1971, årgång XLIV:
Skolläraren Joh. Holm och hemmet i Höganäs
År 1856 fick Höganäs en ny skollärare, ”en yngling, en tjuguårig”. Han kom från Småland och han hette Johannes Holm. Hans far, Per Holm, föddes 1801 i ett fattigt jordbrukarhem i Småland. Som pojke sattes han i lära hos en hantverkare, men det trivdes han inte med; han var läshungrig och gudfruktig och skaffade sej mest på egen hand de nödiga kunskaperna. Och år 1824 blev han antagen som lärare i den kringflyttande barnskolan i Linneryds socken några mil från Växjö. Efter mer än 40–årig lärartjänst tog han avsked 1866 och blev då den förste skolläraren i landet, som fick pension från Folkskollärarnas pensionsinrättning. Hans pensionsbrev har nummer 1.
När sonen Johannes växte upp, skulle han naturligtvis också bli skollärare, och när han väl var utexaminerad från Växjö seminarium, sökte han en plats i Höganäs. Och fick den.
Av allt att döma var han en bra lärare efter den tidens krav. Trots sin ungdom lyckades han genast sätta sig i respekt. Han var snabb och slagfärdig både i ord och handling, det senare enligt tidens sed. Det var tydligen också behövligt. Hans företrädare hade blivit så illa behandlad av både skolbarnen och deras föräldrar, att han hade måst söka sig bort till en annan plats. Det var också en stor skara barnungar att hålla styr på. I regel var det nära 70 barn i skilda åldrar och med undervisning på olika nivåer på samma gång. En tid lär det ha varit över 100. Ibland var det trångt om utrymmet, fastän skolsalen var stor. Salen uppvärmdes med en stor järnugn vid ena långväggen, och nere vid dörren torkades våta ytterkläder och trätofflor. Atmosfären var mättad av blandade odörer, i synnerhet vid ruskväder under vintermånaderna. ”Luftkonditioneringen” åstadkoms genom att läraren gick omkring i salen under lektionerna och rökte pipa.
Det var säkert ett strävsamt arbete redan att hålla ordning. Men han klarade det. Han tillämpade den gamla skolversen:
Liksom arlaregn och fukt
Livar blomsterknoppen,
Aga och en måttlig tukt
Gagnar råa kroppen.
Och jag är inte alldeles säker på att man på den tiden la huvudvikten vid ordet måttlig.
I 40 år skötte han skolan i Höganäs. Under årens lopp hade han haft så gott som hela byn som sina elever. Han hade lärt dem nödigt vetande och vett och hållit dem i tukt och Herrans förmaning. Vetandet glömde de väl en del av, men vettet och respekten stod sej. Han blev hela byns ”Mäster”.
När han kom som ny skollärare till Höganäs, blev han väl mottagen i hela byn, och han fick många vänner. Efter några år byggde församlingen till och med ett nytt skolhus åt honom med en stor skolsal i ena halvan och en rymlig lärarbostad i den andra. Huset blev färdigt 1863, och det står kvar än i dag. Det var säkert gentilt för den tiden. Han trivdes och blev en trofast höganäsare. Men han var bunden med ömmare band vid hembygden i Småland. Där hade han tidigt fäst sig vid en ung flicka, Jenny Carlsson, som var dotter till fanjunkaren Carl Magnus Carlsson (en av sönerna till en ogift ämbetsman David Gustaf Anckarloo och hans ofrälse husföreståndarinna). År 1864, när dottern Jenny hade fyllt 21 år, gjorde fanjunkaren bröllop för dem, och de flyttade ner till det nya hemmet i Höganäs.
Det blev ett gott äktenskap, och de levde i självklar enighet och sämja i alla sina livsdagar. Min mor var en härlig kvinna (vilkens mor är inte det). Hon hade varit äldsta barnet, och hon var klok och omtänksam redan i sin ungdom. Hon hade vad man brukade kalla hjärtats bildning. Vänner fick hon var hon kom, och med åren möttes hon med aktning och respekt av hög och låg i hela samhället. Hon var älskad till och med av sina svärdöttrar. Jag såg henne aldrig skratta, men hon log nästan alltid. Även för sig själv. Hennes lösenord var det gamla ordstävet ”Sams, kusiner”, och med det ordet stiftade hon frid både hemma bland barnen (och skolbarnen) och borta i bekantskapskretsen. Och arbetsam var hon. I tidiga morgontimmar, innan barnen hade vaknat, satt hon i vävstolen uppe på vindsrummet och vävde hemmets linneförråd och trasmattor och klänningstyger, som bara hade det felet att de aldrig kunde bli uppslitna (så det blev inga modets växlingar). Och med anspelning på bibelns ord om syndafallet brukade hon säja att ”det var ett milt straff som vår Herre gav människorna, när han sa att vi skulle arbeta”.
