1995, årgång LXVIII:


En kolgruvearbetares minnen
Del II (av tre)

Av Gustav Westerholm

Den ort vi nu hade, hade normal takhöjd. Vi slog upp stämplingar på 7 fot. Dem satte vi upp var gång vi började på ett nytt bärrum, fyra stycken, om inte taket var dåligt. Då kunde vi få sätta upp flera. Ibland var där så tätt att vi hade svårt att ta oss fram. Vi var mycket noga med att sätta upp dessa skyddsstämplingar. De skulle stå rakt upp och ner, och där skulle vara en brädelapp ovanpå för att den skulle godkännas av fogden. Vi fick inte sätta upp en som vi kallade barhuvad. Dessa stämplingar var våra säkerhetstecken, när det var dåligt tak. Om de började knäckas, var det kanske dags att ge sig iväg från orten. Det är flera gånger jag har varit ute för detta. Det har börjat väsnas, så att vi har trott, att det skulle braka ner. Men så har det lugnat av sig, så att vi kunnat arbeta där igen.
Historier kunde man prata om under tiden man åt sin mat. Det kunde även hända, att vi en dag gick in till ett annat lag för att äta. Då blev vi kanske sittande där en lång stund. Så vi beslöt att gå till ett annat lag, för att få dem med på att sloffa1 idag. När så dragarna kom, blev det många som sloffade den dagen. Man fick sitta stilla och vira matapapperet om halsen, så att man inte frös för mycket. Satt man alldeles stilla kunde man klara sig rätt länge. Om än gruvfogden kom, så blev vi sittande där vi var. Han sade inte något. Vi arbetade ju på ackord. Det var vi själva, som fick lite mindre i avlöningspåsen.
Om vi nu återvänder och talar om, vad som kan hända en dag i en gruva, så kan man tänka sig, att man ligger och förskrämmer. Så hör man något konstigt i brottet. Där kommer några bitar, som slår en på mösseskärmen. Jag reser på mig och varskor min kamrat med ”Res på dig och kom väck från brottet”. Då kommer där ett stort stycke utrullande. Där var både kol och berg i detta stycke, som kunde ha skadat oss, om vi legat kvar.
Där kan även vara en som vi kallar spegel2. Den bröt av förbindelsen med brottet, så där var inte något håll i det mer. Man var alltid på sin vakt, när det inträffade något som inte var vanligt.
En gruvarbetare var alltid uppmärksam på vad som hände runt om en, så fort man kom ner i gruvan. Om än man satt och språkade eller arbetade med något, så var man färdig på vad som kunde hända. Det dugde inte att se bort från något, om man ville leva vidare. När något ovanligt hänt, så kunde vi stå och titta på varandra och säga: ”Denna gång var turen på vår sida”. Det kunde även hända och gjorde det många gånger, att när vi kom på morgonen, så låg där stora block nerramlade. Då sade vi: ”Nu har tomtarna arbetat för oss i natt”. Vi hade även turen på vår sida, när taket hade rasat på natten, som hände i flera fall.
Om allt i kolbrottet låg nere, när man kom på morgonen så sparades mycket arbete för oss. Nu var det bara frågan om lådor att lässa på. Vi började då vid var sin vägg. För så kunde vi komma till att förskrämma igen, när där blev något uppehåll i lässandet.
Vi kunde råka ut för små olycksfall som att skada någon finger, så att där blev ett sår. Där var inget att tvätta rent med eller binda om med. Vi fick tvätta av det mesta i en ränna, där vi fick se de räliga råttorna, som både badade och släckte sin törst. Till att binda om fick man ta det tidningspapper man hade om matarna. Var man så ägare till en gammal rock, så tog man en bit av fodret och det fick bli ett förband.
En blå nagel kunde göra ont som tusan. Man stod där och hoppade på ett ben och svor så det osade. Då kunde man få det rådet: ”Pissa på den, så går det över”. Det gjorde man, även när man fick ett sår på handen eller någon annanstans. Jag frågade en doktor en gång. Han sade, att om det var ett öppet sår, gjorde det ingen skada.
