1939, årgång XII:
Christian Didrik Forssell – den siste kopparstickaren
Kulturhistoria kring en Allerums–bild
Av Gustaf Åberg
Allmoge från Allerum.
Kopparstick av Chr. D. Forssell i ”Ett år i Sverge”, 1827–1835.
”Det finnes ett ställe på jorden, hvars minne uppfyller hela min själ med de ömmaste känslor och som jag alldrig kan se utan att mina ögon fuktas af tårar, ett ställe, som mer än något annat förmår rycka mig från verklighetens bekymmer och liksom trolla mig tillbaka i den verld, min ungdoms lyckliga drömmar skapade sig: detta ställe är Allerums Prestgård.”
Dessa ord lät professorn vid Konstakademien Chr. D. Forssell ledsaga bilden här intill, då den 1835 fogades som slutplansch till det av honom utgivna kulturhistoriska bildverket ”Ett år i Sverge”. Orden tala om en man, som starkt bevarat sambandet med hemmet, och bilden kan man bl.a. ännu i särtryck finna här och var inom Allerums församling; kanske ha några exemplar av professor Forssell utdelats som minnesgåvor i hemsocknen, kanske härstamma de från den 1864 utgivna litograferade andra upplagan av verket. Så erinra de i varje fall i hembygden ännu om en Allerumsbo, vars liv varit märkligare än de flestas. Forska vi i hans levnadsomständigheter och verksamhet, finna vi nämligen en konstnärssaga från det dramatiska, romantiska och glansfulla napoleonska tidevarvet, vilken ute i Europa och sen hemma i Sverige tangerar så pass stora och intressanta politiska och kulturella händelsesammanhang, att vi lockas först göra en utflykt i denna tid och dess kulturhistoria för att sedan kunna återvända till Kullen, Allerum och Forssell med berikade synpunkter på honom och hans verk.
Det slutande 1700–talet var i alla avseenden en omvälvningarnas tid. Det var så att säga 1800–talets födslovåndor, som då skakade Europa: experiment med nya stats– och samhällsbildningar lyckades och misslyckades; anarki, demokrati, monarki växlade i snabb följd. Också människors sinnen voro oroliga och ur balans i dessa prövningens tider, och efter 1700–talets ofta alltför förnuftsmässiga och praktiskt ekonomiska grepp på tingen tog känslan ut sin rätt. Från ståndssamhällets skrankor och tvång ville man bort: bortom allfarvägarna – det gäller både natur och kultur – var det, som man sökte befrielse och uppbyggelse hos det enkla, det stora och upphöjda. Från 1700–talets ansade, sansade värld med dess odlade fält och idylliska lundar kunde man dock ej på en gång taga steget ut i romantikens djupa skogar och vilda berg – vägen dit löper så att säga genom herrgårdsparken, där man först kan svärma smått sentimentalt bland grottor, tempel och höga träd. Och när en av romantikens resenärer, Kongl. secreteraren, sedermera riksheraldikern Jonas Carl Linnerhjelm, 1803 nalkas Kullaberg, kan han, trots det väldiga och tjusande hos ”fjellryggens” ”stela” och ”sönderbrustna” klippor, ej göra det utan känslofulla rysningar över ödemarken och mycket ömkande av fyrmästarens belägenhet.
Liksom man sökte vila i fjärran oberörd natur, så sökte man också styrka och förebilder för den nationella samling, som Europas oro krävde, i fjärran tider; de talade ännu ur landets historia och allmogens liv. Nu börjar den konstnärliga ”inventering” av nationernas natur– och kulturminnesmärken, som 1800–talet med växlande synpunkter men i allt större utsträckning vidareför; här äro för vårt lands vidkommande Forssell och hans medarbetare i ”Ett år i Sverge” pionjärer på den ”kulturella” sidan, och här får Mandelgren anses såsom en av de ivrigaste fullföljarna.
I denna årsskrift har tidigare (1928 och 1935) lämnats skildringar rörande Nils Månsson Mandelgren, född 1813 i Väsby socken; i anknytning till Allerumsbilden ur Chr. D. Forssells verk ”Ett år i Sverge” och med ledning av bl.a. den biografi, som hans svärson, T. G. Rudbeck, efter Forssells egna berättelser lät utgiva 1861, skall i det följande tecknas huvuddragen av Forssells liv. Hans levnadshistoria hör i stort sett hemma i romantiken, de händelserika decennierna omkring 1800, och hans utveckling ligger, som nämnts, sedan i linje med vad som bl.a. av hans ”kollega” och nära landsman Mandelgren vidareföres.
Kopparstickaren professor Chr. D. Forssell.
Litografi av J. E. Cardon, 1838.
