1933, årgång VI:


Ett och annat från det gamla Jonstorp
Plock ur hundraåriga sockenstämmoprotokoll

Av Yngve Lindström

”1820–talet var ruinerande för svenskt jordbruk, särskilt för lantmän, som enskiftat, nyodlat och byggt under årtiondena förut, då vi haft en krigs– och högkonjunktur”, säger professor Emil Sommarin i sin intressanta lilla skrift ”Vårt svenska jordbruks betydelse, betryck och bättring”. Ett studium av Jonstorps sockenstämmoprotokoll från denna tid jävar ej påståendet. Socknens invånare voro då till allra största delen lantmän, och hade jordbrukarna onda tider, blev alltså den oundvikliga följden stor fattigdom i bygden. Det fanns nödställda i Jonstorp vid den tid, varom här är fråga, till ett nästan skrämmande stort antal. Ungefär vartannat sockenstämmoprotokoll handlar om en eller flera fattigas omhändertagande eller hjälpande. Härtill kom ”en oräknelig mängd tiggare, som snart sagt från alla trakter i landet översvämma och plåga de fattiga Kullaboarne”, heter det så sent som 1842. Orsak till den allmänna fattigdomen var dock ej blott lågkonjunktur över huvud taget, åtminstone vad Kullabygden beträffar, ty det talas ganska ofta om att ”fullständig missväxt inträffat”, och understundom läsa vi, att ”jordbruket är så föga gifvande, att hemmansåboarne måste köpa brödspannemål”. Ett eller annat år uteblev också den berömda Kullasillen alldeles, och detta hade givetvis sin betydelse för de många fiskarna i Svanshall och Rekekroken.
Här nedan skola några plock ur ovannämnda protokoll få tala sitt dystra språk. Härvid har jag anledning citera mitt i förra årsskriften fällda omdöme, att vården av de fattiga och sjuka hör till de mörkare sidorna i dåtidens sociala liv. Men vi måste komma ihåg, att understödsgivarna levde i små förhållanden. Man kan ej och får ej anlägga våra dagars måttstock på förgångna tiders samhällsliv och historiska företeelser. Därför: när vi tycka, att hårdhet och bristande förståelse för den nödställde lysa fram ur akterna, må vi erinra oss, att för ”socknemännen” var tiden svår, kampen för tillvaron krävande och deras och våra levnadsvillkor vitt skilda. Men givetvis se vi också dessvärre – i några fall åtminstone – utslag av ren girighet och hårda hjärtan.

Beslut om byggande av fattighus – men Glimmingeborna tredska
Vid sockenstämma i kyrkan den 17 juli 1803 – äldre protokoll från Jonstorp ha tyvärr gått förlorade – beslöt man, att ”ett fattighus skulle uppbyggas för allmän räkning, men icke förrän nästkommande år, på det råderum måtte vara till anskaffande af nödige materialier”. Men Glimminge rotes ”ledamöter” ville ej deltaga i detta bygge, emedan de själva försörjde de fattiga i denna rote. ”De lemnades i deras öfvertygelse, till dess de genom högre domslut kunde blifva öfvertygade om sitt misstag”.
Men beslutets verkställande dröjde, och vid stämma i kyrkan den 16 maj 1813 – tio år senare alltså – kom åter ”fattighuset” på tal. Ordföranden, vice pastor L. P. Wåhlin, sedermera församlingarnas kyrkoherde, hade på dessa tio förflutna år icke vidrört ämnet, dels ”emedan ingen sockenfattig det påyrkat”, dels emedan ”han icke ägt någon fattigkassa att deraf lemna biträde vid byggnaden”. Men tre av socknens fattiga hade nu icke härbärge, varför bygget brådskade. Vid detta tillfälle tyckes också beslut ha fattats om byggnadens snara uppförande, varvid lantbrukarna skulle göra dagsverken. Pengar till byggnadsmaterial anskaffades dels genom kollekter i kyrkan, dels ”genom en lista instundande julhelg bland de sjöfarande till påskrift” och dels slutligen genom böter av 8 skilling, ”då flera än en af hwarje hushåll försummade husförhören nästa vinter”.