Jag fick en blå nagel en gång och fick mycket ont. När jag kom hem sade jag inte något utan gick och tog min rakkniv för att öppna ett litet hål på nageln vid roten, så blev man av med det onda. Olga tyckte det var konstigt, att jag inte sade något och när hon fick se rakkniven blev hon rädd.
Om man fick en våt ort, så arbetade man på samma vis som i en torr, men det var mycket besvärligare. Man fick kolsmulor på händerna och av dem blev man ju sårig också. Vi fick lite våtöre3 för vart lass. Fick man en drivningsort 4, som rätt ner i Stypningen, var det mycket vått. Man kunde få två vattenrever5 på en gång i orten. Av dem kunde där komma vattenstrålar, som var så tjocka som min arm. När de slog rätt ner i botten, så stänkte det ju på en, så på lite granna var man våt in på bara kroppen. Och då bar man lika väl en oljeskjorta som tog emot en del. Denna oljeskjorta kunde vi själva sy i hemmet, då vi fick köpa linolja av bolaget. Så var det bara att smörja på mer än en gång, om den skulle hålla vatten ifrån sig. I en sådan ort vågade man inte sätta sig och äta. Man fick gå fram och tillbaka, så att man inte kom till att frysa. För då var det svårt att arbeta sig varm igen med de våta kläder man bar på sig. När en sådan ort gick på stypet, fick man ju bakvatten, som man fick gå och plaska i. Vi hade ju inga stövlar på den tiden, så vi gick där med våta fötter hela dagen. Vi gjorde en ränna för att få väck något, men det var svårt. Med en sådan våt ort fick vi åka upp lite tidigare.
En ort med dålig luft är nog det värsta vi kunde arbeta i. Då kunde jag inte ha min lampa i mössan, för då släcktes den så fort jag rörde på huvudet. Man satte lampan där man mest hade nytta av den. Men många gånger famlade man i mörkret. Om lampan slocknade, var det knappt att med en tändsticka få fyr på den igen. För tändstickan slocknade så fort den började brinna i den tunna luften. Så nog var det jobbigt många gånger.
Om det var dåligt tak, låg vi där på spänn och lyssnade under arbetet, om där blev något väsen högre upp. Det kunde hända många gånger, att man fick ta sin rock och ge sig iväg till ett säkert ställe och där höra hur det avlöpte. För det kunde hålla upp en tid att väsnas och vara tyst i flera dagar, Så en dag hördes att nu var det dags att ha bråten lite längre ut, för nu var det inget som kunde hålla taket uppe. Men det har hänt, att bråten blivit där, när det inte blev tid att rädda den. Man ville helst ta med sin skyffel, som då kanske var som bäst tillsliten att jobba med. Jag har varit med flera gånger och då stått på ett säkert ställe och hört oväsnet, innan det brakat ner, så att det osat svavel. Det var hemskt att både lyssna på och sedan gå in och se hur högt det kommit ifrån.
Det kunde hända att vår gruvfogde kom och tittade till oss. Man kunde höra honom långt ute i vägen, då han med sin gruvhammare6 bankade i taket på väg till vår ort. Han såg nu efter att stämplingarna stod rätt och att bärrummet var fyllt upp till taket. Han hälsade alltid, när han kom. Annars svarade vi inte, om han sade något till oss. Var det något vi ville säga honom, så gjorde vi det nu. Vi kunde ha satt upp en förbyggning, som inte hörde till vårt ackord. Då begärde vi en krona för det arbetet. När han lämnade oss sade han, att han skulle ta ett sikte, när han kom ut till siktpluggen7. Då skulle den som låg i vägens riktning hålla sin lampa så att fogden såg den. Då han vinkade med sin lampa, när det var bra, satte man ett kritstreck där. Man måste följa siktet med orten, för den skulle kanske gå fram en lång sträcka.
