1996, årgång LXIX:


En kolgruvearbetares minnen
Del III (sista)

Av Gustav Westerholm

Maskindriften i Schakt Gustaf Adolf
Jag skall nu försöka tala om, varför och hur man införde maskindriften, som jag varit med om och hur jag upplevde den. Det hade börjat talas om, att så man utförde gruvarbetet, inte längre var så lönsamt för bolaget. Man behövde nu producera mer för att kunna hävda sig i den allt hårdare konkurrensen. Vi förstod detta var nödvändigt, om det i fortsättningen skulle bliva någon gruvdrift i Höganäs.
Vi förstod även, att nu var det slut med en gammal tradition, som gått i arv från far till son i flera generationer, ett arbetssätt, som vi kallade handhuggning. Nu skulle det bliva mera betalt för vårt arbete. Man skulle bliva mer beroende av varandra, som vi inte var vanda vid. Arbetstakten skulle ökas, och den friheten som vi haft skulle försvinna. Man skulle få en liten piska över sig. Det var så jag såg det, och det var jag inte ensam om.
Gruvarbetet pågick ju i tre schakt, men det var bara ett som skulle få maskindriften införd, och det var Gustaf Adolf. Från detta schakt skulle man kunna utbryta det fält, som blev kvar, när man satte igång den nya metoden. Men så länge ombyggnaden pågick, måste de andra schakten hållas igång, för att fabrikerna på Bruket skulle fungera. Det var ju mycket av det material man tog upp, som gick till dessa fabriker.
Till att leda detta stora arbete, som nu sattes igång, blev Per Egon Gummesson, som då var driftingenjör där. Här kan man säga, att det var rätt man på rätt plats. Han sparade sig inte för att få det färdigt i rätt tid. Han var med överallt, och han fick gruvarbetarna på sin sida. Han glömde dem inte, även när han blev direktör för bolaget.
Man hade innan infört maskindrift i Nyvång. Nu tog man hit montörer därifrån, och de fick hjälp av oss, som togs upp från sina arbeten. Jag var själv en av dem, som med tre andra skulle rensa upp i schaktet. På grund av att det skulle sättas upp nya gejder, som de nya stolarna skulle löpa på upp och ner, så kunde vi inte åka ner i detta schakt utan måste åka ner i Sjöcrona för att sen trava till Gustaf Adolf. Det var en bra bit att gå med ryggen böjd. Första gången var vi inte säkra på vägen, och det tog lite tid, innan vi kom rätt.
Vad var det man skulle ändra på? Ja, det var närapå allt. Man behövde en ny gams, som byggdes ovanpå den gamla. Man skulle ha andra stolar, som skulle bliva starkare, då det blev större vagnar1, som monterades med kullagerhjul på planet däruppe. Man monterade upp transportband, krossar och siktar på gamsen. Även spåren skulle ändras. Innan hade vi ju spikat rälsen på bottenstockar. Nu blev det mallar2 istället för dem. Man gjorde fem meters längder till linbanorna, hälften så långa till de andra orterna. Dessa sattes ihop där nere3. För att få ned rälsen hade man gjort en lucka i den ena stolen. Där stack man upp skenorna, och två man höll dem på nerfärden.



Schakt Prins Gustav Adolf. Del av ovanjordanläggningen.


