1950, årgång XXIII:


Väsby hovgård
Nils Bernhardson


”Hr. Daniel Pedersen, sogneprest uti Väsby, berättar, att där är en gård litet från Väsby kyrka liggande, som kallas Väsby hovgård, som nu fyra bönder bor på. Om det har varit ett herresäte uti gammal tid eller icke är obevisat”.
Det var alltså inte mycket Daniel Pedersen Gemseus säger sig veta om Väsby hovgård i sin berättelse om socknens antikviteter, avgiven någon gång mellan åren 1667 och 1684 (Emil Hansén, Kullabygd 1932). Emellertid måste man fatta ordet herresäte strängt bokstavligt om man skall kunna förstå den gode ”sogneprestens” påstående. Ty nog måste han väl ha känt till att ännu så sent som under hans första tid i Väsby fanns endast en hovgård med en bonde på. Daniel Pedersen var ju pastor där redan 1648, och tittar vi i jordeböckerna från åren närmast däromkring finner vi: Helsingborgs lens jordebog 1637 (i danska riksarkivet) Wessbye Sogenn og bye: Houffgaarden: Peder Mogensen, dito 1645–46 Wessbye Sogn o. Bye: Houff Gaarden: Peder Moensen. Tolv år senare är Skåne svenskt och i 1662 års jordebok har Peder Moensen blivit Peer Måensson. Men han är fortfarande ensam herre på täppan. Hovgården hade alltså under den danska tiden och ett stycke in på den svenska endast en åbo, och av skattens storlek att döma var den större än byns andra gårdar. I 1698 års katekismilängd har vi emellertid fyra åboar på Hovgården: nr 11 Måns Pedersson och Peder Nilsson samt nr 12 Lars Rasmusson och Olof Peders änka.
Kyrkoherde Hansén synes i namnet Hovgården vilja se ett stöd åt tanken att Väsby kyrka byggts på hednisk kultplats. Ett ytterligare stöd åt samma teori kan man kanske finna i gårdens läge. Denna stora gård var den enda, som jämte prästgården och klockaregården låg i kyrkans omedelbara närhet. Byn i övrigt låg samlad något mer än en halv km. därifrån åt Plöningehållet. Nr 10 låg dock halvvägs mellan hovgården och byns övriga gårdar.
Om Hovgården kan i övrigt nämnas att ovannämnde Peder Moensen, alias Mogensen, alias Måensson (man var inte så kinkig med stavningen på den tiden) som nyss sades lämnade gården till Måns Pedersson, även kallad Måns Persson. Honom följde sonen Pål Månsson, sonsonen Måns Pålsson och sonsonsonen Pål Månsson, som avled barnlös. Han hade emellertid en fosterdotter, som gifte sig med Lars Bengtsson från Brandstorp, vilken 1826 övertog gården. 1860 överlämnade Lars Bengtsson den till sonen Bengt Larsson. Den andra gården på nr 11, Peder Nilssons, innehades på 1780–talet av Jeppa Pålsson, vilken ju lämpligen kan omnämnas här eftersom han 1785 råkade trilla ner från kyrkspiran och slå ihjäl sig. Hans änka gifte om sig och fick en dotter som i sin tur gifte sig. Den lycklige (vi får väl hoppas det) blev Måns Olsson från granngården, Hovgården nr 12. Denne övertog nu hälften av svärföräldrarnas gård men tituleras trots detta skeppare. Och så citerar vi Väsby kyrkobok från 1810: A:o 1810. Nov. 25. Tillkännagafs för Församlingen att Skeppar Måns Olsson i Hofgården blifvit död i Götheborg den 1 November, och derstädes begrafven. Hans sjukdom var Slag. 41 år.
Måns Olsson var inte den ende sjömannen på Hovgården. En annan var Jöns Persson på nr 12. År 1808 28/2 tillkännagavs för Väsby församling att hemmansåbon Jöns Persson i Hovgården förlidet år blivit död på hemresa från Ostindien, 30 år gammal.
Det var inga landkrabbor, som mönstrades på en ostindiefarare. Där krävdes pålitligt folk, som både kunde sköta en skuta och hantera vapen under den två år långa resan till Kina. Både Jöns Persson och skepparen Måns Olsson kan omöjligen haft sjömanskapet som bara en tillfällig bisyssla. Och därmed är vi inne på det trista kapitlet om tidens fattigdom. Enbart jordbruket eller för den tidens vidkommande riktigare sagt boskapsskötseln kunde dåligt föda sin man. Och därför kan vi kanske sluta dessa anteckningar om Hovgården med att citera vad lantmätaren Daniel Björkegren hade att högst officiellt meddela om Väsby i en rapport daterad den 25 september 1773:
Åkern besås med råg, korn och havre. I medeltal 4 à 5 kornet och bör gödslas vart 4 år om den skall en sådan äring av sig kasta. Ängen är i vångarne belägen, består av hårdvall, ljungtuvig och mossig hårdvall, mavall samt sid– och kärrvall. Gärdesgårdarne äro av sten. Beteshagar och humlehagar finnas ej. Fäladsmarken består dels av ljungtuvig mark, dels ock av god sidvall och således nödtorftigt mulbete. Denna bys ägor står icke att utvidga eller förbättra mer än som nu i bruk är och kunna intet komma utom sitt rätta byamål. Till skatternas och andra utgifters avbetalande hava åboerne ingen annan tillgång att använda än boskap, av spannemålen hava de ingen handling utan till egen förnödenhet.
Namnet Hovgården har alltså bevisligen 300–åriga anor. Men säkerligen är namnet mycket äldre. Man ”döpte” icke i början av 1600–talet en gård till Hovgården. Bakom de gamla gårds– och bynamnen ligger alltid realiteter. Och ”realiteten” bakom Hovgården får vi utan tvivel söka mycket långt tillbaka. Må det därför vara tillåtet att till sist uttala en förhoppning, den nämligen att detta gamla namn, som i förnämitet söker sin like, aldrig måtte glömmas bort.


Tillbaka