Det är klart att man kunde komma till ords8 med en gruvfogde. Men det var över till nästa morgon. Då hälsade han, när han kom in i torkboden. Man var inte så högtravad av sig. Det var att ge och ta emot. Nog kunde man bliva förbannad många gånger, då det rörde sig om, att de ville ge för lite för något extra arbete man utfört. Där var en av dem som inte gav sig, och inte vi heller. När han då gick sin väg, sade han att han hade rätt för fan. Men när han kom lite längre ut i vägen, slog han sin hammare i en stämpling och sade: ”Men ni hade min själ lika väl fel”. Det blev ett gott skratt efter detta.
Det är klart att vi gruvarbetare kunde råka ut för olycksfall med dödlig utgång. Då avstannade allt arbete där nere. När då den omkomne kommit upp, gav vi även upp. Det var ju inte något glatt besked man fick, när man blev underrättad, att där var någon som fått sätta livet till. Man kastade vad man hade i händerna och satte sig rätt ner. Och frågan kom, vem skall det bliva nästa gång. För det gick inte att komma ifrån att hur försiktig man än var, så – – –. Man tog sin rock och gav sig ut till stationen, där det var fler samlade. Det är klart att det väckte förstämning bland oss. Men även i hela samhället var det samma sak. Vi såg, när vi närmade oss hemmet, hur fruar och barn stod frågande, vem det kunde vara denna gång. Det var en av gruvfogdarnas sak att underrätta de efterlevande, så vi talade inte om det.
Jag har tänkt efter, hur många som fått sätta livet till under mina år i gruvorna. Jag kom till ett tiotal, men jag sätter här ett frågetecken? När vi dagen efter kom på arbetet, så talade vi inte så mycket om olyckan. Men att vi tänkte på den är klart. Vi försökte att inte göra det svårare för oss, som skulle börja dagens arbete.
På tal om olycksfall så kommer jag ihåg att vi i vårt hem talade litet om vårt arbete. Far sade vi inte skulle skrämma upp Mor mer än hon var. Det hände ett par gånger, att hon varnade oss på morgonen och sade vi skulle vara försiktiga, för hon hade drömt om blod. Far sade: ”Du pratar din smörja”. Men när vi gav oss iväg, sade han: ”Du hörde vad Mor sade, så var försiktig idag!”
Hur konstigt det än låter, så en gång då Mor varnat oss, inträffade en olycka med dödlig utgång. Där var de som sade till mig flera gånger, när det inträffat några svåra olycksfall, att du inte ser till att få ett annat arbete, innan du ligger där med näsan i vädret. Nog kom den tanken många gånger. Mer blev det inte. Kamratskapet var så gott, att jag hade svårt att tänka mig, att det kunde vara så på någon annan arbetsplats.
När de tre schakten var igång, så var det förbindelse mellan dem nere. Så om uppfordringsmaskinen strejkade i ett schakt, kunde man gå till ett av de andra och åka upp. Jag har ett par gånger gått från Sjöcrona under jord till Gustaf Adolf. När jag då kom upp där, så fick jag traska tillbaka i mina arbetskläder. Är det en dag under vintern, är det lagom roligt. För ingen skall tro, att man mötte oss med någon bil eller annat åkdon. Nej, så långt kunde man inte tänka sig, att vi var våta och kunde snart frysa.
Det blev värre, när de båda schakten Oscar och Sjöcrona lagts ner, och uppfordringsmaskinen i Gustaf Adolf stannat. Då var där stegar att gå upp på. Jag har gått upp där två gånger och det var inget nöje. Första gången var, då vi bar karbidlampor. De slocknade så fort man stack in huvudet i det luftschakt stegarna stod i. Det regnade där så man även blev våt. Där var avsatser att vänta på, så att den som var före skulle vänta till den andre fick ljus på sin lampa igen. Och så fick man inte ha något i lommerna9. Risken var att något kunde ramla ner och skada den som kom efter. Andra gången slocknade ingen lampa, för då bar vi elljus. Men det var obehagligt att gå där. Vi frös så om fingrarna, innan vi kom upp.