Man hade haft folk i Nyvång för att lära sig köra förskrämningsmaskiner. Man hade två sorter. En som kallades stötmaskin och som vi kom att gagna i Höganäs. Den större var avsedd för större brott4, som kunde var 70–80 meter långa. Man försökte även här i Höganäs med denna maskin under ledning av en engelsk expert. Men det gick inte för sig. Taket ville inte som folket ville. Det var detta tak, som var boven, att det inte blev något linjebrott i Höganäs gruva.
Under tiden hade man nere omkring schaktet gjort i ordning, så att man kunde börja med transporteringen. En krypkedja hade satts upp i den s.k. Runningen. Där skulle tomvagnarna automatiskt transporteras till linbanemaskinen. Lassen skulle själva rulla på lutande spår till schaktet. Men det blev inte som man hade tänkt sig. För om det skulle bliva något uppehåll i uppfordringen, så fortsatte linbanan att gå och då samlades många lass. Så här fick man sätta till en man, som såg till, att lassen kom fram till uppfordringen. Det var ju mycket som inte blev som man hade på papperet.
Man skulle driva brytningen på två håll, Söder och Norr blev benäningarna. Den norra linbanan skulle gå mot schakt Oscar för att ta ut det som kvarstod vid detta fälts nedläggning. Den södra skulle gå mot Sjöcrona för att på samma vis plocka ur det som lämnats där. Efter hand som denna bana kom fram, lade man ut stationer och började driva sidoorter. Nu började man flytta över manskapet från de andra schakten. Man skulle ha andra verktyg. Man tog bort förskrämninghackorna; de behövdes ju inte mer, då orterna skulle vara förskrämda, när lässarna kom om morgonen. Maskinerna skulle drivas med komprimerad luft. Därför lades stora rörledningar i linbanan och mindre i tvärorterna. Till detta arbete var två man, som kallades rörläggare. Linbaneorten drevs som smalort, 6 meter bred med plats för två spår och gångstig emellan dem. De orter man hade i utlässningen var 9–10 meter breda. Nu skall jag tala om, att nu blev vi inte kolhuggare mer, nu blev vi utlässare (utlastare), och de som förskrämde kallades förskrämmare. Ett utlässarelag bestod till en början av tre man och en dragare. Då kunde en dragare ta med två vagnar, om där inte var för stor stigning. Men för det mesta var det två man som drog ut lassen, medan de andra två gjorde i ordning för att lässa två lass till, när de kom med tomvagnarna. Nu behövdes inte kampejärnet, sen man fick en kilmaskin. Men den fördärvade både armar och öron. De flesta arbetarna fick dålig hörsel, och även armarna blev fördärvade.
Man gjorde som innan, lottade inom lagen om vilken ort man skulle ha en månad. Men nu hade vi inte någon lottningsdag, som vi var fria på. Nu lottade vi på arbetsplatsen, och det var gruvfogdarna som stod för lottningen. Det fanns orter som var våta och de var mycket våta. Hade man otur i lottningen, kunde man få arbeta vått i flera månader5. Och hade man takvatten, som kom i stora strålar, var det lagom roligt.



Maskinförskärning. Mannen vid maskinen är Petri Engström.


Jag skall nu försöka förklara hur vi arbetade på det nya sättet. Förskrämmarna skulle förskrämma i två orter på eftermiddagen. Vi hade två prammar med maskin och pelare på den ene och stänger, borrmaskin, skyffel m.m. på den andra som man behövde. För att kunna förskrämma en 8–10 meters ort måste man sätta upp maskinen två gånger. Det var ett livsvillkor, att pelaren stod stadigt på sin plats. På den fastgjordes sen maskinen, som den ene mannen skötte, medan den andre med sin skyffel höll rent från nedfallande material, så att maskinen kunde arbeta. Det kunde hända att det ramlade ner så mycket att bägge fick kasta undan, så man kunde komma igång igen. Bröts det två lerlager fick man borra så många hål som erfordrades innan förskrämningen. Det kunde vara jobbigt att hinna med två orter på skiftet. Det kunde mer än en gång bli både en och två timmar över utan någon ersättning, men det kunde även hända att man blev färdig någon timme innan. Förskrämmarna arbetade på ackord per lass kol, som därvid utföll.



Schakt Prins Gustav Adolf. Övergång från hand– till maskinbrytning. Mannen närmast är författaren.