Makarna kom gott överens och de respekterade varandra. Det var förstås han som ville bestämma, och hon lät honom tro att han gjorde det. Det blev faktiskt aldrig några sammanstötningar. Det höll de sej för goda för. Men nog kunde han ha sina påfrestande idéer. När de väl var gifta, gjorde han upp vad man nu kallar en långtidsprognos. Det skulle bli sju barn, och alla skulle de ha fyra namn vardera, hela raden i bokstavsordning. Det var vanligt på 1800–talet att folk fick många barn, men i detta fallet bestämdes antalet tydligen av att 7 gånger 4 var 28 liksom alfabetets bokstäver. Det hela var en skrämmande idé; men den genomfördes konsekvent och med gott humör alltifrån A B C D ända till och med Z Å Ä Ö.
Pelle Holms föräldrar 1864, just när de började sitt liv i Höganäs. ”Så såg man ut i ungdomens vår på den tiden. Det var inte kort–kort det”, skriver Pelle Holm.
I en storstad lever människorna isolerade, och de närmaste grannarna är inte ens ”hälsebekanta”. I ett litet samhälle blir de allesamman nästan som medlemmar i en enda stor släkt. I varje fall blev det så i Höganäs. Alla kände alla, och de tog del av varandras glädje och bekymmer. De kom snart underfund med idén om skollärarens sju alfabetiska barn. Och var gång saken blev aktuell, började den kvinnliga bekantskapskretsen en gissningstävlan om vilka namn han skulle hitta på. Gissa fick de, och för det mesta gissade de fel. För det blev inte vilka namn som helst. Några av de svåraste namnen fick en flicka på E: Evelyn Femi Gotton Henrietta, och en pojke på U: Uno Vitus Xerif Yngvar. Men så dog de också båda två vid späd ålder. Och de andra barnen blev inte lottlösa, de heller: På I blev det Imri och på R blev det Rurik. Och sist i alfabetet blev det Zebi Århild Ädla Ödevi. Men hon blev gift i alla fall.
När de kom till bokstaven P, skulle det bli en pojke, och han skulle heta Per efter sin farfar. Naturligtvis blev det en flicka. Men inte blev fadern rådlös för det. Per skulle det under alla förhållanden vara, och det var inte annat att göra för fadern än att leta rätt på något flicknamn som började med Per–. Han kunde förstås ha tagit Pernilla. Men åh nä! Någon gräns fick det vara. Fadern sökte i andra källor. Han kunde sin bibel och han kom ihåg att i Romarbrevets 16:e kapitel hade Paulus sagt: Hälsen Persis, den älskade systern, som haver så mycket arbetat i Herren. Det blev en sann spådom så till vida som hon hela sitt liv arbetade mycket, om inte precis i Herren, så i varje fall i hemmet. Hon blev det osjälviska stödet för sina föräldrar, så länge de levde.
Till sina plikter räknade fadern att bereda sina söner tillfälle att komma till läroverket i Helsingborg och att ta studentexamen, som var ingångsporten till den högre utbildningen vid universitetet i Lund. Flickorna däremot ansågs det inte så noga med på den tiden. De fick vackert stanna hemma och hjälpa till med arbetet i hemmet utan någon dyrbar utbildning. Det var upprörande, men det var ingen som blev upprörd, inte ens de själva. De fick nöja sej med lite pianospelning och handarbeten, när de hade någon ledig stund.
Pojkarna skötte sej bra i skolan – nästan för bra ibland – och vid universitetet tog de den ena examen efter den andra (vilket också påpassligt kungjordes i Höganäs Tidning). Och för all del, de klarade sej ute i livet också, för de hade både kunskaper och utförsgåvor. De följde 4:e budet i katekesen, som sa att ”du skall hedra din fader och din moder”. Och nog kände fadern sej hedrad alltid. Modern tog det mera med ödmjukt sinne. Hon talade inte om det, men hon gjorde som Jungfru Maria: ”hon gömde det i sitt hjärta”.
