De ryska krigsfångarna av Gunnel Hallqvist och Carin Olofsson I augusti 1808 hämtade Thomas Stawford 24 ryska krigsfångar i Malmö. Det fungerade inte så bra så de skickades tillbaka till Malmö redan i april 1809. Ryssarna bråkade mycket sinsemellan och de kom med ständiga krav. De verkar ha betraktats som vilka arbetssökande som helst. Den 4 april 1810 ankom en fänrik till Höganäs med 48 ryska desertörer. (Tidigare var det ju frågan om krigsfångar.) De togs emot av John Stawford och placerades som kolbrytare i schakt XVI, medan de gamla arbetarna flyttades till schakt XIV. Ryssarna var faktiskt stillsamma och duktiga även om deras hygieniska nivå lämnade ett och annat att önska. Vid något tillfälle var samtliga mer eller mindre berusade och en annan gång råkade de i gräl med de svenska gruvarbetarna. Vid slutet av 1812 var 28 man kvar, av vilka 14 var inskrivna som pionjärer. Efter en genomgång av kyrkböcker och diverse andra källor har vi lokaliserat 34 olika ryska namn i Höganäs under den här tiden, nämligen: Abronoff (Abramoff) Anafum Andre Basilioff Bolikoff Deniloff (Denisoff) Dietloff (Ditlof) Dondella (Dondello) Evanoff Federoff (Fedaroff, Fednoff) Gagaroff Gemis Gregorioff Görloff Ivanoff Kaspoff Maruboff (Marnboff) Maximoff Michaloff Pauloff Petroff Plakoff (Plackoff) Prenovi Romanoff (Ramanoff) Saviloff Schatunoff Silioff Spiridov Stephanoff Tirnoff (Tianoff) Wasilioff (Vasilioff) Wollkoff Zakaroff. På Höganäs kyrkogård finns några gravar med ryska namn kvar. Dessa namn är Gregorioff, Plachoff och Wassilioff. Den enda ryska släkten som verkar finnas kvar i trakten numera är Gregorioff. Flera andra fanns kvar fram på 1900-talet. Emil Jönsson, som vi skrivit om i tidigare nummer av medlemstidningen, nämner ryssarna i sina berättelser: ”T o m från Ryssland införskrevs folk. Några ryssar kom också och blev kvar, och deras släkter fortlever nog ännu. De som jag kan påminna mig hette Michailov, Kutisov, Gregorëv, Plakov, Sibirjakov och Vasilëv. Michailov var nattvakt i min ungdom. Då var han gammal och grå.” I Höganäs AB:s personaltidning Brännpunkten (nr 4 1965, sidan 26) finns en bild på en Fritz Plakow, som ingår i en sabelfäktningsgrupp inom Höganäs Gymnastikförening. På sidan 28 i nr 3 1966 berättas om ”Ryske krigsfången stannade i Höganäs som gruvarbetare.” Det är ett barnbarnsbarn till Avila Gabriel Wazilioff som berättar. Barnbarnsbarnet hette Philip Wazilioff. Han emigrerade till Amerika 1923 och var på besök i Höganäs det här året. 1994 rapporterade höganästidningarna att han avlidit i USA, 98 år gammal. Enligt Philip var Avila född i Moskva som den yngste av sex (enligt andra källor fyra) bröder. En av bröderna skulle tas ut till krigstjänst och lottning mellan bröderna skedde. Avila drog vinst- eller nitlotten. Vilken han själv ansåg det vara framgår inte. Han blev trumslagare i armén och under finska kriget tillfångatogs han av svenskarna. Tillsammans med flera andra krigsfångar skickades han till Höganäs för att arbeta i gruvan. Detta passade Avila, och uppenbarligen trivdes han i Höganäs eftersom han stannade kvar och bildade familj där. Hans hustru kom från Göteborg och hette Maria Sandberg. Hon arbetade som hushållerska hos Johan Siökrona, som då var chef över Höganäsbolaget. Siökrona och Wazilioff blev goda vänner och Siökrona, som var på resande fot när Wazilioff dog, skyndade hem för att kunna vara med på begravningen. Avilas son Johan var far till Axel Wassilioff som var badmästare i Höganäsbolagets badhusanläggningen på Övre. Axel blev föräldralös, nio år gammal, då båda föräldrarna avled i koleraepidemin 1873. Själv blev han 87 år och han hade arbetat vid Höganäsbolaget i 54 av dem. Han var en av de fyra första gruvarbetarna som fick silvermedaljen för arbetsskicklighet och hedrande uppförande. Dessa nummer av Brännpunkten finns att läsa på http://www.stawford.se/brannpunkten_1960-69.htm