrättades en sjuk- och begravningskassa samt andra välfärdsinrättningar.
Den 25 juni 1800 kom kung Gustav IV Adolf och några adelsmän till Höganäs. Efter de hade ätit kom de ner till gruvan. Där blev Stawford presenterad för kungen, vilken berömde honom för ett gott omdöme och stor ihärdighet, ty annars hade han inte kunnat utföra så mycket jobb på så kort tid. Han hoppades att Stawford skulle stanna i Sverige och om han någon gång behövde hjälp skulle kungen, om han kunde, gärna hjälpa till.
Efter att beskådat verksamheten dracks det te, där kungen bad Stawford att utbringa några skålar på engelska. När kungen skulle stiga upp i sin vagn gick han bort till Stawford och önskade farväl och önskade honom framgång i sina förehavanden.
1802 anläggs en liten hamn. Med hjälp av soldater byggdes en kanal från Ryd till hamnen, för transport av uppumpat vatten från schakten och från de omfattande dräneringarna på Höganäs Övre. Under en kort tid försökte man att transportera kol till hamnen på pråmar men efter stora problem ersattes pråmarna med vagnar. Pråmarna kunde tömma kolen rakt ner i fartygen. Kanalen invigdes 1803, och var 4,75 meter bred och 1370 meter lång. Den användes ända till 1910. 1921 fylldes den igen från Brorsbacke till hamnen. 1936 fylldes den igen helt med rivningsmaterial från den gamla kyrkan.
1802 anlade Stawford en vagnväg (järnväg), som var den första i Sverige. Den drogs från Tjörrödsgruvorna till Schakt Brorsbacke, som var under anläggande och behövde mycket kol. Rälen, som var av järn, lades direkt på en äldre väg utan syllar.
Ett buteljglasbruk anlades 1805.
Stawford reste till England vid ett par tillfälle, sista gången på gruvans bekostnad.Den 5 mars 1815 skedde ett mord i gruvan, då pionjär korpral Johannes Winkler mördades och kastades ner i ett schakt. Här fick Stawford agera brottsutredare och han gick grundligt tillväga. Mer om detta finns att läsa här: Mordet på Korpral Johannes Winkler 1815
1825 etablerades ett bruk för eldfast tegel.
Trähuset ”Byggningen” uppfördes 1800-1801 av Thomas Stawford. Här bodde han, Margaret och John. Det låg vid Kullagatan/Industrigatan, Tjörröd och revs 1957.
Familjeförhållanden
Thomas Stawford föddes i grevskapet Durham, nära Newcastle i England, den 15 december 1766.
Den 11 september 1785 gifte han sig med Margareth Young, född i staden Durham den 17 september 1758. Hon dog av trånsjuka (lungsot/TBC) i Höganäs den 9 maj 1819. Den 23 juli 1797 kom hon och sonen med båt från Newcastle till Fredrikshavn i Danmark. Därifrån reste de till Gilleleje på norra Sjælland, ”mittemot” Höganäs, där Thomas hämtade dem och tog dem med till Höganäs.
Deras ende son, John Stawford, föddes den 19 november 1789, troligtvis i Durham. Han dog ogift i Höganäs den 9 december 1820, även han av trånsjuka.
John Stawford var åtta år när han och modern flyttade till Höganäs. Han blev inackorderad som elev hos rektor Stoll i Helsingborg när han fyllt elva. När han var 15 år skrevs han in i Lunds Akademi och fick av Bolaget ett årligt stipendium till han fyllde 18 år, mot att han år 1805 fortbildade sig i Newcastles gruvor. Stawford önskade nämligen att sonen skulle bli hans högra hand och så småningom efterträda honom. Som son till direktören intog John en särställning bland tjänstemännen.
Efter utbildningen åkte han till Utö för att sätta upp och trimma den uppfodringsångmaskin som tillverkats vid stenkolsverket för Utö järngruva. År 1809 biträdde han med skötsel av ångmaskinerna, verkställde utstakningar av borrhål, gruvschakt och gruvorter och utövade tillsyn vid vagnvägsanläggningar, borrningar och olika gruvarbeten. Dessa arbeten fortsatte han med även när han 1810 av bolagsstämman antagits som inspektör.