Som äldste son av kyrkoherden magister Anders Forssell och hans maka Maria Christina Sundius föddes Christian Didrik Forssell i Allerums prästgård den 22 april 1777. Hans utveckling började tidigt och gick snabbt. Redan vid 4–5 års ålder visade sig hans intresse och anlag för det konstnärliga: efter att ha sett en ung kollega till fadern teckna porträtt gjorde han sina första försök i samma genre, och något senare blev en annan konstnärlig präst, som bl.a. graverade vapen, den oskyldiga orsaken till att Christian vässade en spik och därmed ”graverade” sin moders tenntallrikar. Hans sätt att pryda dem överensstämde dock, enligt Rudbeck, ”icke på något sätt med modrens afsigter”, men hon kunde ej heller förmå sin förhoppningsfulle men envise och arbetsamme son att avstå från företaget, förrän han fick löfte om att få se konstgalleriet på Kulla–Gunnarstorp. Tavelsamlingen ifråga (numera till stor del förvarad på Vanås) var vid 1700–talets slut troligen den förnämsta i privat ägo i Sverige, sammanbragt som den var av den fint konstbildade och mycket bereste greve Gustaf Adolf Sparre. Det var vid greve Sparres hand, som nu den åttaårige Christian blev införd i konstgalleriet – i paradiset, tycks det ha förefallit gossen, ty den stunden lär för honom ha blivit oförgätlig och avgörande för livet.
Tack vare sin snabba uppfattning och faderns latinlärdom blev Chr. D. Forssell redan vid 13 års ålder student i Lund och skulle sedan studera till läkare i Köpenhamn. Därav blev emellertid intet, ty han svimmade vid första åsynen av blod, och så sattes han –genom förmedling av sin styvfader, den för sina herrnhutiska sympatier kände kyrkoherde Gabriel Thulin i Allerum – i pension vid den ”evangeliska brödraförsamlingen” i Zeist i Holland. Till reglerna för utbildningen vid en dylik anstalt, där församlingsbröderna och pensionärerna enligt herrnhutismens principer leva samman i en enkel och ren kristlig anda, hör, att var och en skall kunna utöva ett hantverk; naturligt var att Forssell då genast valde guldsmedens. Samtidigt gick han i lära hos en fransk sigillgravör, och i båda yrkena nådde han snabbt den största skicklighet. Tack vare sina goda språkkunskaper fick han under några månader vintern 1794–1795, då franska arméer befriade Nederländerna från det österrikiska väldet, som tolk följa fransmännens överbefälhavare, general Pichegru. Forssells berättelse om denna episod ger en blixtbild av armodet men även av den brinnande andan i revolutionens arméer; mellan den 30–årige generalen och 17–åringen, som lågade för frihetens och konstens idéer, knöts en intim vänskap.
Efter ytterligare ett par år i Zeist lämnade Forssell, mot styvfaderns vilja, brödraförsamlingen för att i Amsterdam lära sig gravöryrket i grund – och för att därstädes lära känna sin i Zeist hemligt tillbedda (brödraförsamlingen hade nämligen, på några stegs avstånd, en motsvarighet i systrarnas hus, men all förbindelse därmed var strängeligen förbjuden – – –)! Sina avsikter genomförde han med vanlig snabbhet och grundlighet: efter c:a två år satt han, lyckligen gift med sin Sophie, i egen gravyrverkstad. Hans framstående skicklighet förskaffade honom förtroendet att gravera staden Amsterdams nya sigill, och Forssells mästerliga genomförande av denna uppgift fäste i sin tur den nye holländske konungens, Louis Bonapartes, uppmärksamhet på honom. Av sin broder Napoleon placerad på Hollands tron hade Louis sin ambition i att återupprätta Hollands gamla stolthet, dess handel och konst, och fr.o.m. 1806 lämnade han den lovande unge gravören Forssell ett årligt anslag på 1000 floriner, för att denne i Paris skulle fullkomna sig såsom kopparstickare och sedan inträda i konungens nya konstakademi.