När alfabetet äntligen var avverkat, blev det lugn på den fronten, och det kändes säkert som en lättnad för båda föräldrarna. Allt såg ljust ut för framtiden.
Men då, några år efteråt, inträffade en olyckshändelse. Olyckshändelsen var jag. Jag var säkert allt annat än välkommen; jag var så onödig – alfabetet var ju färdigt. Åt den som sist blev född fanns ingen bokstav kvar. Så det blev lite huller om buller med namnen. Föräldrarna började bli gamla, fadern var 52 år och modern 45 – en aktningsvärd ålder i det sammanhanget – och det var åttonde barnet i ett fattigt hem. Hade den legala aborten varit införd år 1888, så hade där utan tvekan funnits tillräckliga indikationer. Det må förlåtas mej, om tanken gör mej en smula vemodig – så roligt som jag har haft här i livet. Men för den stackars modern var det nog inte så roligt. På äldre dar fick jag veta att ”när det nu var så olyckligt att det skulle bli en till, så hoppades hon att det åtminstone skulle bli en flicka, så att de kunde ha någon nytta av henne i hemmet”. Jag tänkte på det, när jag långt fram i tiden reste hem och stannade hos henne under hennes sista långa sjukdom med ständiga hjärtattacker. Hon dog i mina armar. Så någon nytta av mej hade hon ändå, fastän det inte blev en flicka.
Våren 1888 var den långa vintern. Jag var tämligen nyfödd och skulle döpas i hemmet lördagen den 31 mars. Min äldste bror ABCD låg i Lund och läste teologi. Han skulle komma hem till barndopet, och efter överenskommelse hade kyrkoherden kungjort att han skulle predika i Väsby kyrka dagen därpå, söndagen den 1 april. Tyvärr blev det en väldig snöstorm på lördagen, så att tåget fastnade i Kattarp och ABCD kom inte fram, utan kyrkoherden fick själv sköta tjänsten på söndagen. Sockenborna hade trotsat väder och vind och kommit till kyrkan för att höra hemortens son. När så den vanlige prästen klev upp i predikstolen, gick det ett snopet sus genom den församlade menigheten: april, april! De trodde att det var ett aprilskämt.
Tyvärr – eller lyckligtvis – motsvarade jag inte de äldsta brödernas krav på en så välartad och beskedlig gosse som man hade varit van vid i det hemmet. När de kom hem på besök, gjorde de allt för att bibringa mej en välbehövlig uppfostran. Men jag var inte alls hågad att bli uppfostrad av syskon, och jag fann min räddning i – min far. Jag höll mej undan, och han tog mej i försvar. När mina syskon växte upp, hade han varit en ung man och en kraftig man; när jag växte upp, var han en gammal man och en klok man. Trots åldersskillnaden – eller tack vare den – blev vi snart jämnåriga, och han gav mej många goda råd. Jag har haft nytta av dem, i den mån jag har följt dem.
När jag var tolv år, kom jag till läroverket i Helsingborg och fick börja ”ta vara på mej själv”. Men jag var säkert inte något skolljus. I jämförelse med de äldre bröderna stod jag mej slätt. Jag hade så många andra intressen än läxläsning. Och så försörjde jag mej mest själv med privatlektioner. Och inte krusade jag för överheten heller. Jag blev inte lärarnas gullgosse. Ordet problembarn fanns inte på den tiden, annars hade jag kanske givit dem användning för det. Pretentionerna på synd var inte så stora då för tiden. När jag hade deklamerat Frödings ”Det borde varit stjärnor” på en skolfest, varskodde mej rektorn, att en del av lärarna yrkade på att jag skulle få nedsatt sedebetyg. Tänk om de hade lyckats! Vilket minne för livet! (och för skolan!) Men mina gamla föräldrar hade kanske inte satt lika stort värde på det.
Nå, jag klarade mej förstås genom studentexamen, mera till glädje kanske för fadern än för mej själv. På examensdagen gav han mej en tvåkrona att göra mej en glad dag med. Jag har den kvar ännu.