”Stackalehuset” vid kyrkan
De följande årens protokoll ha egendomligt nog intet att vidare förmäla om ”fattighusets” uppförande. Dock finnes det stora luckor i protokollsboken. Om detta ålderdomshems utseende och om några av de omhändertagna ha ett par äldre församlingsbor lämnat följande uppgifter:
”Fattighuset” var beläget vid kyrkan å den tomt, som äges av nuvarande kyrkovaktmästaren Fritz Svensson. Huset låg alldeles intill kyrkogårdsmuren, så nära, att det endast var en smal gångstig emellan. Byggnaden var låg men tämligen lång, försedd med många dörrar, s.k. halvdörrar, och med mycket små fönster. Golvet i byggnaden var – obefintligt; jordgolv ansågs vara gott nog. Ganska betecknande är, att detta ålderdomshem – ett vackert ord – ej kallades ”fattighus” av folket utan ”stackalehuset” (stackal = stackare). Byggnaden revs på l880–talet, troligen 1887. Detta år fingo de omhändertagna flytta till ett av församlingen förhyrt hus i Rekekroken, vilket för några år sedan revs.
Utom de fattiga, vilka omnämnas här nedan, ”inhystes” i ”stackalehuset” på 1860–1880–talen flera andra nödställda, av mer eller mindre originell läggning. De flesta av dem hade i sin krafts dagar förtjänat sitt uppehälle såsom drängar eller pigor – två ord, som nu stå på avskrivning. Den äldre, nu levande generationen bevarar i minnet ”Dromma–Andersson”, ”Tobaks–Maja”, som fått sitt vedernamn på grund av sitt begär till detta njutningsmedel, ”Petter med kruset”, som på sina vandringar medförde ett krus, i vilket de hoptiggda matvarorna förvarades, och vilken frös ihjäl på väg mellan Bläsinge och Rekekroken, ”Långa Hånskan”, ”Otta Stina” och ”Krokryggs–Elna”. Den förnämsta av dessa lär ha varit ”Tobaks–Maja”, som agerade ”föreståndarinna” för ”hemmet”, och det berättas, att hon helt omotiverat delade rum med ovannämnde ”Dromma–Andersson”. Det var också praxis, att de av ”hjonen”, som ansågos ”bättre” än de övriga, skulle bo i de rum, som lågo närmast landsvägen.
Såsom nedan kommer att omtalas, skulle de fattiga ha underhåll, matvaror och kläder, av varje hemman, och det var brukligt, att de underhållsskyldiga buro maten till de fattiga i ”stackalehuset” i stora lerfat. Vanligen skedde dessa matvarutransporter varje söndag i sammanhang med besöket i kyrkan.
Vi förflytta oss nu efter denna utflykt till senare tider tillbaka till 1800–talets början.

Ett litet framsteg
Vid stämma i Farhults kyrka med båda församlingarna den 23 november 1814 tillsattes fattigvårdskommittéer, som skulle se till, att fattiga fingo arbete eller hjälp. De första ledamöterna i denna kommitté för Jonstorps socken blevo Sven Olsson i Tunneberga, Anders Knutsson i Stora Görslöv och Jöns Persson i Rögla. Anders Knutsson avgick emellertid efter ej fullt två år ur kommittén, enär han valts till kyrkovärd. Per Persson i Stora Görslöv invaldes då i Knutssons ställe.


”Bettlande i socknen, tills hon blifver svagare”
Nedanstående plock ur två stämmoprotokoll från 1816 och 1817 tala om förödmjukelse och nöd:
”Tillfrågades om pigan Boel Ols från Bökebeck fick flytta in i fattighuset, hvartill församlingen icke kunde lemna sitt samtycke. – Beslöts att hon skulle genom bettlande i socknen ha fritt underhåll, tills hon blifver svagare. Emellertid blifva hennes lösörepersedlar av kyrkovärdarne upptecknade. För att försäkra sig om de lösörepersedlar, som tillhöra de i fattighuset boende, att de icke warda förskingrade, beslöts att dessa waror skulle upptecknas av kyrkovärdarne med biträde af fattigkommitténs ledamöter.”
– – –
”Anhölls på begäran af fattig Boel om biträde till dess underhåll, då hon numera är sjuk och oförmögen att kringgående sjelf hemta sin föda. Resolverades pigan Boel i denna ordning: lagad mat föres till henne, så mycket hon kan behöfva hvar dag, från hvarje fjerdingshemman i socknen, hvartill en lista upprättas, som går man för man med undantag av dem, som bistått henne, om de det så behaga, hvilket undantag gäller blott för första omgången.”