Så var det utlässarna. När de kom på morgonen, hade de var sin vagn med sig. Nu kunde man till en början lässa mer än en vagn, innan man kom så långt, att man kunde få plats till ett spår längre in i orten. Vi lade spåren ända in. Nu behövde man inte som på det gamla viset dra in lådorna med en skakel. Nu kunde det hända, att det man skulle lasta upp, inte var så rent. Då fick en man stå och syna vad man lässte i vagnen. När man så hade lastat två vagnar, drog man iväg med dem till linbanan. En dragsträcka kunde vara lång som kort. Där kunde vara stigning för lassen, men även tvärt om. Sen var det hur flitig man var och hur van man var. Och kunde ordna så att man fick ut det mesta med minsta arbete, beroende på hur man var danad för detta arbete. För somma arbetade lätt och fick ut lika mycket som de som låg i, så att de knappt hade tid att äta sin mat. Och även på arbetet kunde där vara stora skillnader. På somma ställen kunde man få många kollass, på andra var det sämre, för det kunde även skilja på, hur mycket man behövde gagna kilmaskinen.
Nu är det kanske någon som undrar, om det blev större risker för arbetarna med det nya arbetssättet. Nog fick man se sig för bättre nu, för man kunde ju inte höra om det var något, som inte var som det skulle vara. Nu var det för det mesta någon maskin, som var igång, och då hade man ju svårt att höra något. Men jag tror inte att olycksfallen var fler nu än innan, om än där var några dödsfall under denna tiden med. Det var för det mesta nedfallande material, som där brukar stå i de rapporter, som man läste efter något olycksfall.
Nu blev det även lite förbättringar där nere i gruvan. Man placerade en förbandslåda vid varje station. Man fick en bår till dem som blev svårt skadade, för transport upp och sen till läkare eller lasarettet. Man lade även in telefon, så att man kunde meddela sig upp eller till någon annan station. Nu var denna telefon så kopplad, att man kunde höra på alla stationer, när någon ringde. Nu måste jag tala om något som hände med denna telefon. Det var någon som ringde uppifrån, och där var en som stod nere vid schaktet, som var slagfärdig. Han tog emot telefonen. Den som ringde frågade var han var. ”I helvetet.” ”Vem pratar jag med?” ”Det är själva fan du pratar med.” En gång när det var nytt att kunna ringa, sade en av dem som var vid schaktet: ”Du får skrika bra, för det är långt upp.” Det gjorde han, så det inte kunde höras vad han sade. Ja, det var ett par glimtar av det humoristiska slaget, som man någon gång hade tid till.
Efter hand satte man till fler lag till utlässningen. Man behövde kol, då det var krig. Man tog in folk från andra länder, från Danmark och Tyskland. De stannade en tid, men sen försvann de. De tyckte, att det var ett hårt arbete, och om än man kunde göra pengar, så var det inte allt. De äldre gruvarbetarna var med om utlässningen så länge orken stod bi. Men takten blev efter hand större, och man hade svårt att hinna med. Men där var de av de gamla, som tog det så lugnt, att de kunde sätta sig ner och pusta ut lite. De blev sittande, om där kom något befäl eller ej. De blev där så länge de tyckte de behövde.
Man behövde folk även till andra arbeten, och där kunde de äldre få sådant arbete, när de inte ville vara med längre i utlässningen. De kunde få en plats vid linbanan eller komma upp och bli ”hök”. När nu linbanorna började komma längre in, så behövdes en man att se efter, att det inte uppstod något hinder. En sådan person blev kallad linbanemästare.
Nu fick vi även ett bättre dass, där det till och med fanns en pappersrulle, så nu behövde man inte matapappert eller en bergbit eller en bit bark av en stämpling. Så nog blev det förändringar i vår gruva. Vi fick även ett vattenankare av rostfritt stål. Detta sände man ut till den man, som stod vid schaktet. Där hade man satt upp en tunna med kryllspån i som skulle rena det vatten vi skulle dricka. Nog smakade det trä någon gång, men det var ju litet bättre än som vi hade det innan. Då man fick dricka av det som kom i en ränna, där både det ena som det andra kom flytande, eller då man hade flaska under dropp från taket.
Vår belysning var en karbidlampa i mössan. Det kunde vara svårt att hålla den vid liv, när man använde tryckluft till maskinerna. Förskrämmarna hade till en början lite större lampor. De hängdes eller ställdes så att man kunde se vad man gjorde, om än det var svårt många gånger. Sen fick vi elektriska lampor, då man hade ett batteri hängande på ena höften. Och då hade man lampan i den hjälm, som man nu även skulle ha på sig. Den var lite konstig genast att ha på huvudet. Men den räddade en många gånger, när man inte krökte på ryggen, när man kom gående, eller när det kom någon bit nerfallande material.