Sista dagen i månaden gjorde vi lottningsbrott, då vi lottade om orterna. Då kunde vi ju inte veta, om vi fick samma ort igen, så då lässte vi så mycket vi kunde. Den som då fick den nya orten, hade där inte mer än några lass att lässa, innan de förskrämt till en ny salva att ta ner.
Lottningsdagen var fridag för gruvarbetarna, som då lottade om orterna i Tivoli10. Då kunde man även byta kamrat, om man så ville. Man kunde även byta orter lagen emellan. Då var där alltid något av lagen, som fick ge något emellan, men sällan pengar. Man bjöd på kaffe med dopp och så något att slå i kaffet. Så när de då kom hem, fick de en bra utskällning, som var glömd dagen efter. Här kanske det kan passa in, att jag och Olga visst kunde komma till ords med varandra. Men under alla år i gruvan var vi inga ovänner, när jag gick på morgonen.
Om vi nu säger, att det var slut för dagen. Då skulle vi ta var sitt lass med oss ut till linbana. Nu visste vi ju, att det var ingen väg som liknade järnvägen där uppe. Nej, det kunde vara backe upp och så ner för li11. Och då fick man ju springa efter det värsta man kunde för att hålla farten till nästa backe. Då kunde de tofflor man bar på fötterna slå ångkelskonk12. Man fick ett slag på den ena ångkeln, så att blodet rann ner i tofflan. Så konstigt det låter, så nästa gång var det samma ångkel, som råkade ut för de skodda tofflorna. Och då började det osa svavel från munnen, så att det hördes långa vägar. Det brukade hjälpa.
När vi var komna ut till linbanan, så var det där en man, som tog våra lass och häktade dem på linbanan. Det gjorde han på följande sätt. I var låda var där en hylsa i den ena änden och i den en som vi kallade klyka, som liknade en gammal tvättklämma. I denna lade han linan och slog på den, så att den blev där. För annars kunde det hända, att ett lass släppte. Då kunde det bli ett stort elände i banan.
Så gav vi oss iväg till schaktet för att komma upp. Det kunde hända, att där stod ett par man och väntade. Var det då bråttom att sända upp lass, så släppte ej mannen där upp bara ett par med det samma. Men nu var vi några stycken som fick gå på stolen. Då gav han signal med fem slag. Det var med folk; ett slag var med lass. Där löpte en järntråd i schaktet från en hammare, som satt uppe i galgen vid en plåt. Så när han drog i tråden, slog hammaren i plåten, och det kunde höras långa vägar.
När vi var komna upp, så gick vi in i det som kallades tavleskjulet. Där hängde en tavla med alla kolhuggarnas arbetsnummer på. Det var här hökarna skrev upp, när de tagit någon kasse i ett lass. Sen gick vi utpå den brygga där de lagt upp provet. Då blängde vi väl lite på hökarna, som kanske sade: ”Var fan har ni hittat detta?” Och så vänder man och går ner till där man skall tvätta sig.
Kolhuggarna fick för ett lass A–kol 1,25 kronor, ett lass B–kol 70 öre och ett lass lera 50 öre. Men då låg ju där mycket arbete, innan man kommit så långt att man kunde lässa dessa lass.
Nu har jag snart talat färdigt vad jag upplevt i gruvorna. Men så kom jag att tänka på den gången vi hade en överingenjör som kallade in tre stycken av de gamla kolhuggarna på kontoret. Det stod i vårt avtal, att vi var ansvariga för det bråte vi fick ut, när vi började som lejhuggare. Nu var dessa tre i en ort med dåligt tak, så de flyttade ut sin bråte var dag till ett ställe, som de ansåg säkert. Men det var det inte, utan en dag så var taket kommet, när de kom på morgonen, och deras bråte blev där. Nu ville gruvingenjören, att de skulle betala för det som blev kvar. Men då sade överingenjören: ”När du och jag vet så mycket om arbetet i en gruva, skall vi vara tacksamma för vad de uträttat. Så ni slipper att ersätta något”, sade denne förståndige man.
