1999, årgång LXXII:


Ett hus med minnen

Av Gunvor Svensson

Peter Dahlberg, kyrkoherde i Brunnby 1845–1870 umgicks med planer på att bygga eget hus. Vid sidan om prästgården fanns en lämplig tomt, som hörde till prästbostället. Emellertid kom döden emellan. Det blev änkan Christina, som efter ett nådeår i prästgården, lät bygga ett hus på ovannämnda tomt. Christina Dahlberg bodde sedan i den nyuppförda fastigheten tillsammans med sin ogifta dotter Mathilda. På tomten, som arrenderades av kyrkobostället, fanns också en mindre byggnad som bl.a. användes till brygghus.
Sedan fru Dahlberg avlidit 1881, fortsatte Mathilda, kallad mamsell Dahlberg, att bo i huset samman med sin hemhjälp.
Men mamsell Dahlberg hade kanske inte så mycket att röra sig med, eller så hade hon dyrbara vanor, för på hösten 1886 överlät hon huset till friherre Nils Gyllenstierna. Denne tyckte kanske synd om dottern till sin förre präst, alltnog han betalade mamsellens skulder, och i köpekontraktet står bl.a. följande: ”Köparen qvitterar sin fordran hos mig å kapital och ränta 496 kronor samt ikläder sig skyldighet att betala mina skulder dels 1.103 kronor 75 öre till Kullens Sparbank, dels 1.470 kronor till Sparbanken i Helsingborg, uti hvilka sistnämnde tvenne skuldsummor jemväl inbegripas derå upplupne och upplöpande räntor. Köpeskillingen, som beräknats till tretusen sextionio kronor 75 öre, är sålunda fullt liqviderad och varder härmed qvitterad.”
Mathilda, som fick bo kvar i huset mot att hon årligen betalade landgillet till prästgården på tio kronor, levde ytterligare två år. Den 2 februari 1888 avled hon, och min farfars moster, Johanna Nilsson skrev därom till sin syster Petronella, bosatt i Kvidinge: ”Mamsell Dahlbärg, hon lade sig frisk, och när pigan kom in, låg hon i sin säng och var död. O, dän arma, ty hon var en världens vän, och då veta vi vad Jesus säger om saken.” Det kan tilläggas, att Johanna var Brunnby Missionshus' första föreståndarinna.
Auktion hölls den 27 mars 1888, och baronen köpte ytterligare ”den till brygghus inredda mindre uthuslängan för 150 kronor.”
Hösten 1888 dog min mors morfar, sjökapten N.P. Jönsson, Stubbarp I vid Falkamöllan. Dottern Johanna bodde i ett vinkelhus till gården med sin man Carl Henrik Malmberg alltsedan giftermålet 1883. Gården skulle säljas, och paret Malmberg stod utan tak över huvudet. Nu när man fått ärva, ville de köpa eget hus. Vad passade bättre än mamsell Dahlbergs fastighet, som nu stod tom? Ja, rätteligen tillhörde ju huset baron Gyllenstierna, så det var med honom Hindrik (som Johanna kallade honom) fick göra affär. Huset köptes 1889 för 2.500 kronor. Det var en dålig uppgörelse för baronen, men för honom rörde det sig väl mest om småpengar.



1. Boningshuset Brunnby nr 1. Till vänster syns ”Kajuttan”.


Ekonomibyggnaden ingick i priset, och i fortsättningen kallade Hindrik det lilla huset ”Kajuttan”. Här fanns hemlighus, och så småningom inreddes en liten lägenhet, där Malmbergs bodde sommartid. Så hade man städat och fint i huvudbyggnaden, när det kom gäster. Och de var många, ty hemmet var mycket gästfritt.
En stor sorg för makarna var att de var barnlösa. Bägge var barnkära, men så småningom fick de ändå barn: två föräldralösa syskonbarn, sinsemellan kusiner. Det var först Johannas brorson Heiner, som förlorade sina föräldrar, då faderns skepp ”Trust” förliste vid Jyllands västkust i slutet av december månad 1897. Hustrun Nicolina, född Falk från Bökebäck var med, och alla omkom. Heiner var då 11 år och omhändertogs till en början av sin mormor och morfar.
En morgon, när Hindrik vaknade sa han till Johanna: ”Har du sett, jag har fått ett märke på låret, det är Gud som rört vid mig och gett mig ett tecken, att vi skall ta till oss Heiner”. Morföräldrarna var gamla och trötta och insåg, att det var bäst för Heiner att flytta till Brunnby.
Men ännu ett fosterbarn tog Johanna och Hindrik. Min mor miste sina föräldrar vid nio års ålder, först fadern år 1903 och sen modern 1905. Min mormor, som visste att hon snart skulle dö, hade tagit löfte av Johanna och Hindrik att de skulle ta hand om min mor, som var yngst av sju syskon. Så skedde och även om min mor helt naturligt saknade föräldrar, syskon och det gamla hemmet i Halmstad, upphörde hon aldrig att framhålla vilket gott och kärleksfullt hem hon fick i Brunnby. Heiner var då redan utflugen ur boet och seglade till sjöss. I fortsättningen kallar jag Johanna och Hindrik för Moster och Morbror, för så sa min mor alltid.