I allmänhet hade vi ju bra tak i vår gruva. Men någon gång var det dåligt. Och då var det att vara noga med stämplingen, att sätta upp props. De var kanske inte så starka att de kunde hålla uppe ett tak, som ville ner. Men de sade ifrån, när det var tid att ge sig ifrån orten. När taket började spela, vårt uttryck för när taket började vilja komma ner, då kunde man höra, om man lyssnade, hur det var fatt. Då började det knäcka i dessa stämplingar, först så smått, sen så började de knäckas mitt av. Det var som om man bröt en tändsticka. Då sade vi, att nu är det tid att ta rock och klocka, om man nu hade någon, och se till att komma till ett säkrare ställe.
Gruvarbetarna var olika rädda för taket. Där var de som gott kunde vara kvar i det längsta. Men där var de, som sprang bort så fort de hörde en liten knäpp i taket. De gamla gruvarbetarna kunde höra, hur taket arbetade, och bedöma, när det var tid att komma bort. Men nog var det bäst att inte nonchalera detta. Vi fick lite sämre tak, när vi började plocka ut de nabbar, som kvarlämnats, när man först drev arbetet framåt. Då ville man ta ut så mycket som möjligt, och då hände det, att det blev lite för mycket.
Ja, nu har jag väl talat om, hur det var att arbeta under det nya, som inträffat för gruvarbetarna, som fick ändrade yrkesnamn: förskrämmare och utlässare. Efter hand drev man upp arbetstakten mer och mer. Man försökte en tid hålla arbetet under rimliga gränser. Men det gick inte länge. Man fick folk från bruksdriften, från andra länder som Danmark och Tyskland, som ville slita för att tjäna pengar, och det fick de ju. Vi var först fyra i laget, tre lässare och en dragare. Sen blev vi bara tre för att avsluta med tvåmannalag. Det blev lite bättre på ett vis. Man var inte så beroende av varandra. Man skulle själv klara sig, både med förskrämningen och allt annat, som andra hade gjort. Nu kunde man arbeta så som det passade en själv. Nu kunde man någon gång hålla lite längre frukostrast. Och där hade vi fått en nyhet. Man hade gjort en matplats med bord och bänkar att sitta vid. Där kunde vi alla vid den stationen samlas. Då var det klart att det blev ett pratande, och det kunde vara om ett ämne som drog ut på tiden.
Där kom även fler nyheter som man inte hade innan. Man kom ju längre in efter hand. Det blev långt att trava till och från orten. Då började man driva en som vi kallade cykelväg, som följde linbanan i hela dess längd. Sen så fick var och en sin cykel. Jag och min kamrat Malvin Nilsson, som hade lagnummer 2, var de första. Det gick bra att cykla nedåt till arbetet. Men när man skulle därifrån, hade man uppförlid. Då var man ju ganska trött, och då kunde det vara besvärligt att ta sig ut till schaktet. Vi hade ett cykelställ något från schaktet. Var och en hade sitt nummer på både cykel och ställ.
Jag skulle kanske även tala om, hur uppfordringen nu gick till. När stolen kom ner sköt schaktspåhäktaren på två vagnar, som då sköt ut två tomvagnar. Samtidigt lossade och fastgjorde han låsningar med två enkla grepp, så att vagnarna var låsta i stolen vid upp och nerfarten. Schaktspåhäktaren däruppe gjorde samma grepp, fast i omvänd ordning, då tomvagnarna fick skjuta ur lassen. Därvid stod stolen på fyra knapar, som stolen fört åt sidan vid passerandet och därefter falla tillbaka, så att stolen kom att stå med rälerna i jämnhöjd med dem på bryggan. Före nerfarten fick inte schaktspåhäktaren glömma dra undan dessa hakar, för då blev det slaklina.
Nu med det nya fick uppfordringsmaskinisten köra efter elektriska signaler från påhäktarna, och signaltavlor var uppsatta hos honom och de två påhäktarna. Jag minns en gång att vi var 12 man som gick på stolen däruppe. Då började den sakta sjunka. Det kändes lite kusligt, om än jag var van vid denna åkning ner och upp. Nu hände inget denna gång, för maskinisten var påpasslig med bromsen.
Med maskindriftens införande gagnades mer dynamit, och då fick vi skjuta mitt på dagen. Det blev då svårt att få ut röken, som inte var så trevlig att arbeta i. Men det var ju bråttom, så man hade inte tid att vänta, tills all röken var försvunnen. Man gick in långt innan.