Forssell sökte sig i Paris till Frankrikes då främste gravör, C. C. Bervic, och nådde snart nog genom sin arbetsamhet, skicklighet och sin, av Rudbecks skildringar att döma, mycket vinnande personlighet en god position inom Paris konstvärld. Han gjorde sig först känd genom ett par kopparsticksföljder, en serie karaktärshuvuden, kopierade efter målningar i Louvregalleriet, och en egen komposition, illustrerande Dantes ”Inferno”, samt nådde mycket högt, då han efter två år hos Bervic fullbordade bilden av ärkebiskop Fénélon. Emellertid, då han visade detta sitt mästerstycke, som förblivit ett av hans mest känsligt utförda verk, för Bervic, lär denne förtretad ha bett honom lämna hans ateljé, eftersom Forssell där nu ej längre hade något att lära. Om den berömmelse och framgång, som redan under dessa år kommo Forssell till del, vittnar en episod, varom han mycket målande och icke utan stolthet har berättat – en splendid frukost i oktober 1807 hos Napoleons svåger, storhertigen av Berg, Joachim Murat. Frukostsällskapet var exklusivt: utom tvenne konstälskande hertigar, värden och hans vapenbroder, hertigen av Dalmatien, N. J. Soult, utgjordes det av åtta konstnärer av Frankrikes då främsta: skulptören Bosio, en rad målare, kejsardömets förhärligare: David, Gérard, Girodet, Guérin och Gros, kopparstickaren Forssell och skådespelaren Talma. ”Eget var”, tillägger Forssell, ”att av dessa tio personer allas namn skulle övergå till eftervärlden, mitt måhända undantaget – – –”!
Forssells planer på ytterligare studier i Rom och, vad mera var, hans framtidsutsikter i Holland omintetgjordes plötsligt 1810, då Louis Bonaparte, som blivit sin store broder obekväm, av honom åter drevs från Hollands tron. Nu indrogs givetvis Forssells stipendium, men å andra sidan hade han nu själv nått den självständighet och det rykte, att han kunde stå på egna ben. Han hade genom sin personlighet och konst vunnit även Napoleons bevågenhet och fick utföra porträtt av honom och hans marskalkar. 1809 förordnades han att ha överinseende över graverandet av planscherna till det stora verk om Egyptens fornminnen, som den s.k. Egyptiska kommissionen alltsedan Napoleons fälttåg i Egypten arbetade på och som blivit av grundläggande betydelse för empirtidens intressen och forskning rörande egyptisk kultur. Här kom alltså Forssell in i den för tiden typiska konstnärligt–kulturhistoriska inventeringsverksamhet, som sedan genom hans initiativ på ett vackert sätt skulle inledas i Sverige. Från en fest vid kejsardömets lysande kulmen, staden Paris' bankett vid Napoleons andra äktenskap 1810 (med Marie–Louise av Österrike), har Forssell berättat en episod, betecknande för Napoleons förmåga att ”ta folk” och för hans välvilja mot Forssell, och entusiastiskt har denne skildrat den grekisk–romerska prakten vid tillfället i fråga, det charmerande hos ”Europas besegrare” och – den detroniserade kejsarinnan Joséphines företräden framför den som nu intog hennes plats!
Men Forssell var i själ och hjärta ej någon monarkist – Konsten hyllade han tydligen först och främst; f.ö. var han, enligt Rudbeck, ”snart sagt uppammad i republikanska idéer”. Efter Napoleons fall höll han sig åter i första ledet, då Europas arméer hotade Paris: som korpral ledde han en trupp av nationalgardet vid huvudstadens försvar. Av den nya regimen belönades han med en för en svensk sällsynt utmärkelse, Liljeorden; han behöll sin ledande och inbringande plats inom Egyptiska kommissionen, och under dessa år nådde han också toppen av sin konstnärliga bana med de (1814) fint utförda porträtten av författaren J. F. Ducis och den nye konungen, Louis XVIII. De osäkra förhållandena kommo honom det oaktat att söka sig bort från detta omvälvningarnas land. Han hade utmärkta anbud från Leipzig och Förenta Staterna, men hans hemlängtan fick slutligen sitt rätta svar, då svenske kronprinsen, Carl Johan, kallade honom till en professur vid konstakademien i Stockholm. Med glädje mottog Forssell budet; två månader tog färden i resvagn genom Europa, och 1816 nådde Christian Didrik Forssell Hälsingborg och hembygden efter 26 års bortovaro.
Carl XIV Johan.
Kopparstick av Chr. D. Forssell, 1823.
Forssells verksamhet i Sverige i det följande, såsom hovgravör och vice professor i teckning, gav honom väl ej världsstadens och imperiets konstnärliga atmosfär och utvecklingsmöjligheter, men den kännetecknades av samma egenskaper, som i Frankrike fört honom till framgång: stor arbetsamhet och noggrannhet. Så skall han i fem år ha arbetat på den stora gravyr av Carl XIV Johan (se bilden), som han, efter fransmannen Gérards målning, fullbordade 1823. Bilden, som anses som den främsta i Forssells svenska produktion, är också ett verk av mycken gedigenhet och monumentalitet men står dock beträffande teckningens lätthet tillbaka för de tidigare franska porträtten och lärarens, Bervics, gravyrer, vilka utmärkte sig genom på samma gång distinkta former och fina ljusdagrar. Konungen beställde 400 exemplar av kopparsticket i fråga, vilka han lät frikostigt honorera samt sprida över landet; kanske är det främst genom denna ståtliga bild, som den förste Bernadotte kom inför folkets ögon (bl.a. i många kyrkor).