Gruvarbetet var ett slitsamt och skitigt jobb. Man var ju mögig13, när man kom upp och skulle tvätta sig. Men det var mest skit med att tvätta sig ren. Där fanns två s k hoar som liknade dem som sattes ut till kreaturen på sommaren att dricka ur. Nu var dessa större och de stod lite i lut, så att den värsta skiten kunde rinna av i det rör, som satt i den ena änden. Men så kunde där bliva stopp i detta rör. Då fick man skumma undan det värsta, så att man kom till vattnet. I den ene tvättade man överkroppen, i den andre fötterna. Om lördagarna fick vi bada i Gustaf Adolf eller Sjöcrona, men
inte i Oscar. Det var i ett stort kar som gjutits ner i golvet. Det kunde väl vara 4x4 meter. Där skulle alla bada i samma vatten. De som kom sist blev sittande i skiten, som låg på botten. Det var till att komma upp ur gruvan med de första, när man skulle bada.
Jag sade, att i Oscar kunde man inte bada. En gång var jag och en till komna upp samtidigt och bestämde oss för att gå till samhällets badhus, som låg inte så långt från schaktet. När vi kom dit var vi ensamma, även så när vi gick i badet. När vi skulle gå därifrån, var en person tillkommen, en som vi kände. Där står vi, när han säger till badmästaren: ”Hör sej, ta hand om min börs, för man kan ju inte lita på folk.” Man brukar ju ta kläderna av, när man skall bada. Man tvättar sig ju ren, innan man hoppar i bassängen. Men det gjorde inte denne person. Han kom i bassängen först med kläderna på. Sen gick vi.
Där nere var det inte bättre. Om jag behövde lösa böx14, så fick jag leta upp ett ställe lång från orten, så att inte osen gick dit. Till att torka mig med fick jag ta matapapperet, som då var tidningspapper, annars en bit bark av en stämpling, i värsta fall en bit berg som passade till. Jag höljde ju över det så gott det gick, men så blev jag ju ovän med de räliga råttorna.
I Gustaf Adolf var där två stycken lyktor som man eldade i både dag och natt för luftningen. Där brukade de pojkar, som drog i Runningen, sitta och äta sin mat. Där var ju varmt. De var två till tre som skulle ta lassen hos den mannen som skötte linbanemaskinen, och dra ut dem till schaktet. Där skulle de vara färdiga att, när stolen kom ner, ta upp haspen som låste lådorna. Schaktspåhäktaren, som han kallades, var då färdig att sätta på nya lass på stolen. Var det så att de inte fick upp haspen, så svor han en radänga ett tag, men sen var det bra igen.
I Gustaf Adolf fanns linbanor åt två håll och så sekundbanor. Det var mindre banor, som drog upp lass till den stora banan. Det hände att där var ett lass som släppte klykan och sen gav sig iväg och ställde till ett fasligt väsen och en röra, som det kunde ta flera timmar att reda upp. Annars var där stoppare som skulle mota, om där var ett lass som släppte. Men det kunde ta både stoppare som lass med sig. Mannen som stod vid den stora, lade alltid handen på linan, så han kunde märka, om där var något galet.
I Gustaf Adolf var en ort för besökare på det södra hållet. För om sommaren var där många som kom och ville se gruvan. Det var mest skolklasser, många danska, och där var töser med. När den mannen, som jag sade lade handen på linan, gick dessa förbi honom. Då glömde han ta bort handen, så hans fingrar följde med i en skiva och blev lite tillplattade. Då sade denne man: ”Jävla koner här springer.”
Jag kommer ihåg, när jag en morgon kom in som dragare till mina huggare, att jag långt ute i vägen hörde någon, som tog upp en sång. När jag kom in till dem, satt de med var sitt halvt hackeskaft och slog takten på en av lådorna. Man kunde gott höra på, då båda kunde sjunga.