Det kunde hända, att det blev stopp för dagen. Så blev det, när någon hade omkommit genom olyckshändelse. Så fort man var kommen upp med den förolyckade, kom folket efter och då stannade allt arbete i gruvan. Det kunde även hända att linbanelinan gick mitt av. Då blev där stor oreda, som tog mycken tid att klara av. Och så skulle linan lagas, och det tog sin tid. Den som stod för splitsningen var min kamrat, som varit sjöman.
Även vår torkbod genomgick en förbättring. I stället för de gamla träställningarna att hänga kläderna på uppsattes sådana av galvaniserade rör. Där kunde inte ohyran trivas så bra som innan. Man gjorde ett mycket trevligare badrum med duschar och klätt med kakel. Så nu kunde man komma hem och vara ren över hela kroppen.
Jag har sagt innan, att vi hade ett järntak i Höganäs gruva. Men nog inträffade, att taket kom ner mer än en gång. Jag skall nu tala om ett par fall, där jag själv varit med. Vi var några stycken, som skulle göra i ordning till ett nytt arbete. Där hade drivits innan, och nu skulle man ta ut vad som var kvar. Vi bankade på taket noga, och hörde då att det var i tjocka skivor. Men det var oroligt, när vi började, så vi satte upp mycket med stämplingar, så grova som vi kunde få ner. Men det hjälpte inte. Det var på väg ner. Man kunde höra, hur lagren släppte efter hand. Det gick döningar som när åskan går. Vi fick nu se till att komma väck, sen vi hade plockat bort av den spårväg vi hade lagt där innan. Vägen var på stigning, så när det började att komma ner, så rasade det ju nerför. Det luktade svavel. Med en bandspelare där hade det blivit något att höra efteråt. De grova stämplingar vi hade satt upp, de knäcktes som tändstickor. Det blev ett ogjort arbete, men där var ingen som kom till skada.
Den andra gången som jag var med, det var i den ort, som vi hade vårt dagliga arbete. Vi var väl inne nära hundra meter, och på den ena väggen följde vi en vattenreva. Så där var inte taket att lita på. För en sådan reva klyver taket av kanske högt upp. Även här var taket oroligt. Vi hörde små knäpp varje dag, och vi upphörde med arbetet någon gång för att höra, om där var något galet. En dag, då jag tyckte det var nåt på gång, sa jag till min arbetskamrat: ”Jag tror vi tar ut våra verktyg, för jag tror, att taket ligger nere i morgon.” Men det trodde inte han. Men här hade jag rätt. För när vi kom på morgonen, så låg det nära på ute ifrån linbanan och in i orten. Det var nog en 15 cm tjockt. Man kunde sen gå över på det och få fatt i verktygen. Där kom inte heller någon till skada.
Nu var det på det viset konstigt nog, men som var bra, att taket kom mest om nätterna, hur det nu kunde vara.
En annan nyhet som vi fick, var att man slapp dra upp vagnar för hand i branta vägar. Man hade en s.k. haspel uppsatt inne i orten. När två lass var färdiga, kopplades de till haspellinan. Den ene mannen fick sköta den, den andre följde med lassen ut till linbanan för att där koppla på två tomvagnar. Det var en bra förbättring. När så behövdes kom två man och flyttade den.
Det var vid en sådan flyttning, som en person fick sätta livet till. Det var 1958, och han blev den siste, som omkom i Höganäs gruvor. Denne haspel var fastsatt på en pelare, som var fastspänd mellan botten och taket. När han losstog pelaren, kom även taket. Men inte så mycket, dock tillräckligt för att ta livet av en gruvarbetare. Hans namn var Petri Engström.
Något jag inte heller kan glömma, är att vi var nog de första som fick en ledig lördag. Man trodde att där skulle bliva bättre resultat, om gruvarbetaren fick två lediga dagar i följd. Nu fick vi även så mycket dynamit vi behövde. Men vi fick inte själva transportera den till stationen. Där var en särskild man, som gjorde detta. Han fick åka ner någon timme innan, ta med sig så mycket dynamit han behövde och sen lägga den i väskor, som vart lag nu hade. De hängde på ett ställe vid stationen eller vid cykelvägen. Då hade vi antecknat på en tavla hur mycket vi önskade.
Nu tror jag att jag har talat om, hur maskindriften kom till Höganäs gruva. Jag har även talat om, hur man gick till väga med det nya arbetssättet. Det var ju inte som vi var vana vid. Nu var det att arbeta det värsta man kunde hela dagen. Nog var det ett slitsamt arbete, och nog hade det sina risker, som man inte hade förut. Jag menar, att där var mer väsen från maskiner, så det var svårt att höra hur det låg till. Men det gick det med, och det såg ut att man trivdes med det som det var. Om än man många gånger fick ta i, så man trodde ögonen skulle ramla av huvudet. Och nog har man känning av det i armar och ben och så även i ryggen, som fick ta emot de värsta stötarna. (Detta skrevs vid 90 års ålder! Red:s anmärkning.)