Under de närmast följande åren arbetade Forssell med att gravera J. G. Sandbergs och sina egna teckningar till ”Ett år i Sverge”, men innan vi gå att närmare betrakta detta hans kulturhistoriska huvudverk, utgivet 1827–1835, må hans övriga verksamhet i Sverige i korthet skildras. Utom konungens tjänst utförde han givetvis porträttgravyrer av många tidens stora personligheter, såsom av Esaias Tegnér (1830, efter Maria Röhls porträtt) och Louis de Geer (1838, efter Sandberg) samt bokillustrationer o.dyl.; med stor skicklighet gjorde han även teckningar och laveringar. Hans noggranna arbete inskränkte väl kvantiteten av hans produktion (vilken här huvudsakligen tillhör 1820–1830–talen) men gjorde hans lärarverksamhet värdefull. Han hade många lärjungar – nästan hela den följande grafiskt verkande generationen, J. E. Cardon, C. J. Billmark, Maria Röhl, J. Holmbergsson m.fl., har gått i hans skola – och dock blev Forssell ”den siste kopparstickaren” (eller i varje fall den siste store) i Sverige. Tidens (d.v.s. främst tidskriftspressens) behov av ett medel att snabbt mångfaldiga teckningar tog loven av Forssells krävande men tidsödande och föga hållbara reproduceringsmetod – den vid 1700–talets slut i Tyskland uppfunna litografikonsten, stentrycket, särskilt lämpad att på ett mjukt och omedelbart sätt och i stora upplagor återgiva teckningar, vann under 1820–30–talen fast position här som i det övriga Europa. Forssells lärjungar övergingo förr eller senare till litografien, och när en fransk upplaga av ”Ett år i Sverge” utkom 1836 och en andra svensk upplaga 1864 utgavs, skedde det medelst litografiskt förfarande.
Forssells levnadssaga, som begynt i idyll i Allerum och Zeist och fått flykt och färg från revolutionens och kejsardömets dramatik, slutade i borgerlig ro i Stockholm 1852; där är hans grav på Maria kyrkogård. Hans liv är typiskt för en svensk konstnär i sina två faser: det stora äventyret i främmande land – det trägna arbetet i fosterlandets tjänst, då glans och fantasi sakta slockna i nordiskt lugn.
Samma år som sticket av Carl XIV Johan låg färdigt, 1823, började Forssell, som nämnts, arbetet på det verk, som främst givit honom hans plats i svensk kulturhistoria – det här ofta nämnda ”Ett år i Sverge”. Det var säkerligen sant patriotiska känslor, som drevo hans företag – åt konungen, som en gång varit en av Napoleons marskalkar men genom ödets makt blev den, som kallade svensken Forssell hem till fosterlandet, ägnade han med tacksamhet boken, och arbetet genomförde han i samverkan med Johan Gustaf Sandberg, målaren och tecknaren, vilken med sina folklivs– och historiebilder förde fram vårt nationella måleri vid 1800–talets början. Om bokens innehåll upplyser dess underrubrik: ”Taflor af Svenska Almogens klädedrägt, lefnadssätt och hemseder, samt de för landets historia märkvärdigaste orter”; om de synpunkter, som för Forssell och för hans tid voro de ideella bevekelsegrunderna för utgivandet av ett sådant planschverk, resultatet av en ”voyage pittoresque”, en konstnärs resa under ”ett år i Sverge”, tala några rader ur anmälan till verket: ”Den som forskar öfver försvunna tider och vill reda deras dunkla taflor, kan med stor vinst för sitt studium betrakta de bilder, som ännu någon gång landtbons gömda hyddor framställa. I aflägsna provinser, der ej en falsk odling hunnit gifva nya behof åt lefnadssättet eller ingjutit förakt för gamla af förfädren ärfda seder och bruk, finner ännu fornälskaren rika ämnen för sin forskning. Bland deras invånare vandrar han gerna. Han betraktar dem såsom lefvande monumenter af förgångna tider. I deras språk hör man ännu någon gång ljuda emot sig toner af hans fosterlands äldsta modersmål, eljest förvaradt blott i sagans dunkla skrifter; i deras boningar, lekar, lefnadssätt eller klädedrägt möta honom drag, hvilka väcka erinringar om hvad historien förmäler från längesen förgångna tider. Den vördnad, med hvilken son efter fader bevarar, i den ärfda hyddan, ärfda bruk och vanor, förklarar möjligheten af en sådan genom sekler fortgående tradition. Sverge är ännu, kanske mer än något annat land i Europa, rikt på dessa, hvilka jag ville kalla lefvande fornminnen. Likväl börja de äfven der att småningom utdö; och det karakteristiska hos allmogen bortblandas och fördunklas af den inverkan, som härmningen från högre folkklasser på densamma utöfvar.”