Detsamma var det i badhuset, när vi fått duscha då alla var utan kläder på kroppen. Då var det alltid någon som granskande påpekade, att det där var något på någon, som var för litet, och på någon annan för stort. Så var man plattfotad eller hjulbent. Någon frågade en som var nygift: ”Har hon börjat kräcka i skrobben inu15?” Ja, där var liv och skratt!
Gruvarbetarna brukade vila efter middagen. För min del så smakade inte maten så bra, för jag var för trött, när jag kom hem. Jag lade mig också ett tag. Då minns jag från mitt hem, när vi bodde i Fiskargatan, där var en soffa i köket, som Far vilade på. Så var där en teater i Höganäs, som gav titeln Trötte Teodor med stora affischer. Far fick fatt i en sådan och satte den upp över soffan, där han låg. Den väckte munterhet hos de som kom på besök. Men Far sade, att den passar bra, för det är trötte Teodor här ligger. Han bar det namnet.
Jag ska nu tala om, när vi började gagna dynamit på det norra hållet. Där satt det vi kallade kilberget så hårt, att det tog lång tid att få ner det. Vi fick då köpa dynamit. Vi måste då få borrhål att stoppa den i. Vi borrade då med det vi kallade klönsaborr, för det satt en klöns16 på borrstången. Vi stötte in den för hand och det tog sin tid och var ett styvt jobb att slå in tre borrhål. Men sen tog man ju igen den tiden man slapp stå och banka på spitten timmavis.
På den tiden var man nog lite vårdslös med den varan. Man fick dynamiten, stubintråd och knallhattar ute vid schaktet och stoppade det i lommerna i rocken eller bussarongen. Där var de som åkte in på en låda med famnen full av dynamit. Då åkte man med linan under lådan. När man då kom in till det började stiga, så hände det, att lådan välte på sidan. – – – När man laddade, så bet man över knallhatten. Var där ett skott som klickade, så satt man inte väntande den tid man skulle. Att där inte hände fler olyckor med denna dynamit var nog lite tur för dem som var med.
Nu skall jag tala om de gånger jag varit med, då taket kommit ner. Första gången var jag med några att göra i ordning till ett nytt arbete. Man hade varit där en gång innan men då lämnat arbete som nu skulle tas ut. Taket var dåligt, när vi började. Så det första vi fick göra var att sätta upp stämplingar och det många, för dåligt var det. Det mullrade lite då och då i det. Vår gruvfogde sade, att det blir där nog, så vi fortsatte vårt arbete, men avlyssnade noga det ökade mullret. Med särskilt tjocka stämplingar förebyggde vi så mycket vi kunde. Vi hade en arbetande förman med oss, som inte trodde, att det gick att hålla taket. Så en dag fick vi order att plocka ut så mycket som möjligt. Vi hade lagt ut ny väg, som vi försökte rädda. Nu förstod vi, att det snart var färdigt att braka ner. Det gjorde det och det med besked. Vi hant inte med att ta ut allt, det fick bliva där det var. Vi tog oss ut till ett säkert ställe. Där stod vi och hörde vilket väsen där var i taket. Det dönade som åskan högt uppifrån, och till sist bröt det loss, och då osade det svavel. När det sen blev tyst, så vågade vi oss dit för att titta, hur mycket där var kommet. Vi kunde inte se så långt upp det kommit från...
En annan gång drev vi en ort med en vattenreva i ena väggen. När man har en sådan och följer den, så vet man, att taket är av vid revan. Där är inget håll i den väggen. Nu var vi rätt långt inne med orten, och då är det inte gott att komma undan, om raset kommer utifrån. Här var vi även försiktiga, då vi visste, hur det var. Vi hörde, att det var oroligt högre upp. Vi pratade med gruvfogden, men även här trodde han, att där var ingen fara med det taket. Men vi som arbetade där, förstod lite bättre, hur det låg till. Så en dag, då vi hade slut för dagen, sade jag till min kamrat, att vi tar ut våra verktyg, men det ville inte han. När vi kom dagen efter, låg taket nere ända utifrån och in i orten. När man har dåligt tak på detta viset, och man bedömer, att man hinner inte springa ut, då får man ställa sig så tätt intill brottet man kan, för det är sällan att det kommer in i orten. Det bryts av en eller ett par meter innan. Men det är ju lagom roligt att stå på det viset och höra, hur det dönar, innan det bryter ner ett par meter ifrån där man står.