Arbetshjälp till Nyvång
Det var något annat, som hände oss gruvarbetare, och som jag inte har glömt, om än det är så många år sedan. Då var vi en 25–30 man, som blev uttagna att resa till Nyvång. Det var ju krig nu och man behövde mer kol. Och det hade de mera av i Nyvång än vi i Höganäs6. Vi blev transporterade med buss den första tiden. Det var då man hade gengas att köra med. Vi tog härifrån, när klockan var halv fem på morgonen och var inte hemma förrän fyra–femtiden på eftermiddagen. Det var en lång arbetsdag. Då var det så, att man hade ersättning vid sådana förflyttningar. Men inte tusan fick vi det. Vi satte igång med vår fackförening för att få den ersättning, vi ansåg vi skulle ha. Vi fick inte ens vår egen underhandlare med oss på vår sida, hur konstigt det än låter. Vi fick hit vår förbundsordförande. Men även han sade, att vi inte var berättigade till det dagtraktamente på tre kronor, tror jag det var vid den tiden7. Men där var andra som åkte i samma buss som vi och till samma ställe. De fick vad de skulle ha. När det blev slut på detta resande tyckte väl bolaget, att vi var värda en liten ersättning för vårt flackande i nära två år, och där bolaget tog hem förtjänsten. Nu undrar jag, om inte bolaget ändå tyckte, att vi var berättigade till dagtraktamente, då vi fick var och en ett hundra kronor8. Men där facket inte begärde något, teg de still. Vi anser ännu i denna dag, att bolaget är skyldigt oss hän mot ett tusen kronor. Vi har pratat om det många gånger, och vi tycker att vi blev mycket dåligt behandlade. Vi stod ju till tjänst, när bolaget behövde oss på annat ställe.
Vi började åka till Nyvång den 7 maj 1941 och var där till den 14 juni 1942. Arbetet där var något helt annat än det vi var vanda vid. Man hade två sorters brytning, i orter som hemma och så linjebrott, men där nekade vi att ställa upp, och vi slapp detta arbete. Man hade där även ett annat ackord, men det satte vi oss snart in i. I Nyvång mätte gruvfogden ett par gånger i månaden hur tjocka kollagren var, så mycket berodde på hur han mätte. De första dagarna sade vi, när vi reste hem, att vi kommer att svälta ihjäl. För det var inte många lass vi lässte då. Men det slapp vi. För efter några dagar var vi insatta i arbetet, och då blev förtjänsten hygglig, tyckte vi.
En morgon kom inte bussen till Gruvtorget, så vi gick bort till stallarna, där den brukade vara parkerad. Där gick vår chaufför ragglande omkring. Inte av sprit. Nej, han hade stått på huvudet i gengaspottan och var omtöcknad. Vi fick ringa efter en ny, som kunde köra oss dit och hem. Den sista tiden åkte vi med tåg. Vi kom då dit lite senare. Men den tiden tog vi igen på eftermiddan. Då måste jag cykla till stationen. När vintern kom, fick man ju gå där ner.
En dag kom vi inte hem. Alla ledningar var nerramlade. Det var den gången vi hade isvintern. Vi kom inte längre än till Kattarp. Där måste tåget vända och vi med. Vi fick middag på ett matställe och smörgåsar till dagen efter och på våra flaskor vad vi ville ha. Då var där tre stycken som gick hem från Kattarp. De måste gå på åkrarna, och det var jobbigt och tog lång tid. Men de klarade det. Vi andra fick ligga på ett loft, där det var varmt. Men jag gick därifrån, ty med så många på ett ställe blev nog luften inte så bra. Jag gick ner i torkboden, tog några kläder, som jag lade på golvet, där det var varmt. Så där sov jag den natten.
När vi första dagen anlände till Nyvång, kom gruvfogden in till oss där vi skulle byta om. Han sade: ”Om det är så att ni har några pengar och andra värdesaker, så ta dem med er, likaså edra strumpor.” Det tyckte vi var konstigt, men man hade där så mycket folk, att man inte litade på någon. Samma var det, då vi fick vår avlöning. Då var där många damer, som hämtade mannens avlöning. Jag frågade, hur det kunde vara. Man sade, att det är många som arbetar på eftermiddan, och där är även de som lägger sig i gräset, innan de går hem, och spelar kort. Och då kan det hända, att där är inte något att komma hem med.
Den dagen då vi fick stanna kvar, så gick vi på ett kafé allesamman. Vi ville ju ha vårt eftermidskaffe. Vi tömde vad de hade i bröd, och där var en av oss, som hade så många pengar med sig, att han kunde betala allt. Han fick dessa pengar sen av bolaget.
När vi åkte med tåget, så måste vi ju passa tiden. Men lokförarna var hyggliga. För när de såg någon komma springande, så saktade de ner, så att han kunde komma med.
I Nyvång var taket mycket sämre. Det var ett mera löst sandtak, så man fick vara noga med att sätta upp stämplingar. Om man slog upp en borra i taket för att fånga upp vattnet i en våt ort, så flög borret rätt upp. Där var ofta mera vått arbete. Man fick ibland sätta upp förbyggningar framför sig. Där var det slaner man lade över två stämplingar. Dessa slaner var sega och böjde sig efter trycket från taket. Men det kunde lika väl rasa ner, som det gjorde för ett lag från Höganäs, där den ene skadades i ryggen.
När vi åkte med tåget kom vi fram lite senare. Då sade de i Nyvång: ”Nu kommer de galna Höganäsarna springande.” Då satt de och tog sig en kopp kaffe, innan de började arbeta, och då fick vi hoppa över benen på dem. Vi kom bra överens med arbetarna i Nyvång, det var där som hemma, man håll ihop på sin arbetsplats. Och så fick vi en bra gruvfogde, som undervisade oss vad han kunde.
I Nyvång var det mycket folk, och man tog upp många lass om dagen. Om jag minns rätt, så slog man rekordet, när vi var där. Jag tror det var över två tusen lass man tog upp på en dag. Det var ett nöje att se, hur de jobbade vid schaktet och på gamsen. Här körde man upp fyra lass åt gången, för där var två bottnar på stolen. Det tog inte många minuter förrän där var fyra lass på där nere. Den mannen som tog emot lassen, när de kom upp, var en som kunde sitt jobb. Han hade inte tid till att torka sig om näsan. För den vintern vi var där, hängde där istappar i det som kom från näsan. Jag var ju van vid att åka ner i en gruva. Men en gång så kom jag på stolen längst ut. Där var en bra bit till schaktväggen, sånär stolen gick ner, tyckte jag det var obehagligt. Det blev ett så stort tomrum, som jag inte tyckte om. Jag ställde mig aldrig mer så långt ute. Där var två uppfordringsmaskinister som skiftades åt att köra, för det var påfrestande att ha så brått hela tiden. Man måste vila någon gång, för det skulle gå undan som bara den.
Det var även trevliga stunder vi hade, när vi reste fram och åter. När vi reste hem med bussen, så var där någon, som räknade hur många telefonstolpar där var från Nyvång och hem. Jag kommer inte ihåg hur många han kom till, innan han somnade, för det var det många som gjorde. Det var något sövande över en, när man satt i bussen på sommaren. Man hade ju varit uppe sen halv fyra och så varit i en gruva, där luften inte var så uppfriskande. Där var en som vi släppte av, innan vi kom till Gruvtorget. Han brukade sitta närmast dörren. En gång sov han gott, men då var där en som skrek: ”Nu är du hemma!” Då for han upp och var på väg mot dörren, men då var där en som fick fatt i honom. Denne tog skadan igen en annan gång. Vi satt på tåget och var fyra som satt tillsammans. Han tuggade på något, som liknade lakrits. Där var en som tyckte han kunde bjuda oss andra, som han även gjorde. Men det var en böna som liknade lakrits. Vi fick ett gott skratt, så något trevligt hade vi i Nyvång och hjälpte bolaget att sälja mera. Vi visade att vi var lojala med det, som dåligt satte värde på detta resande och påfrestande arbete. Jag vet, att alla som var med där, instämmer.