Detta är karakteristiskt för det tidiga 1800–talets romantik: för att återuppbygga fäderneslandet efter en stormig och vankelmodig tid måste man åstadkomma en samling kring dess egna kraftkällor; dem måste man söka i fjärran tider, där de vällt fram i ursprunglig kraft, i landets gamla historia, eller i fjärran trakter, där de måhända ännu flöto oberörda: i allmogens gamla kultur, i den stora, oskärade naturen. Här stodo de ännu att finna, de dygder, som man ville se såsom en gång nationella: det starka, det lugna, det redliga. Det var alltså ett mobiliseringsarbete, att framställa dessa tavlor av det forna och oberörda, men också ett räddningsarbete, ty ”den s.k. bildningen” var på marsch. Vi återfinna tankarna i bokens inledning: nationens egentliga karaktär ”framträder synbarast just bland de folkklasser, hos hvilka det egna och utmärkande icke af bildning och uppfostran blifvit bortblandadt eller bortnött. Den så kallade bildningen sträfvar att göra alla lika. – – – I Sverge har arfvet af gamla minnen alltid varit heligt: det har oskingrat fortgått genom sekler. Norden betraktar ännu med vördnad sina hyddors stamtaflor; vanor och bruk räkna der höga ättartal. Vi hoppas att i de vandringsminnen från ETT ÅR I SVERGE, hvilka här meddelas, forskarens öga skall mötas av många välkomna drag och menniskokännaren, som klagar öfver tidens förderf, kanske vid teckningen af Svenska Allmogens hemseder ännu icke sakna anledning till tröstande betraktelser. – – Om Svenska Folkets historia kan man dessutom säga, att den liknar ett träd – –. Ingen parasit–växt har ännu utsugit dess urgamla märg: ingen påtrugad ymp gifvit det främmande löf och blommor. Väl har stormen någon gång brutit här och der en gren; men kronan susar ännu frisk i vinden och krigets örn hvilar ännu i dess topp.” Men tidens utveckling ”uppmanar hvar och en, som nitälskar för kännedomen af Nordens fornverld och för allt hvad i en närvarande stund påminner om en förfluten, att snart samla de försvinnande dragen; att med konstens tillhjelp afteckna de få ännu qvarstående formerna, innan tiden, hvars skepnad vexlar lik Protei, hunnit gjuta sig i nya.
Vår vandring bland landtbons enkla hyddor börja vi med Dalarna, Svenska frihetens fosterjord, det land, ur hvars skogar i farans stund Sverges räddning så ofta utgått, och hvars allmoge i seder, lynne och lefnad ännu bevarar mycket af det fria öppna och redliga, som fordom så skönt utmärkte Nordens söner. – –”
Här, i ”Sveriges hjärta”, mötas alltså historiens ”minnen från fornstora da'r” och folkets ”levande fornminnen”, dess gamla kultur – en av Gustaf Vasas dalkarlar är titelbilden till ”Ett år i Sverge”. Par efter par, klädda i folkdräkt, träda så bland bokens 48 planscher typer ur den svenska allmogen, från Dalarne, Hälsingland, Lappland, Södermanland, Västergötland, Småland, Blekinge och Skåne, fram såsom ”lefvande monumenter af förgångna tider”, och till stora skådeplatser för nordisk historia och natur föres läsaren genom bilderna av Ornässtugan, Mora kyrka, Falu gruva, Lapplands fjäll, Gripsholms och Kalmar slott, Brömsebro och Lunds domkyrka. Det är J. G. Sandberg, som har tecknat huvudparten av dessa planscher, sparsamt kolorerade i fina akvarelltoner, men liksom verkets utgivare, skåningen Forssell, torde ha stor del i det faktum, att en fjärdedel av bokens bilder ägnats åt skånsk allmoge, från Villand, Herrestad, Torna, Vemmenhög och Luggude, så har han också i dessa fall merendels själv fört ritstiftet. Så är även fallet med en del andra bilder; i den precisa teckningen av bl.a. markens örter (som man på Forssells teckningar torde i detalj kunna examinera!) spårar man där lätt kopparstickaren Forssell, i märkbar kontrast mot den ”mjukare” tecknaren Sandberg. Samtliga planscher har ju Forssell dessutom graverat för verkets utgivande.