Något som jag tyckte också var obehagligt, var den gången vi skulle rensa upp taket, som var kommet ner. Man skulle gå vidare, så vi blev sända dit för att rensa upp spåret. Vi hade två meter att vara på. På ena sidan var där vägg och på den andra låg taket nere. Där var risk för ras, när vi arbetade i det. Det var kommet en tio meter uppifrån, så risken var att något av de stora styckena skulle asa17 ut på oss, och då var vi instängda. Vår gruvfogde besökte oss ett par gånger om dagen. Han såg risken där. Men, som han sade, vi var ju två, som visste hur vi skulle ta det. Vi fick inte ta några risker, sade han.
Något som jag inte varit med om senare, inträffade den gången vi satt och åt vår mat. Vi var några stycken som satt där, när det började spruta ut från väggarna och bärrummet. Där kom stora bitar ut från alla håll. Det varade en kort stund, så var det över igen. Även däruppe hade de märkt detta, för vår ingenjör kom springande och frågade, hur det var med oss. På kontoret började glasen och vad där var på borden hoppa och skramla, och i Långarödsgården flyttade möblerna på sig. Det var en tryckvåg, som kom uppe ifrån Alströmers schakt och fortsatte till de andra schakten. Det var som en liten jordbävning.
En dag, då jag åkte upp med den jag drog tillsammans med på det norra hållet, tog han mig på axeln och sade: ”Skall du nu följa med mig, för du skall väl för fan inte gå här och arbeta ihjäl dig för den betalningen? För idag är det sista dagen för mig.” När de började, fick de ut 25 kronor, så att de inte skulle svälta. Då åt de på ångköket. Där var de, som var nere bara en dag, sen de fick de 25 kronorna.
Ja, nu får det vara nog i denna berättelse. Är det något jag kommer ihåg mer, så får det komma i nästa berättelse om maskindriften. Då skall ni få se, vilken skillnad där var på vårt arbete. Man blev mer beroende av varandra. Det fria arbetet försvann, och ”piskan kom över vår rygg”. Men sammanhållningen och kamratskapet fortsatte.




Noter
1. lata sig
2. blankslipad förkastningssläppa
3. ackordstillägg
4. dubbelspårig transportort
5. öppna sprickor
6. kallades även gruvkäpp
7. träplugg i takhål motsvarande fixpunkt på gruvkartan
8. orda
9. fickorna
10. samlingslokal i Brorsbacke, sedermera stadshus
11. backe, sluttning
12. ankel
13. smutsig
14. gå på toa
15. ännu
16. järnklump
17. glida


Redaktörens anteckningar:
Nyligen bortgångne Gustav Westerholm har varit en utomordentlig källa när det gällt förhållandena vid gruvorna i Höganäs. Se speciell minnesida längre fram i boken.
Förutom serien En kolgruvearbetares minnen skrev Gustav 1988 Ett barn kommer till världen.

Den, som vill läsa mera om Gruvdriften i Höganäs finner i tidigare
årgångar av Kullabygd bl a:

Höganäs stenkolsgruva 1934
Några blad ur Höganäsbolagets historia 1952
Utdrag ur Thomas Stawfords dagböcker 1952 och 1953
Tal om Skånska Stenkolsverket 1954
Höganäs gruvområde i början av 1800–talet 1956
Arbetet i Höganäs stenkolsgruvor vid slutet av 1800–talet 1958
Något om Höganäspoletterna 1960
Gruvminnen från Höganäs I–IV 1982–1985
Några drag ur en grufpojkes lif 1994


Tillbaka