Höganäsgruvans nedläggning
Då jag även var med om nedläggningen av sista gruvan i Höganäs, skall jag beröra den. Man började ana, att det inte var så bra med vår brytning av lera som kol. Bruksdriften ville inte ta emot den lera som fanns. Man satte av den så mycket man kunde. Innan hade de inte fått nog av den. Man hade tagit fram sådan lera, som man gått ifrån innan. Det var ett par lag, som bara bröt och lässte upp lera. Men så med en gång tog det slut, vad det nu kunde bero på. Vi visste ju, att den kol vi tog upp, inte var så mycket med. Man försökte nu med att blanda ihop allt vad där var kol i, för att få bra gaskol. Men så kom oljan, och då ville man inte ha mer kol. Man gjorde ansträngningar för att hålla driften igång. Man köpte hem så stora maskiner, att de måste tas isär för att kunna få ner dem och sen svetsa dem samman igen. Men det var bortkastade pengar, vilket inte var så lite, efter det man sade.
Så kom beskedet man väntat på. Gruvan skulle läggas ner, och man skulle ta upp det man kunde ha nytta av. Man tog upp så mycket, att det blev till skrothandlaren med. Där var ju långa sträckor luftrör, som var som nya och som man kunde gagna i Nyvång, där man ännu håll på. Man hade några man nere som tog upp och lastade på prammar i linbanan för transport till schaktet. Där var vi några stycken, som såg till att det kom upp till dem, som var där uppe.
Där transporterades det till tillfälliga platser, där det fick vara, tills man blev färdig att transportera bort det. Pumparna står väl där ännu. Till den platsen, där man samlade vattnet, tog man sig ner för att hålla dem i ordning. Bolaget behövde ju vatten till bruket, och även staden tog vatten från gruvan. Sen har man gått ned med ett borrhål till den vattensamlingen och tar nu vatten genom det.
Och så en dag var vi de sista som kom upp ur schakt Gustaf Adolf. Där så många haft sin inkomst. Där man många gånger har förbannat det hårda arbete det kunde vara ibland. Men där man lika väl stannade kvar, tills det var slut med allt vad gruvarbete heter i Höganäs. Men där det alltid var gemytligt med detta folk, som aldrig nekade hjälpa någon, som behövde det där nere. Och utan ersättning, vilket var den lag vi själva instiftat.
Det är många, som frågat mig under alla de år jag arbetat där, om jag inte sökt något annat jobb. Man tyckte att jobba så lång under jorden inte var något att satsa på. Det var det kanske inte. Men man kunde reda sig på det. Och så var det inte så många sorters arbeten i Höganäs. Jag kan väl tala om, hur en gruvarbetare tog det, när de behövde folk på bruket. Man stretade emot i det längsta. Men med tiden kom vi alla dit, för där var ingen, som blev utan arbete. Bruket, som tillhörde samma bolag9, visste vi mycket lite om, innan vi fick den tidning10 det utgav. Där kunde man läsa, hur det var där. Och nog tyckte jag, att det var en upplevelse för mig, som slapp komma in i en fabrik, att få se solen och höra fåglarna kvittra, under det man arbetade11. Man tyckte inte om att ge sig hem till middag och sedan arbeta på den. Det var man ju inte vand vid. Men det gick det med.
Och när man sen blev en pensionär och en fri man, utan några fogdar eller förmän eller några andra över sig, det är en skön känsla, som jag värdesätter mycket. Då, under så många år, hade man alltid någon över sig för att se till, att man gjorde något för den lön man fick. Den var ju inte så stor under min tid. Jag har även talat om, att gruvarbetet inte var så riskabelt, om man var försiktig, Det gäller alla arbeten jag deltog i.
Nu tror jag, att jag på mitt sätt och som jag har sett det, har talat om, hur förhållandena var i gruvorna i Höganäs. Om nu detta har någon betydelse för de efterkommande, vet jag inte. Men kanske där i framtiden är folk, som frågar hur man arbetade i gruvorna i Höganäs.