”Arbetsföra pigor anmälas till årstjenst”
Av ett protokoll från den 4 november 1821 finna vi, att sockenstämman ej drog sig för att kommendera unga kvinnor att taga tjänst i stället för att gå hemma. Man tänke sig sådana beslut av våra dagars kommunalfullmäktige! Troligen förelåg dock order från länsstyrelsen. Alltså:
”Företogs till öfverläggning hvad i desse församlingar war att iakttaga för att utröna, hwilka arbetsföre tjenstehjon i synnerhet af quinkönet kunna hafva behof af att undgå årstjenst för att få wårda gamla föräldrar, andras barn eller egna, då församlingarnas ledamöter gjorde följande anmerkningar:
Undantagsmannen Jöns Pehrsson på n:r 5 Jonstorp, 63 år gammal, har hemma hos sig dotteren Elva dels för att wårda sina gamla föräldrar och dels eget barn.
Husmannen och enklingen Jöns Pehrsson på n:r 12 Jonstorp, 73 år gammal, kan omöjeligen undwara sin dotter Hanna i sitt närwarande svaga tillstånd.
Husmannen Bengt Johansson på n:r 9 Jonstorp, 43 år gammal, har tagit såsom inhyses arbetsföra Pigan Catharina utan att dertill synas äga någon rättighet och anmäles således nämnda Catharina att blifwa ålagd taga sig årstjenst.
Husmannen Ola Nilsson i Jonstorp har likaledes tagit såsom inhyses Pigan Ingar, hwilken fullkomligen arbetsför af församlingen anmäles till årstjenst.
Uti Rekekroken och Frälse Huset n:r 14 har enkan Bengta Elfvers 2:ne arbetsföra döttrar hemma, af hwilka hon till sitt wårdande icke behöfver mer än den ena, och den andra således kan åtaga sig årstjenst.
Enkan Elna Persdotter i Rekekroken, 79 år gammal, kan som krympling och sjuklig på dess höga ålderdom icke umbära sin dotter Bengta.
Husman Anders Jeppsson i Rekekroken har äfven dottern Hanna hemma, men som både Anders Jeppsson och dess hustru äro friske och arbetsföre fann församlingen, att de gerna kunna undvara ofvannämnda dotter, hwilken anmäles till årstjenst.
Enklingen och Husmannen Pehr Larsson i Tunneberga, 69 år gammal, har hemma sin dotter Karna för att wårda sig.
Enkan Sissa Bardun i fattighuset kan som krympling och wanför icke undwara sin dotter Anna.
Enklingen och Undantagsmannen Pehr Jönsson från n:r 6 Stora Gjörslöf, 69 år, kan omöjeligen undwara sin dotter Sissa till sitt wårdande.
Frälse Husmannen Lars Nilsson på n:r 2 Rögla, 60 år gammal, har tagit hem sin son Lars, 19 år gammal, för att biträda sig wid förefallande arbete på Höghults säteri, hwilket han i anseende till sin sjuklighet ej sjelf mägtar uträtta.
Enkan Kjersti Andersdotter på n:r 1 Tranekjerrs hus har tagit hem sin sjuka dotter Anna, hwilken församlingen anmäler till årstjenst, när hon hinner att tillfriskna.”

Den blinde Nils Mårtenssons lidandeshistoria
Ingen av de fattiga, som omnämnas i Jonstorps gamla sockenstämmoprotokoll, tycks ha haft ett så hårt öde att bära som den blinde Nils Mårtensson i Lilla Görslöv. Han omtalas första gången i ett protokoll från den 26 augusti 1832. Vid stämma denna dag i kyrkan framträdde hemmansåboen Nils Jonsson i Lilla Gönslöv – han blev sju år senare mördad – och anmälde, att blinde mannen därstädes Nils Mårtensson var i högsta nöd stadd. Stämman beslöt – ”enhälligt”, står det – att giva honom 1/2 skäppa spannmål, hälften råg och hälften korn, av varje helt hemman årligen med början vid instundande jul. Men strax före jul avled hans hustru, och den blinde änklingen kom på ”fattighuset”. Dit skulle maten bäras till honom av alla hemmansåboarna i mån av deras hemmantal, som bruket var. Hans hus såldes, och kommunen tog pengarna. Så förgingo tvenne år, varefter Mårtensson vållade en stormig stämma i Jonstorps kyrka – den 15 juni 1834. Kyrkovärden Anders Knutsson i Stora Görslöv – han var i förbigående sagt tydligen huvudet högre än mängden, ty prosten Wåhlin säger om honom en gång i ett för övrigt satiriskt avfattat protokoll, att ”han tillkännagaf wid detta som wid alla andra tillfällen sitt företräde uti goda tänkesätt, förstånd och urskillning” – anmälde vid stämman, att då listan rörande ”blinde fattighjonet Nils Mårtenssons försörjning blef skickad till Glimminge rote, därifrån han skulle erhålla spannemål för vissa dagar, blef den tillbakasänd med tillsägelse, att de ej ville föda Nils Mårtensson”. En hemmansägare på n:r 2 Glimminge – namn äro av ondo – framträdde inför stämman och förklarade, att som han ansåg hela fattigförsörjningen ställd ”på oriktig fot” och Glimminge hade ganska få torpare eller sådana, som behöva fattigunderstöd, borde denna rote vara fri från underhållsskyldigheten av mer än högst ett ”fattighjon”. Därför ville han ej vidare försörja vare sig Nils Mårtensson eller de övriga i ”fattighuset”, med ett enda undantag. Alla de övriga Glimmingeborna instämde häri. ”Detta steg var högst förvånande”, skriver ordföranden. Han vädjade förgäves, ty Glimmingeborna förklarade, att de ej i ringaste mån ville bidraga till de fattigas försörjande, förrän de blivit lagligt dömda därtill. De övriga församlingsbornas föreställningar voro också utan verkan, och så drogs saken inför länsstyrelsen. Nils Mårtensson såldes på fattigauktion. Minstbjudande var hemmansåboen Måns Jönsson i Jonstorp, som åtog sig att för 16 skillingar riksgälds om dagen föda Nils Mårtensson och därmed börja i dag, ”hwilket war så mycket nödvändigare, som den blinde uslingen sedan ett dygn svultit genom Glimminge rotes tredskande” (usling här = beklagansvärd människa).