Vad vi har kunnat hitta så dog två av ryssarna i gruvan. Den 17 mars 1818 dog Ivan Petroff. Dödsorsaken anges vara ”krossad af ett bergstycke”. I Stawfords dagbok den 21 mars står: ”Den man, som hade dödats genom ett ras från taket i ”Union”, begrovs. Det var en ryss vid namn Petroff. Han var en arbetsam man, som hade varit sjuk i 6 veckor, och det var första dagen han var nere efter sjukdomen, då olyckan hände. Den sten, som föll ned på honom, hade blottats genom kolbrytning underifrån år 1813. Han var, Gud ske lov, den förste, som hade dödats genom ett ras från taket.” Enligt Väsby dödbok så dog ryssen Masern Plakoff den 8 november 1822. Han står som ”ihjälfallen i schactet”. I Stawfords dagbok står det däremot att ryssen hette Gregorioff: ”När en ryss vid namn Gregorioff i morse höll på med utbrytning av pelare i Hjelpen och hade tagit bort det bortre hörnet av en pelare, vilken enligt order skulle lämnas kvar och som det var plikt på att röra, för att få några skyfflar kol att fylla en korg, föll en del av taket ned och dödade honom på stället.” Förmodligen tog Stawford fel på namnet, för det mest troliga är att det står rätt i dödboken. Två av ryssarna nämndes i utredningen av mordet på korpral Winkler (mer om det finns här Mordet pĺ Korpral Johannes Winkler 1815), och det är möjligt att en av dem var den skyldige. Dock verkar det inte som om någon blev dömd för mordet. Stawford skriver väldigt detaljerat om korpral Winklers död och om undersökningarna han gjorde. Den 7 mars 1815 skriver han: ”I morse eller snarare i natt slog det mig, att om Winckler hade gått i strumpfötterna (som man sade), så var det mycket sannolikt, så mjuk som marken är, att man kunde finna några fotspår i närheten av den stora ångmaskinen, där både Doktorn och flera andra i grannskapet hört Doktorns hund föra oväsen, och då Doktorn släppte ut honom, hörde han några tala med varandra, vilket även kan intygas av 6 personer, som också hade hört hunden. Jag tog med mig Doktorn och pionjären No. 12 Johnson, som sade, att hunden hade tjutit värst i trädgården nära intill den gamla timmerboden. I stället för att finna vad vi sökte, nämligen spår av fötter utan skor, funno vi, att en person hade gått fram iförd träskor och en annan klädd i skor eller stövlar med klackjärn under hälarna. Det fanns ingen väg eller gångstig, där de kunde hava gått, men en trång och högt belägen öppning i planket att komma igenom. Jag påpekade, att vi måste se noga upp här, ty om de hade burit honom död igenom där, skulle utan tvivel finnas spår efter hans fötter, som skrapat utmed marken. Doktorn fann två parallella spår efter fötter, som dragits eller släpats fram, men det syntes icke, om fötterna hade haft skor eller icke. Fotsteg kunde följas tvärs över vägen vid bron, och på norra sidan av vägen hade en fot halkat ned i diket, där det fanns en halvrund fördjupning, stor som ett manshuvud och med märken efter fingrar, vilka hade pressats ned för att lyfta upp ett runt föremål. Fördjupningen var i mjuk gul lera. Spåren fortsatte över landsvägen och i rak linje till gruvlyktan, där Germund sade, att han stod kl. 4, och fram till gödselhögen. Till vänster om denna funnos samma fotspår, och vid sidan av nyligen utkörd gödsel såg det ut, som om en kropp hade legat och gjort märken efter träskor.” Dagen efter skriver han: ”I morse tog jag med mig fältväbel Hultman, pionjären Johnson, korpral Sahlsten och Karström, vilka hade spelat kort hela den natt, då olyckan hände Winckler, samt ryssen Gregorioff för att se, om han ändrade ansiktsuttryck eller han reagerade för likheten mellan kängan och det nämnda fotspåret. Så vitt vi kunde se, passade de in med varandra.” Vad vi fått fram så var det Stephan Stephanoff och Gregorioff som misstänktes för mordet. Det framgår dock inte om det var Gregorie eller Johan Gregorioff. Tillbaka © Carin Olofsson