(Detta skrevs någon gång under 1970–talet och något under 1980–talet. Red:s anm.)


Noter
1. 6 hektoliter
2. Sliper av pressad stålplåt med skruvförbindelser
3. Sedermera monterades alla spårdelar i olika rakspår, kurvor och växlar i standard på verkstaden
4. S.k. linjebrott
5. Det utgick extra betalning med enkla och dubbla våtören
6. Stort manfall från Nyvång till privatgruvor i Billesholm minskade den sammanlagda produktionen
7. Gruvarbetarna hade inga resekostnader
8. Jämför ackordsförtjänsten, som då torde ha varit mindre än 2 kr/timme
9. Höganäs–Billesholms AB
10.  Personaltidskriften Brännpunkten, kanske den äldsta i sitt slag i Sverige
11. De flesta gruvarbetarna slutade sitt arbete två timmar tidigare på eftermiddagen än fabriksarbetarna och fick därmed mera sol





Redaktörens anteckningar:
1995 gick Gustav Westerholm bort, 94 år gammal. Han har varit en utomordentlig källa när det gällt förhållandena vid gruvorna i Höganäs.
Förutom serien En kolgruvearbetares minnen har Gustav medverkat i Kullabygd 1988 med Ett barn kommer till världen.

Tidigare i vår årsbok publicerade artiklar om gruvdriften i Höganäs:

Höganäs stenkolsgruva 1934
Några blad ur Höganäsbolagets historia 1952
Utdrag ur Thomas Stawfords dagböcker 1952 och 1953
Tal om Skånska Stenkolsverket 1954
Höganäs gruvområde i början av 1800–talet 1956
Arbetet i Höganäs stenkolsgruvor vid slutet av 1800–talet 1958
Något om Höganäspoletterna 1960
Gruvminnen från Höganäs I–IV 1982–1985
Några drag ur en grufpojkes lif 1994


Tillbaka