Texten till Sandbergs och Forssells planscher är författad av historikern och skalden Anders Grafström (sedermera kyrkoherde i Umeå och en av de aderton i Svenska akademien). Med känsla och mångsidigt vetande beskriver han dessa män och kvinnor ur folket, dem tecknaren visserligen ofta avbildat såsom porträtt men dock först och främst i alla detaljer, i ansiktstyp, rörelser, dräkt och sysselsättning, velat framhäva såsom typer, karakteristiska var för sin ort och sitt stånd. Noggrant och intresserat kommenterar Grafström dylika enskildheter, t.ex. vad en persons kroppsställning skall tala om för åskådaren, men berättar vidare om de olika provinsernas ”lefvande fornminnen”, d.v.s. allmogens liv, sed och tro, namn, språk och musik. Glimtar ur nationens politiska och ekonomiska historia falla förklarande in i skildringen – det hela blir en orientering i det tidiga 1800–talets kulturhistoriska intressen och vetande.
Till sist lämnar Grafström åter ordet till utgivaren – tecknaren har då under vandringen genom Sverige och runt Skåne nått fram till Forssells hembygd. Redan när han trädde över Skånes gräns och tog en överblick över landskapets tre ”folkstammar”, hade Grafström artigt nog förklarat, att ”Landtbon norr om Helsingborg är den vackraste allmoge i Skåne. Den har i hela sitt väsende ett visst naturligt behag; dess klädedräkt är smakfull och närmar sig Blekingens. Skånska adeln väljer gerna från denna trakt sin betjening.” Som sista etapp under ”Ett år i Sverge” gör nu Forssell, för c:a 100 år sedan, i ord och bild (jfr bild 1) färden till Allerum och Kullabygden: ”Då man från Stockholm reser stora vägen åt södern, är Flenninge det närmaste skjutsombytet till Helsingborg. Men från Flenninge går äfven vesterut en mindre väg, som slingrar sig emellan bördiga åkerfält och blomstrande ängar här och der bevexta med skog, fram till Allerum. Om man färdas denna, upptäcker man snart sockenkyrkans ansenliga Skånska torn. Straxt bredvid kyrkan ligger Prestgården. Der är väl icke mera min barndomsgård, ty den har längesedan afbrunnit, och de båda goda gamla invånarne, hvilka hela socknen med mig kallade Far och Mor, ha flyttat till sitt sista hvilorum: men den forna parken med sina härliga ekar och lummiga bokar står ännu qvar, näktergalen sjunger der ännu i sommarqvällen, och hvart träd tycks liksom vinka mig tillbaka till mina sorgfria barnaår – och i den nya prestgården mötes jag ännu af mitt käraste barndomsminne, en älskad Syster och en redlig vän, hennes Make.
Likväl är det icke blott dessa minnen som förmått mig välja min födelsebygd till målet för vår vandring genom Sveriges märkvärdigaste provinser. Belägen i Skånes sydvestra (skall vara: nordvästra) del, nära Helsingborg och Öresund, äger denna socken dessutom en utmärkt vacker natur. Vintern är här mildare än i nedre Tyskland. Valnötträdet, äkta kastanjen och mullbärsträdet, planterade, bära frukt täflande med den bästa som Frankrikes medlersta provincer frambringa. Omgifningarna höra till de skönaste jorden erbjuder. Den lilla urgamla staden Helsingborg ligger icke fyllest en half mil från Allerum. Något längre söder ut möter oss det berömda Ramlösa, der en mäktig hand, liksom med Mosis staf, framkallat ur den hårda klippan välgörande hälsokällor. Norr om Helsingborg, från Pålsjös behagliga höjder, öppnas utsigten öfver Sundet med sitt rörliga hvimmel af alla nationers segel, och på 8000 alnars afstånd synes Danska landet, der Helsingör och det starkt befästade slottet Kroneborg med sina göthiska torn och gluggar, vittna om Dannemarks fordna makt och rikedom. Endast en fjerdingsväg från Allerum träffa vi Kullagunnarstorp, hvars majestätiska parker, till större delen danade af naturen sjelf, förtjusa genom sina mångfaldigt afvexlande taflor. Sundet och Danska landet bilda äfven här en af de mest leende utsigter. Inom borgens salar bjuder en med kännedom utvald taflesamling den härligaste njutning åt konstälskaren. Men den ålderstigna, ädla ägarinnan, som under så många år från detta sköna herresäte spridde ännu skönare välgerningar, träffas icke mera der; också hon har flyttat till sitt sista hvilorum. – Följer man ännu längre den vestra hafsstranden, då kommer man efter ett par timmars färd, förbi Höganäs Stenkolsgrufvor, till det romantiska Kullaberg, hvilket på ett beundransvärdt sätt förenar den höga nordens vilda natur med söderns milda behag. – En smal väg för öfver branta ofruktbara klippor, som återkalla intrycket af trakterna kring Nordkap, till ett af dessa vänliga berg–landskap, som Rhensträndernas höjder stundom erbjuda. Följes nu en annan väg, som för i mera rät linie tillbaka till Allerum, då ser man snart till venster Svedberg, hvars bördiga kulle beherrskar kanske den vidsträcktaste landskapsutsigt Sverige äger. En klar sommardag upptäcker ett skarpt öga härifrån öfver 30 kyrktorn, skimrande likt belysta juveler på detta naturens oändliga, gröna sammetstäcke. Till höger åter, nära Allerums Prestgård, ligger det trefliga Hjelmshult, omgifvet af vackra lundar, blomsterströdda ängar och rika åkerfält.