När jag kom hem som student, kallade fadern hem alla bröderna och satte på dem de gamla studentmössorna, och så kommenderade han oss till fotografen. Jag opponerade mej och tyckte att det var en löjlig fåfänga. Men en av de äldre bröderna blinkade åt mej; och saken avgjordes, när fadern sa: ”När sjökaptenerna skryter med sina skutor och bönderna med sina hästar, så plockar jag fram kortet med de fyra studenterna, och så säjer jag: Stick den! – Ser du, det är trumf i bordet”. Visst var det barnsligt, men en far är alltid barnslig, det är bara barnen som inte är barnsliga. Men de blir.
Johannes Holm med söner år 1900. Stående fr. b.: Albin, Rurik, Imri. Bredvid fadern: Pelle.
Foto: Lundh.
Inte vet jag hur föräldrarna klarade sig med försörjningen av den växande barnskaran. Naturligtvis var det fattigt och bekymmersamt, fast jag aldrig hade en tanke åt det hållet under uppväxttiden. Sparsamhet var en självklar sak, och frestelserna var inte så påträngande på den tiden. Det är kanske inte så roligt att spara och försaka. Men det är roligt att ha gjort det.
Men hur det än sparades, hade det naturligtvis inte gått ihop ändå med den lilla skollärarelönen – när den blev som störst i början på 1890–talet, var den utom den fria bostaden i skolhuset hela 800 kronor om året. Men det ordnade sej. Han var en av de få ”skrivkarlarna” i byn, och därför blev han anlitad med allehanda uppdrag, som gav en del extrainkomster. Han blev revisor i sparbanken, och han blev något av hela byns allt i allo. När skolbarnen hade slutat skolan och kommit ut i livet, gick de till honom och fick hjälp med allehanda. Han skrev deras ansökningar och kontrakt och köpebrev, han ordnade testamente och auktioner åt dem, och till slut förrättade han bouppteckning efter dem. Inte de stora bouppteckningarna, för dem tog i regel länsmannen hand om. Men de många små, och det gav också en slant. Var det nån fattig som behövde skrivhjälp, så gjorde han det gratis eller för en tredaler. Han skötte inte deras processer, men han talade förstånd med dem, så att det inte blev några processer. Han var en oförliknelig förlikare. ”Holmen, han håller mä alla människor”, sa gumman, när han inte ville stämma hennes granne. Han försvarade alltid de fattigaste mot de maktägande, och han gjorde det med framgång. Han var omutligt hederlig och han åtnjöt stort förtroende. Han missbrukade det inte.
Och så var det strandningarna. Det fanns ett förrädiskt undervattensgrund utanför hamnen, med dåtida konsekvenser för segelskutorna som var på väg förbi Kullaberg. Vid larmsignalen blev det liv i byn, alla – även skolbarnen – rusade till ”Räddningsstationen” och drog ut den stora räddningsbåten, och vi skolpojkar hjälpte till att släpa den på lösa trärullar ner till stranden eller till båthamnen. Vi drog i långa släplinor, och vi sjöng:
Hiva och hala!
Verket ska betala.
Det var lika festligt med eller utan betalning.
Skolläraren skötte räkenskaperna och fördelade ersättningen på de olika ”lotterna”, och för det arbetet fick han själv en hel lott. Då samlades alla intressenterna i skolsalen och fick sina andelar. Och utanför samlades byns ungar, och skolläraren gick ut på trappan och delade ut till dem vad som inte gick jämnt upp vid lottfördelningen. Men klokt nog lät han inte mej vara med om den utdelningen. Så liten jag var, begrep jag att det inte skulle ha varit populärt bland lekkamraterna.
Efteråt kom fadern in och delade med sig av sin ”lott”, och jag fick en hel tvåkrona – som jag naturligtvis fortast möjligt gick till sparbanken med. Och jag minns att när jag satte in den i banken, så gav mej den myndige bankmannen bakom disken en vänlig nick med en glimt i ögat – en oförglömlig och effektiv sparpropaganda. Det var faktiskt roligare än att gå och köpa leksaker för pengarna. Det fanns förresten inte så många förlustelser som lockade på den tiden.