”Denna så hårt behöfvande lemnad utan hjelp”
En annan lidandeshistoria må omtalas för ett senare släkte, som ofta har på sina läppar uttrycket ”den gamla goda tiden”:
Vid stämma i Jonstorps kyrka den 8 augusti 1847 ”framställde vice pastorn Gustaf W. Sjöberg nödvändigheten att draga försorg om den arma Anders Pers hustru, som genom sjukdom förlorat bruket af händer, fötter och tunga, och att den kristeliga menniskokärleken fordrade såväl läkarevård som underhåll med föda”. Men en hemmansägare från Glimminge bestred att lämna något underhåll åt den hjälplösa. Lyckligtvis voro icke alla stämmodeltagare av samma hårda kynne. Den unge pastorn utverkade fri plats å Lunds lasarett för den sjuka, och församlingen bekostade skjuts dit. ”Det skedde likväl med smärta att se denna så hårt behöfvande lemnad utan hjelp för det nödvändigaste”, utbrister pastorn.

Ett par gamla dynor...
En änka vill och kan nästan alltid försörja en hel skara barn. Men ett barn kan icke alltid försörja en gammal mor. Och ibland fattas t. o. m. viljan därtill. Härpå fingo församlingsborna ett exempel år 1843. En person i Jonstorp ”wille ej mottaga sin fattiga moder till försörjning”. Men stämman tvingade honom. ”Dock för att lindra hans utgifter beslöts att wid tillfälle å någon auction inköpa ett par gamla dynor jemte något linne att af modern begagnas, hwarefter N. N. beslöt låta bequäma sig att emottaga modern”.

”Trenne nya blånegarnsskjortor”...
Till slut endast en liten men talande paragraf ur ett protokoll från år 1846:
”Nämnde mannen Pehr Jönsson i Glimminge åtog sig att förskaffa fattighjonet Måns Nilsson 3:ne nya blånegarnsskjortor mot 1 rdr och 44 skillingar stycket och Ola Påhlsson å n:r 2 Tunneberga åtog sig att till Ola Knäfvel i fattighuset skaffa 2:ne skjortor och 1 par byxor av skäftigt hamptyg mot 16 skillingar per aln.”
– – –
I humanitetens tidsskede finnes intet rum för allt det tunga och förnedrande, som ligger i orden stackalehus, hjon, fattigauktion, inhyses och fattighus. De uttrycken ha försvunnit och, vad bättre är, även förödmjukelserna och lidandet bakom dem, i stort sett åtminstone. Ty våra dagars hjälpbehövande åldringar betraktas icke som ett mer eller mindre besvärligt påhäng, såsom stundom förr var fallet, och för pensionärerna i ålderdomshemmet göra våra dagars ansvariga och ansvarskännande kommunalmän vida mera än vad gångna tiders förtroendemän kunde och till äventyrs ville åstadkomma. Härmed är icke sagt, att fattigdomens alltid tryckande börda helt lyfts av för åldriga män och kvinnor genom humaniserad lagstiftning och förändrad praxis. En härför erforderlig styrka och smidighet ha samhällets organ ännu ej fått och få det troligen aldrig heller. För enskild välgörenhet och medlidsamma hjärtan finnes fortfarande och kommer säkerligen alltid att finnas ett rikt fält.
– – –
Det är nu länge sedan ”fattig Boel” vandrade kring med tiggarpåsen på vägarna i Jonstorp, och många år ha flytt, sedan den blinde Nils Mårtensson såldes på fattigauktion – ett fruktansvärt ord för dem, som nu trampa fädernas stigar i hembygden. ”Krokryggs–Elna” – ett offer för omänskligt hårt arbete? – och hennes olyckskamrater i ”stackalehuset” ha förlossats från missräkningarnas och bekymrens värld, och den plats i helgad mull, där deras stoft förts till ro, vet ingen mera av. Döden kom som Allförbarmaren, med befrielse från den värld, som väl mestadels visat dem sin vrångsida. De ligga utströdda här och var på Dödens fält, och trötta ben vila sig från smärtsam tiggarefärd.


Tillbaka