2. Sjökapten C. H. Malmberg med hustrun Johanna och fostersonen Heiner.


Morbror
Morbror var en ytterst originell man. Sedan han våren 1906 förlist med sitt fartyg, barkskeppet ”Jupiter” vid den beryktade skeppskyrkogården Salvorev utanför Fårö, gick han i land för gott. Lyckligtvis räddades alla vid skeppsbrottet – det var bara den fina dockan inköpt i England för min mors räkning som följde fartyget i djupet. Signalflaggorna lyckades dock Morbror plocka med sig. Dem fick han god nytta av hösten 1906, för då besökte prins Carl Brunnby, skjutsad dit i bil (Den första bilen i Brunnby.) av friherre Nils Gyllenstierna. Prins Carl hade köpt Stubbarps slott för 60.000 kronor, men när han vid besöket närmare granskade slottet, insåg han, att det skulle bli för dyrt med alla reparationer. Han sålde i sin tur slottet till grevinnan Augusta Lewenhaupt.
Morbror, som fått nys om det kungliga besöket, beslöt att till prinsens ära inte endast hissa svenska flaggan utan även alla signalflaggorna, som fyllde större delen av trädgården. Det såg festligt ut, när alla flaggorna smattrade i vinden, och Morbror var mycket nöjd med sitt tilltag.
Sedan mors fosterfar lämnat sjön, ägnade han sig med liv och lust åt kommunala och kyrkliga angelägenheter. Före varje sammanträde brukade han öva sina tal framför spegeln med åtföljande gester och åthävor, och Johanna och mor måste agera publik. Ibland var han missnöjd, när han kom hem – han var ju van vid att kommendera och få sin vilja fram. Det lyckades ju inte alltid, och då han muttrade ”här finns en del udhäringar som skall bestämma”, påpekade någon, att han ju själv var udhäring, född i Höganäs som han var. Då genmälde Morbror: ”Jag är så god Brumling som någon!” I synnerhet när det gällde kyrkliga frågor, kan man ganska ofta läsa i protokollen att ”kapten Malmberg reserverade sig”. Ibland blev baronen irriterad och yttrade en gång ”att kapten Malmberg tror visst, att han är befälhavare här, och alla vi andra matroser”. Det gick så långt, att baronen några gånger sa: ”Jag betalar!” Jag misstänker starkt, att Morbror satte det i system. Min mor påstod, att på det viset fick Brunnby kyrka den nya orgeln i gåva av baronen. Men jag tvivlar starkt på riktigheten av det påståendet.
Men även om baronen och ”befälhavaren” i de olika styrelserna och nämnderna ibland hade motsatta åsikter, hindrade det inte, att när friherre Gyllenstierna passerade Brunnby och fick syn på kapten Malmberg, stannade han alltid. Då skulle man byta snus med varandra och ha sig en liten pratstund.
En gång om året bjöd banken styrelsegubbarna på middag hos ”Mor Cilla”. Då var det idel solsken, när Morbror kom hem. Litet innanför västen hade han nog fått, och då hände det, att han sa: ”Jag har inte haft så roligt sen jag var i Buenos Aires.” Vad han haft för sig i Buenos Aires, talade han dock inte om!
Någon gång gjordes besök hos släkten. I synnerhet var det populärt att gästa mors syster Ebba, bosatt i Hasslarp. Före 1910 gick tåget inte längre än till Höganäs, sen måste man leja skjuts hem till Brunnby. En gång kom en kusk med ett i morbrors tycke alltför elegant ekipage. Kusken måste vända om och byta vagn för som Morbror ansåg ”man ska inte briljera över sitt stand” (= stånd). Moster och mor fick finna sig i att huttrande och frysande vänta tills kusken – arg och sur – kom tillbaka med ett enklare åkdon.
Mors fosterfar var mycket förtjust i mat. Min far påstod alltid, att han åt ihjäl sig. Varje dag, sedan han avslutat sin måltid, var den stående frågan:
”Vad ska vi ha till middag i morgon?” När mor kom till Brunnby var menyn julafton följande: Först stort smörgåsbord med allehanda läckra smårätter, därefter lutfisk, sedan stekt anka, ovanpå det risgröt med saftsås och som avslutning mandelmusslor med sylt och vispgrädde. Så småningom flyttades ankan fram till juldagen.
En gång, när min mor var på besök hos systern Ebba, skrev Morbror ett brev till henne och försökte locka hem henne med mat. Brevet är daterat 13 nov. 1916, och här kan man bl.a. läsa: ”Jag väntade på dig i går, du kan tro vi har gott om gåsflott, stora salta torskar och annat grej som du skulle hem och vara med om .” I samma brev frestar Moster med Mårtens anka, varav hon gömt hälften. Så skriver hon för övrigt: ”Du kan tro att Morbror såväl som jag, vi stodo längtansfullt och titta efter posten, för vi trodde att du kom hem till oss i dag, men förgäves.”
C.H. Malmberg dog ett par månader före mina föräldrars giftermål år 1917. Tyvärr fick han inte uppleva sina barnbarn, nog hade det varit roligt att lära känna denna färgstarka person.