Han var bra på att rita kartor. Det finns bevarat olika plankartor, bl.a. en stor karta över hela stenkolsgruvan från 1813, som visar Höganäs med omnejd.
Senare övertog han även ansvar för ångmaskinerna. Därefter blev han biträdande direktör. Även John förde dagbok under flera år. Han var noggrann och detaljerad med sina anteckningar men han skrev endast om arbetet, i motsats till sin far som kunde skriva en hel del personliga åsikter. Det verkar som John endast tog lite ledigt på söndagarna.
Han skrev som sagt sällan något personligt, men när hans mor dog skrev han: ”Idag kl.12 dog min Mor efter att i nära 2 år hava varit sjuk i en tärande sjukdom och de sista 11 veckorna bunden vid sängen.” På begravningsdagen skrev han ”I dag kl. 12 begrovs min Mor.”
Johns sista anteckning är den 19 oktober 1820 ”Allt som vanligt. 4 man från kolbrytningen äro nere i Hjelpen i och för plankinsättning.” Han avled sex veckor senare.
Den 7 december 1820 skrev hans far i sin dagbok: ”Ingenting nytt med undantag av att John åter har blivit sjuk och är nu så svag, att han inte alls kan hjälpa sig själv.” Sedan skrev Thomas inget förrän den 16 december, då antecknade han följande:
”Det har icke hänt något särskilt vid Gruvan under den gångna tiden, men för mig personligen en hel del. John, som började tillfriskna från sin sista sjukdom, insjuknade åter, som sagt, den 7:e och dog den 9:e kl. 9. 15 på morgonen utan kamp. Han begrovs i går enligt egen önskan vid sidan av sin Mor. Greve G.E. Ruuth och hans båda söner följde honom till hans sista vilorum.”
1804 kunde familjen Stawford flytta in i det fina huset vid Ryd, Storgatan 5. Sedan blev det prästgård 1854. Därefter var det pastorsexpedition och till sist, innan det revs 1968, var det ABF som huserade där.
Brorsonen Robert Stawford föddes i St Giles Durham den 30 januari 1795. Han dog av vattusot i Höganäs den 9 augusti 1822. Roberts far var Thomas Stawfords bror Cuthbert, som var värdshusvärd. Modern hette Elizabeth Clennell. Innan Robert kom till Sverige arbetade han ”in the banking office Mr Thomas Dunn” i Durham.
Robert gifte sig med Jane Meggeson den 19 juli 1812 i Jarrow, Durham. Hon föddes i Durham den 26 juni 1794 eller 1795. Enligt uppgift hette hennes föräldrar Thomas Meggesen och Sally Junner, men det har vi ännu inte lyckats få bekräftat. Vi tror att modern hette Sarah Turner och att namnet kan ha blivit ”förvanskat” i Sverige. Troligtvis var hennes far skomakare.
Drygt ett år efter Roberts död, den 18 oktober 1823, gifte Stawford om sig med hans änka Jane. Med tanke på åldersskillnaden, och att varken Thomas eller Jane hade några släktingar i Sverige, så får det nog anses vara ett konvenansäktenskap.
Thomas Stawford avled efter en tids magbesvär i Höganäs den 20 februari 1831, men redan så tidigt som 1814 nämner han i sin dagbok att han besvärades av ”katarr och reumatisk feber”. Betänk allt hårt arbete och många år i gruvor samt alla resor.
Vi vet inget mer om begravningen än att kistan omgavs av en ofantlig massa levande ljus. Han fick vila bredvid sin första hustru på Väsby kyrkogård innerst i vinkeln (nu överbyggd) mellan gamla kyrkan och norra korsbyggnaden. Där ligger även sonen, och troligtvis brorsonen.
Den 27 augusti 1833 gifte Jane sig med prästen på Ven, Nils Peter Müller. Han föddes i Malmö S:t Petri den 18 november 1792 och dog i Hörröd den 16 december 1854. Hans föräldrar var stadsbetjänten och krögaren Hans Möller och Maja Lisa Nilsdotter. Jane avled i Lund den 31 oktober 1861.
Vi avslutar med att säga att vi tycker att det är hög tid att byta ut Eric Ruuth-statyn mot en staty av Thomas Stawford istället.
Tillbaka
© Carin Olofsson