Allmogen i Allerum och trakterna deromkring utmärker sig i allmänhet genom en vacker vext, och ett visst medfödt behag och ledighet i sina rörelser. Bland flickorna äro skönheter ej sällsynta. –Ehuru Allerums grannskap med Dannemark, och de många vägar som här sammanstöta, sätta socknens invånare i beständig beröring med främmande af alla classer, har folket likväl ännu bibehållit mera renhet och enkelhet i sina seder, än man skulle förmoda. Detta torde i betydlig mån böra tillskrifvas bemödanden af flere efter hvarandra följande aktningsvärda Lärare, som förstått tillvinna sig sina åhörares förtroende, och genom ord och exempel mäktigt inverkat på denna Församling.
Klädedrägten närmar sig mer den Blekingska än den som brukas af allmogen i det öfriga Skåne. Endast hufvudklädnaden, kluten, som utmärker den skånska qvinnan, begagnas äfven här, men i allmänhet af finare linne, ofta af kammarduk kantad med spetsar, och med mera smak uppfästad än längre söder ut. Klädningen, hvars snitt liknar de i England bruklige fruntimmers–ridklädningar, är af hemma tillverkadt ylletyg, en efterhärmning af Merinos, merendels grönt eller Chocoladfärgadt. De små med svart sammet kantade skörten tyckas antyda att lifstycket skall föreställa en tröja; armarna och kjorteln äro äfven garnerade med en sammetsbord, någon gång utklippt, såsom den sittande qvinnans drägt utvisar. Förklädet bäres vanligen rödrandigt och af hemmaväfvet bomullstyg, eller vid högtidligare tillfällen af nettelduk. Karlarna kläda sig, som Blekingsbonden, nästan i sjömansdrägt, lik gossens på denna teckning. Kyrkan som synes i fonden är Allerums.”
Med detta besök i hembygden, som han målar med ord, vilka omisskännligt värmas av längtan och kärlek till trakten, har Forssell slutfört sin färd och sitt arbete, framställande ”de märkvärdigaste egenheterna af forn–Svenskt lynne och ärfda minnen”. Det var ett 1800–talets första försök att med konstens och vetenskapens hjälp avbilda, rädda och publicera våra nationella minnesmärken. Tonvikten låg dock t.v. mera på konsten än på vetenskapen: det var här främst konstnärerna, som kände, tänkte och handlade – de erforderliga vetenskapsgrenarna, arkeologi, etnologi etc., voro ännu endast outvecklade skott på historiens stam. Huvudintresset låg alltså i att på ett konstnärligt och litterärt värdefullt sätt och i patriotiska och pedagogiska syften presentera ett vackert urval av landets ännu så länge ”levande” fornminnen. Detta blev förtjänsten hos romantikens konstnärliga, ofta alltför känslotänkande generationer – de väckte entusiasmen, som under följande mera realistiska skeden skulle bära allt flera frukter. I det inventerings– och räddningsarbete, som, mer eller mindre vetenskapligt skolat, då går vidare på de vägar, som romantiken banat, är Nils Månsson Mandelgren från Ingelsträde en av de första. Han hörde till liberalismens och folkuppfostrans skede vid medio av 1800–talet: för den bildning, som romantiken betraktat med någon skepsis, arbetade han, så att säga, med ena handen lika ivrigt som han med den andra sökte rädda forntidsminnena undan dess fejande ”sopkvast”. Han hade nitet och fliten som Forssell men var mindre konstnär: han var främst arbetare och organisator. Tiden rider honom i viss mån förbi i hans avbildningsverksamhet: mot 1800–talets slut övergår man från bild till sak i samlingsarbetet
– det blir de vetenskapligt verkande museernas och systematikens tid; i en äldre generation stå där de båda riksantikvarierna Hildebrand, far och son, i en yngre Oscar Montelius och Arthur Hazelius. Hazelius väcktes till sitt insamlingsarbete (vars resultat blev Nordiska Museet) i Dalarne, och från Dalarne har det nationella måleriet under hela 1800–talet hämtat ständiga impulser, med ett kraftutbrott i Anders Zorn – från hans kullor kunna vi nu i tanken återknyta till några av deras anfäder, Sandbergs och Forssells dalfolk, som sjuttio år tidigare äro de första, vi möta på vandringen under ”Ett år i Sverge”.