Moster
Johannas far, N.P. Jönsson, hade för sin tid moderna åsikter om det mesta. Sålunda ansåg han, att även flickor hade nytta och nöje av kunskaper. Äldsta dottern Anna, min mormor Bothilda och Johanna fick alla gå på Folkhögskola. När man läser de brev Johanna skrev till Hindrik, den tiden han seglade till sjöss, märker man vilken utmärkt svenska hon skrev. Inga stavfel här inte! Breven avslutas genomgående med följande högtidliga rader:
”Tecknar med utmärkt högaktning och sann kärlek af din i döden Trogna Vän och Maka Johanna Malmberg”.
I sin ungdom hade Moster varit förlovad i fem år med Magnus Lundgren. Han seglade då som befälhavare i en av N.P. Jönssons skutor. Men plötsligt fick han för sig att flytta till Antwerpen och öppna en speditionsfirma. Det blev ödesdigert för Johanna, för i Antwerpen träffade Magnus en skön dam, Adolphine, betydligt vackrare än Johanna. Han bröt förlovningen, gifte sig med Adolphine och fick med henne två flickor.
Johanna brukade säga: ”Jag var så glad för Magnus, men jag är glad för Hindrik också!” Emellertid förblev Magnus och Johanna vänner livet ut, båda dog samma år 1925. När Magnus kom på besök med sin familj till Sverige, hörde det alltid till att gästa Malmbergs. Morbror var inte ett dugg svartsjuk, tvärtom han smålog roat, när det före detta fästfolket satt i ett hörn och ivrigt pratade med varandra.
Moster var mycket religiös. Självfallet skulle man gå i kyrkan varje söndag. Vid den efterföljande middagen blev det förhör med Lydia, huruvida hon uppfattat något av kyrkoherdens predikan. På äldre dagar erkände hon, att hon nog inte alltid varit så uppmärksam. Då var det betydligt intressantare att kika på de unga stiliga baronerna från Krapperup.
Under skoltiden var det nästan dagliga katekesförhör. Katekesen eller ”frågeboken”, som den också kallades, är totalt sönderläst. Men så fick mor också det högsta betyget i katekes– och kristendomskunskap.



3. Morbror med moster och fosterdottern Lydia (artikelförf. mor).


Sedan min mor gift sig och flyttat till Nyhamn, bodde Moster ensam kvar i sitt hus några år. ”Kajuttan” hyrdes ut till Sally Ungfeldt, som med hjälp av dottern Greta då och då tittade till ”moster Malmberg”. Men sedan mina föräldrar byggt eget hus, lät mor hämta hem sin fostermor. Det blev nu ombyna roller, och mor visade sin tacksamhet genom att ta hand om den gamla.
Den sista familjesammankomsten i mors föräldrahem blev då undertecknad döptes. Dopet ägde rum i ”salen”, och många gäster lär ha varit närvarande. Det var ju på samma gång ett farväl till detta gästfria hem, där man upplevt så många glada och trevliga stunder.
Hösten 1926 såldes huset med ”Kajuttan” till Einar Nyhlén. Han byggde till fastigheten, varefter han öppnade affär.

Källor
1. Muntliga uppgifter lämnade av framlidna fru Lydia Svensson
2. Handlingar rörande köp och försäljning av boningshus Brunnby nr 1. (I privat ägo.)
3. Utdrag ur brev skrivna av sjökapten Carl Henrik Malmberg och fru Johanna Malmberg.


Redaktörens anteckningar
Gunvor Svensson är född och uppvuxen i Kullabygden. I många år arbetade hon som småskollärare i bygden, senast i Viken. Hon har tidigare vid ett flertal tillfällen medverkat i vår årsbok med initierade sjöhistoriska och skolhistoriska artiklar.
Om Brunnby kan man läsa mera i 29 artiklar i äldre årgångar av Kullabygd. För register – tag kontakt med redaktören.


Tillbaka