1934, årgång VII:


Kullamannen

Av Emil Hansén

Många sägner knyta sig till Kullaberg. Dess på en gång vilda och leende natur har utgjort en lämplig jordmån för romantik och mystik. Säregnast är sagan om Kullamannen, den siarebegåvade vålnaden längst ute på berget, där hans ”borg” ännu visas. Mest har den blivit känd genom B. S. Ingemanns historiska roman Valdemar Seier. Han har, visserligen med poetisk frihet, använt sig av sagan sådan den berättas dels i Arild Huitfeldts ”Danmarckis Rigis Krönnicke” (1600–03) och i P. F. Suhms ”Historie af Danmark” (1808).
Hos Huitfeldt lyder sagan så här:
”. . . Det sigis om Konning Woldemar, hand skulde en gang, som hand vilde stige til sin Hest, vere kommen uti en dyb Tancke, oc bleff der offuer quer oc stille staaendis. Da skulle en hans gode Wend vere kommen til hannem, oc spurde hannem at, huad hand tenckte. Da befoel hand hannem at drage til Kulden, oc endeligen fly hannem at vide, huad hand tendkte paa. Huilcket hand oc haffuer giort. Da skal Kuldemanden udi Skone, (en Biergemand oc Spøgelse udi Kulden) suarede hannem, Din Herre, sagde hand, hand tenckte paa, Huorledis det skulde hans Sønner gaa, naar hand vaar gangen aff Liffue, Men sig hannem det for sandingen saa, At Orloff oc Tuedract skulle de faa, Dog skulle de alle Konger bliffue . . .” (II p. 140–41.)
Suhm förtäljer sägnen med det tillägget att enligt nyare svenska historicis uppgift Kullamannen hette Thord Knudsön Bonde.
Emellertid finnes sägnen redan tidigare men väl att märka utan omnämnande av någon Kullaman eller ens tillknytning till Skåne. I den s.k. Själländska krönikan från mitten av 1300–talet berättas om konung Valdemar Sejr (död 1241), att han en gång föll i djupa tankar, när han skulle stiga till häst. En riddare, som frågade vad som plågade honom, blev då sänd till Sverige för att fråga en riddare där om vad kungen tänkt på. Svaret blev den ovan anförda spådomen om kungens söner och deras öde. I slutet av 1400–talet återkommer sägnen i den danska Rimkrönikan och kallas där den svenske riddaren ”Hr Bonde”.
Denna ursprungliga saga är diktad över det sorgliga öde, som drabbade Valdemars tre söner Erik, Abel och Kristoffer och tolkar de bekymmer, som den gamle kungen hyste för deras framtid, när han själv snart skulle vara borta. Och de farhågorna gingo på ett förfärande sätt i uppfyllelse. Erik blev efter flera års förödande brödrastrid mördad på Abels anstiftan, Abel föll efter endast två års regering på flykten från ett nederlag mot friserna, och, när Kristoffer plötsligen dog, ryktades det, att han blivit förgiftad i nattvarden.
Huru sagan fått den utformning, som den har hos Huitfeldt, undandrager sig vår kunskap. Men troligt är, att folkfantasien smält samman dikten om Valdemars sändefärd med urgamla föreställningar om en bergsande, som tänktes residera ute på det otillgängliga Kullaberg. Kanske är det fråga om en ”lärd” kompilation av samma värde som fantasterierna om Thord Knutsson Bonde, för vilka ingen annan grund finnes än det faktum att Thord och Knut voro kända namn inom Bondeätten.


Tillbaka