Christian Didrik Forssell från Allerum och Nils Månsson Mandelgren från Väsby äro två män ur olika tider och av olika kynne. Men mycket hade de gemensamt: sin hembygd, sin entusiasm och sin arbetsamhet, som förde dem långt bort från den men också kommo dem att återvända och genomföra verk av sinsemellan liknande karaktär, verk som andas en och samma nitälskan för fosterlandets kulturminnen. Kullabygden har anledning att påminna sig dem och deras gärning – har denna bygd i och för sig, skulle man då vilja fråga, också någon andel däri? Man bör väl ej spekulera alltför mycket över barndomsupplevelsernas inflytande på mannens gärning, men säkert är dock, att starka minnen och intryck från hembygden stärka känslan för och samhörigheten med fosterlandets historia. Vi må alltså se till förutsättningarna i detta fall – delvis finnas de säkerligen i den särart, som betecknat ”Kullanäbbet”: dess omväxlande, verkningsfulla natur av stora mått, kulminerande i Kullaberg, och dess karaktär av ”mellanområde”, dels mellan skog och slätt, där äldre former från båda håll dröjde kvar, dels mellan slätt och hav, där allmogeodlingen ständigt kunde berikas och livas av sjöfartens fläktar utifrån och dessutom via godsen ägde en särskild möjlighet av anknytning till högreståndskulturen. Och när nu i en sådan miljö, fängslande genom sin egenart eller rörlighet, föddes män med mottagligt sinne och med en konstnärlig begåvning, som fick eggelse och näring i godsens samlingar och vidare utbildning i grannlanden, så var det väl ej underligt, att de från Kullabygden förde med sig som arv, medvetet eller ej, en känsla och ett intresse för bygdens och hemlandets natur och kultur, som först skulle komma till blomning, då de i Europas metropoler kommo i kontakt med tidens stora kulturella rörelser av besläktad art. – Typiskt är också, att både Forssell och Mandelgren under alla år behöllo en fast förankring i hembygden – kanske har därvid Forssells konstnärsnatur, efter vad av hans skildring från Allerum tycks framgå, mest känt sig fängslad av naturens fägring i nejderna vid Sundet, under det att Mandelgren, den robustare praktikern, snarare och med många trådar varit bunden vid livet i gårdarna inne i socknarna.
Ett sammanhang av visst intresse för vår bygd bildar onekligen det, som ovan nämnts om Forssell och Mandelgren såsom företrädare för tvenne skeden av svensk kulturforskning och om deras anknytning till Kullabygden. Kanske må då i detta sammanhang också nämnas ett tredje namn, representerande den tredje epoken: Bror Emil Hildebrand. Ett intressant faktum härvidlag är nämligen att Hildebrand, född i Småland och student i Lund, åren 1828–1829 var anställd som informator på Krapperup. Av allt att döma ha vi till stor del hans kontakt med den inom historie– och naturvetenskaperna verksamme friherre Nils Gyllenstjerna och dennes samlingar på Krapperup att tacka för, att Hildebrand mera avgörande vände sig till den arkeologiska vetenskapen och blev dennas egentlige grundare i Sverige (bl.a. i och med genomförandet av treperiodssystemet, indelningen av forntiden i sten–, brons– och järnålder). Såsom vetenskapsman och riksantikvarie kom han sedermera att utkämpa mången dust med den nitiske Mandelgren.
Man skulle alltså ev. få jämställa denna episod, B. E. Hildebrands studier på Krapperup, med Forssells konstnärliga ”väckelse” genom G. A. Sparres tavelsamling och J. G. de la Gardies mecenatskap för Mandelgren, vilka händelser båda anknyta till Kulla–Gunnarstorp och båda ge ett vackert exempel på, huru ett gods såsom ett litet kulturcentrum i sin trakt har kunnat giva stöd och impulser, vilka i sin tur, när de i den omgivande bygdens odling hade en god resonansbotten, kunde föras vidare till – såsom i dessa fall – personliga insatser av nationell betydelse.
Tillbaka