Min far var vad man brukar kalla en man av gamla stammen. Han höll skollärarens kall i ära, och han kände dess förpliktelser. Jag minns en gång när jag var åtta år; jag kom gående förbi grannens trädgård, och där låg ett nerfallet plommon utanför staketet. Jag kunde inte stå emot frestelsen utan böjde mej ner och tog upp det. Men det råkade fadern se, och då kallade han på mej, och så sa han: ”lägg tillbaka det, för ser du, sådant gör inte vi. Här har du tio öre, så kan du gå bort på torget och köpa en hel liter”. Det skulle ingen komma och säga att skollärarens barn knyckte frukt hos grannarna. Det fick inte komma någon fläck på vårt rykte. Jag höll med honom, och jag har försökt följa regeln i fortsättningen.
Naturligtvis hade han sina fel och svagheter, men dem märkte inte jag, ville inte märka dem: rätt eller orätt – min far. Varje husfader har väl vissa egenskaper, som lindrar de efterlevandes sorg, när han dör. Men jag kände aldrig trycket av hans bestämmanderätt, den tyckte jag var självklar, och den trivdes jag med.
Han trodde på Gud – fattas bara annat – och han bröt inte mot tio Guds bud, tror jag. Men det var utan salvelse och sentimentalitet. Man hade snarast intrycket att hans gudsförhållande var präglat av ömsesidigt förtroende. Han höll på statskyrkan och han tyckte inte om tonen hos frikyrkopredikanterna. Det fanns två frireligiösa partier i Höganäs med olika predikanter och troligen någon olikhet i läran. Det ena hade sina andaktsövningar i Missionshuset och det andra i ”Ladan”, och de undvek varandra. Min far undvek dem båda två. Men han gjorde inga invändningar, när jag gick i söndagsskolan i Missionshuset.
Han stod alltid på god fot med kyrkoherden i församlingen, och han tog tillbörlig hänsyn till överheten, men utan onödigt fjäsk. På den tiden höll prästen på sin värdighet, och det gjorde skolläraren också. Han var en lojal medborgare, och han gick i kyrkan om söndagarna. Han gjorde inte anspråk på att jag skulle följa med, men ofta gjorde jag det självmant. Man hade aldrig tråkigt i hans sällskap.
Vi gick till kyrkan i Väsby, för vår by hörde till Väsby församling. På vägen dit gick vi förbi den gamla Höganäs kyrka, som hörde till stenkolsbolaget. Jag tror inte att vi någonsin gick in i den kyrkan, så länge han levde. Men sedan hände det verkligen en gång att jag var där som ung student. Men då – predikade jag, trots bristen på utbildning åt det hållet. Kyrkoherden blev sjuk och jag tillkallades som hjälp i nöden. Jag gjorde så gott jag kunde, och resultatet kunde kanske ha varit sämre. Det blev nog en rätt ovanlig predikan, och det är möjligt att en del av de äldre åhörarna ”förundrade sig”. Och sedan rev de kyrkan.
Under årens lopp fick han många förtroendeuppdrag, och det blev en naturlig sak att han skulle fungera som de mångas talesman. Han var en lyckad talare med väl förberedda improvisationer vid festliga måltider och med dräpande argument på allvarliga stämmor. På äldre dar blev han till och med vald till municipalordförande. Det lät kanske finare än det var, men jag minns att han satte värde på det och att han skötte sysslan med osjälviskt allvar och med oböjlig lokalpatriotism.
Sedan gammalt var det lite spänt mellan de gamla höganäsarna och stenkolsbolagets tjänstemän, ”herrarna på Ryd”, som väl uppträdde nedlåtande mot den enklare befolkningen nere i det gamla fiskeläget. Men det var mest skämtsamma gliringar. Så småningom blev det allvar i leken. Känslorna fick vika för realiteterna, och med tiden växte tanken på sammanslagning av de båda samhällena. Där var han en okuvlig motståndare. Han slog vakt om byns oberoende och självständighet, och där vek han inte en tum. På den tiden var jag borta från hemmet största delen av åren, och jag hade inte så noga reda på vad som var i görningen. Och det var kanske bäst så för stämningen i hemmet. För jag hade nog inte kunnat tiga med min avvikande mening.
I längden blev hans ståndpunkt orimlig, och sammanslagningen blev genomdriven. Men då var den gamle skolläraren och municipalordföranden redan död, så det hade han inget ont av. Han var en lycklig man. Han levde nöjd så länge han levde.
På sommaren 1907 tynade han bort av cancer i levern. Utan plågor och utan lång sjukdom slutade han sitt arbetsamma liv. Han hade gjort skäl för sig.
Lund våren 1971
Pelle Holm
Tillbaka